Tillfälligt avbrott.
Jag har ett visst mått energi, och den
ska gå åt till annat ett tag framöver.
Avvikelser kan förekomma. >.<
Bilden går inte bra.
Det här går inge bra.
inte gjort det på hela tvåan. Ett bra betyg betyder inte att
man trivs, men det beror nog mer på själva gruppen än
ämnet, har jag kommit på under mina senare funderingar.
Och vissa saker kommer inte att ändras...
Och då ville jag byta bort mina bildämnen mot något annat.
Vadsomhelst. Nästan. För det känns verkligen helt, helt, helt
fruktansvärt hemskt att gå dit, och hela min kropp gör uppror
mot tanken på att spendera flera timmar i veckan där.
SÅ jag var hos rektorn idag. Och... Det var inte vad jag tänkt mig.
Jag fattade kanske från början att 300 poäng kanske skulle bli
lite väl svårt att bara byta bort, jag menar, ska man ha andra
kurser så ska schemat passa. Och kort sagt: Det gick inge bra.
Eller... Jag kan få bort en kurs på 200 poäng, och det är i alla fall
två tredjedelar. Men samtidigt så hade det inte varit helt fel att
byta bort den där dumma Formgivning A också. Vill ju inte!
Det låter säkert inte så farligt för er, och det förstår jag. Det är
ju bara en kurs. Kanske kommer jag själv att tänka så om ett
tag, när min optimism kommer tillbaka. Men nu känns det...
...inte bra alls.
Imorrn ska jag till Börje på Kulturskolan för att utnyttja min sista chans.
Om jag kan gå Körsång på 150 poäng, så löser det sig. Kanske.
Så håll tummarna för mig!
Det är inte ofta jag är negativ...
...men idag är en sådan dag.
Ett litet test.
Galadriel.
Possessing a rare combination of wisdom and humility, while serenely dominating
your environment you selflessly use your powers to care for others.
Even the smallest person can change the course of the future.
Gör testet ni också:
Äntligen, säger jag.
och vi har hållt på och fixat. Och... Det blev färdigt i lördags!
Så jag är glad, och här kommer lite bilder:
(Klicka för förstoring.)
Före tapetsering.
Den nya tapeten.
Fondvägg och vanlig.
Gah, före. (!)
Efter. :)
Mitt favorithörn.
Jag måste säga att jag tycker mycket bättre om mitt
nya rum. Tapeten i det gamla tyckte jag aldrig om från
början, jag valde den inte själv och hade den i flera
år. Detta känns nytt, fräscht och självvalt. ^^
Det är inte helt klart, jag funderar fortfarande på
var jag ska ha alla saker osv, men det är det lätta!
Äntligen, säger jag.
Jag har sorg.
Söndagar brukar vara avskedsdagar - har man en pojke
i Malmö när man själv bor i Borås så är det inte konstigt.
Men idag slutade sommarlovet för mig, eftersom vi nu är
tillbaka till att pendla igen. Och inte bara det:
Min lillasyster flyttar hemifrån också.
Pendlandet känns inte så överdrivet farligt faktiskt,
man vänjer sig snabbt vid rutinen, och man har ju varann.
Men Linda... Visst kan du vara tjatig, men det kommer att
kännas konstigt att inte få se dig så ofta längre.
För mig är du fortfarande den där lilla ungen som alltid
kramade om mig när vi var i skolan, och såg upp till mig.
Så längesen nu.
Idag var det ett dubbelt avsked.
Inget kul alls.
Daredevil
Detta måste vara en av de sämsta
filmerna jag sett på länge, och detta
vet jag innan jag ens sett färdigt den.
Jag har undvikit den länge nu, ända
sedan den släpptes, på grund av en
viss persons medverkan, nämligen
Ben Affleck. Jag vet inte vad det är,
men jag klarar inte av hans sätt att
gestalta. Jag tycker faktiskt inte ens
att hans försök är värda att ens kallas
gestaltning.
Det är inte Daredevil jag ser, det är
Ben Affleck som Daredevil. Kanske
inte riktigt vad meningen är, eller hur?
Tillbaka till filmen:
Handligen är klyschig, den skiljer sig
inte mycket från alla andra superhjälte-
filmer, så varför ens göra den? Dessutom
mördar Daredevil, ofta till och med, och
det är inte direkt superhjältebeteende...
Innan nästa scen kommer, så vet man
vad som ska hända, spännande va?
Eftersom filmen är så ointressant så är
det inte så roligt att blogga om den.
Mitt råd är: Är ni ute efter kvalité, se inte
denna film! Det är slöseri med tid.
Smarrigt.
verkligen underbar!
Plastikkirurgi är fel.
annars, och var den gränsen egentligen går. Folk blir ovönner
över detta ämne när det än kommer upp. Personligen så fick
jag hjälp i mitt ställningstagande av en dokumentär som jag
såg igår kväll på TV.
Dokumentären handlade om plastikoperationer som gått fel,
väldigt fel. Och visst, alla plastikoperationer går inte fel, vissa
går till och med väldigt bra. Hur man nu kan kalla en modifiering
av sitt autentiska jag för "bra".
En av kvinnorna i programmet var inte tjock alls, men hon tyckte
väl att hon ville bli av med sina kärlekshandtag, som hennes
snälla, stöttande man kallade dem. När hon kom in på kliniken,
undrade hon om det skulle vara bra för hennes diabetes att gå
igenom denna operation - något som "läkarna" där garanterade
att det skulle vara. Så hon gjorde det, hon fettsög sig.
Några dagar efteråt hade hon fruktansvärt ont i magen, hon kunde
inte röra sig och smärtan var konstant. Läkarna på kliniken sa att
det var fullkomligt normalt, så hon trodde dem och stannade hemma.
Snart fick hon svårt att andas. Hon åkte då tillbaka till kliniken, och
viskade fram att hon inte kunde andas. DÅ, för första gången, tog
de fram stetoskopet och lyssnade på hennes hjärta. Hon hörde inte
ett ord mer från läkaren. Han vände sig direkt till sköterskan och sa:
"Hon måste till ett sjukhus." Och det var ju för vänligt, verkligen.
Väl på det riktiga sjukhuset konstaterades det att de hade förstört
tarmarna på henne, och att avföring läckt ut inuti kroppen och börjat
ruttna. De undrade också hur läkarna på kliniken kunde garantera att
hennes diabetes skulle gynnas, när det var helt fel. De trodde inte att hon skulle
överleva, de trodde inte att hon skulle vakna upp efter operationen, men det
gjorde hon, tack och lov.
Väl hemma igen blev hon sängliggande så länge att hon fick hemska
liggsår som blev så djupa och så stora att de var tvungna att häfta igen
dem, och snart började ett blått område på hennes stortå att uppkomma.
Detta område spred sig. Hennes vener have blivit förstörda av så mycket
sängliggande, och utan att ha blivit använda så kunde de inte transportera
blod till tån, så att såret kunde läka. Hon hade fått kallbrand.
Det började med att de tog några tår på foten. Det räckte inte, de fick
amputera foten också. Men kallbranden gav inte med sig. De gick över
knät. Nu var hennes ben borta. Hon var förkrossad, men trodde att det
var nog. Det var det inte. Nu fick hon problem med nästa ben istället,
och läkarna sa till henne att hon var tvungen att amputera bort sitt sista
ben också. Om hon inte gjorde det, skulle komplikationerna bli mycket värre.
Det sista benet amputerades bort, och hennes liv var nu för alltid förändrat.
Hon ville få platt mage, men hon fick en ärrig mage och inga ben.
Hon ville köpa en gård tillsammans med sin man, men fick en rullstol.
"Mina kärlekshandtag var ingenting jämfört med detta", sa hon efteråt.
Det finns operationer som lyckats. Årligen utförs 9 miljoner plastikoperationer
i USA, vilket är ungefär som om hela Sveriges befolkning skulle operera sig.
Att modifiera och leva på folks osäkerhet har blivit en gynnsam bransch.
Och säkerligen, av 9 miljoner operationer så måste ju någon vara nöjd, det
förstår jag också. Men är det värt risken?
Det finns alltså människor i USA som också vill vara med och dela på alla
dessa pengar. Och då tänker de: "Vem behöver en kirugutbildning? Det är
väl bara att skära lite?" Uppenbarligen så är det inte det. Uppenbarligen,
så raseras människors liv på grund av detta giriga pack som inte har ett skit
att göra i en operationssal. Jag blir så himla arg. Plastikkirurgi borde inte finnas.
Vi borde alla få vara bra precis som vi är.
Problem med självkänsla går djupare än ytan.
Det är därför man inte borde ta risken överhuvudtaget.
"Läkarna" erkände aldrig sina fel inför denna kvinna.
De fick vara anonyma, medan hon levde med konsekvenserna.
Det är så himla fel.
Om det hade sett ut såhär, så hade det vart bra.
Men det gör det inte.
Bodypump - Guds gåva till folket.
är en annan diskussion! :)
Idag blir det som ni säkert förstår Bodypump - ett styrke-
träningspass till musik. Det är underbart alltså, när man
känner mjölksyran försvaga benen så vet man att man
lever! Det lär bli lika jobbigt som vanligt, vilket är precis
som det bör vara. Och instruktören Robban gör mig aldrig
besviken.
Nu är sommaren över. Jag vet, ärlighet kan vara brutal,
men det kan inte förnekas - det känns höst i luften.
Nu dröjer det inte länge tills naturen börjar sin avklädning
inför sänggåendet, och vi får pälsa på oss igen.
Jag känner väl stress antar jag, man gör väl alltid det inför
slutet på någonting. Men tänk efter: Detta är ju början på
hösten, med sina färger, varm choklad, stickade plagg, mys
i badkar och filmkvällar med gott samvete.
Med andra ord: En ganska mysig årstid.
Och vi behöver inte tänka på det som kommer efteråt
riktigt, riktigt än. Innan det gråa så kommer färgerna!
Here it goes again...
Och tittar runt på internet och fastnar - igen.
Och jag kan inte hjälpa det, men dessa underbara
ugglor tänder en eld inom mig: Jag älskar ugglor!
Jag måste ha dem!
<3
De finns på Tradera, men ni får inte köpa dem.
De är mina, mouhahahahahahaha.
Polyamory?
när jag såg "Jag älskar dig och dig och dig", en dokumentär på
TV. Polyamory är när man har flera förhållanden samtidigt, men
skillnaden mellan detta och otrohet är att alla parter är helt och
fullt medvetna om situationen, Det finns alltså familjer i USA och
Storbritanien där man bor tillsammans med sina tre flickvänner,
vissa har till och med barn. I en av familjerna var det en man, och
han fick då göra upp ett schema över när han skulle vara med vem,
eftersom det var svårt att hinna med sina tre flickvänner och två
barn. Vid första tanken är detta onaturligt för mig.
Men sedan tänker jag efter...
...och inser då att man kanske inte ska vara så dömande trots allt.
Jag menar, huvudsaken är ju att man är lycklig? Jag kan inte påstå
att jag tror på denna sortens förhållande, men samtidigt: Vem är
jag att döma ut någon annans leverne?
Jag vet att jag inte skulle klara av ett sådant förhållande, därför
väljer jag att inte ha det. Jag skulle inte fixa det.
Detta är eftersom jag tror att alla förtjänar att ha någon som kan ge
dem allt de behöver, utan att kompromissa hela tiden, och också för
att jag tror att driften som finns i alla människor, den som kallas svart-
sjuka, är alldeles för djupt rotad för att man ska kunna bagatellisera
den. Visst, det kan funka. Men vid närmare eftertanke så... Nej tack.
Jag har hellre min pojkvän, och bara honom, så kan vi fokusera på
varann. För jag är en monogam person, och det är rätt för mig.
Andra får gärna leva sådär, det respekterar jag. Bara jag inte tvingas.
Inget att sträva efter.
Träning, träning, träning.
Jag kommer att flåsa som en flodhäst på den
där spinningcykeln, det var ett tag sedan nu.
Men det ska nog gå bra!
(Förutom att spinning är det TRÅKIGASTE.)
^^
Hursomhelst, idag är en dag som skapad
för att man ska vara utomhus, och det är
precis det som jag ska vara också.
Promenaaaader!
Det blir ju inte värre av att man ska vara
med pojken och en av vännerna heller,
verkligen inte. Idag är en bra dag.
Jag är inte normal.
då plötsligt ett begär efter ris kom över mig.
"Klockan är halv tolv, och här står jag och kokar
ris", blev min tanke senare. Sant!
Men hjälp, vad gott det var.
För övrigt är Inflames helt underbart underbara.
Godnatt.
Emelie vill ha!
Playstation Portable.
Sitter och tittar runt på internet medan min pojkvän
spelar jämte mig, och jag måste erkänna att det ser
väldigt roligt ut, faktiskt. Ge mig!
Då kan man spela tills fingrarna glöder.
Idag var jag duktig och köpte två pennor till skolstarten,
en stiftpenna och en understrykningspenna.
Sökte ett jobb också, i en fiskaffär. Så ni kanske ser mig
i mitt rätta element, hahaha. Säger min fyndiga pojkvän. ^^
Jag fick till slut ÄNTLIGEN köpt Stone Sour's bonusalbum,
som visserligen innehöll en massa låtar jag redan har, men
jag har faktiskt inte live-konserten, musikvideorna och de
nya låtarna som släpptes i och med skivan.
Yummie, I say.
Jag går emot strömmen. ^^
Han är säkert hur trevlig som helst, ingen tvekan om det.
Det är bara en sak jag inte riktigt klarar...
...och det är det där putsade, blanka som riktigt skiner om honom.
Som en bil som vaxats i fem timmar. Med en tandborste.
Och snälla, ta inte illa upp. Han har talang när det gäller röst.
Och han är bara ett exempel.
Men riktiga män har rufsigt hår och hes röst och skägg. ^^
Emelie är glad.
Vi har spenderat kvällen med att titta på film med mig
som liten, mig som ung tonåring och så tittade vi på
föreställningen från vårterminen. Lovely.
Jag är glad att Matti är här.
Det bär iväg igen.
präglar ett distansförhållande, men vem klagar?
Jag är bara så glad att han följer med mig hem idag!
Det är ju alltid bättre att åka tåg tillsammans.
Nu har vi ungefär tio dagar kvar med varann innan
sommarlovet är slut, sorgligt men sant.
Det är svårt att ta in att jag ska börja sista året på
gymnasiet snart. Det känns som om man nyss kom
gående, blyg och bortkommen, i korridorerna på
Bäckängsgymnasiet, första året.
Om detta året går lika snabbt som förra, så tar jag
ju snart studenten! Skum tanke, verkligen,
Efter gymnasiet så bär det iväg till Malmö, wohoo!
Men idag: Hem till Borås. ^^
Jag saknar karaktär.
Jag vaknade fem i morse av en hund som
skällde, sedan gick det inte att somna om.
Detta innebär att jag borde vara trött nu, och
det är jag också, antar jag. Men:
Jag kan inte slita ögonen från TopShops
hemsida, det är riktigt farligt! >.<
Det finns så mycket jag vill ha, jag vet
inte var jag ska börja:
Jag tycker om TopShop.
Och jordgubbshalsbandet är riktigt sött!
Jag längtar tills jag får mitt Visa, så jag kan
shoppa online! ^^
Godnatt, folket.
Crocs
saker bara för att dissa det; men kanske borde
jag faktiskt bli lite tuffare med det?
Att inte stöta sig med någon är förvisso bra,
men man måste ju trots allt få ha en åsikt...
Så jag tänkte öva mig i att spy galla på:
CROCS!
Detta är utan tvekan de fulaste skorna som någonsin
designats! Ni får bli sura om ni vill, men jag kan inte hjälpa
det, för varje gång jag ser dem på stan så krullar sig mina
tår av motviljan att se dem, och jag tittar instinktivt bort för
att slippa titta. SPECIELLT om de är neonfärgade, eller har
någon annan gräll färg. Jag menar, då syns de ännu mer!
Vad tycker ni?
Men Kelly då...
Inget ont om Kelly Clarkson, hon har talang.
Men det är ju en himla tur att hon är sångare,
och inte designer.
>.<
Angående vegetarism.
Då är det väl bara att bli vegetarian? Jag tycke det är lite konstigt att klaga
på köttätande/säga att man helst inte vill och då inte kunna bli vegetarian.
Är det latheten att lära sig laga/äta annat hos folk som kryper fram, när de
endast håller sig till wannabe-vegetarism? Menar inget illa, men jag blir
ibland lite irriterad över folk som vill få det att låta så bra men inte orkar handla.
Sköt om dig. :)"
För det första, du anonyma, vill jag bara säga att jag håller med dig fullständigt.
De personer som pratar om att det är fel att göra vissa saker, men inte själva
låter bli att göra det, har dubbelmoral och det är onekligen irriterande...
Så jag förstår din poäng.
Eftersom jag är intresserad av frågan om vegetarism och djurrätt, ville jag
skriva ut detta synligt för alla, eftersom denna diskussion är intressant och
väl värd att nämnas. Du talar om lathet, och undrar om det är på grund av det
som jag håller mig till "wannabe-vegetarism" , som du uttrycker det.
Jag kan med en gång svara nej på det påståendet (och samtidigt milt påpeka
att jag i inlägget inte klagade på köttätande utan enbart sa att jag själv helst
inte äter kött). Min anledning till att inte kunna använda uttrycket "vegetarian" om
mig själv är den enkla anledningen att vi helt enkelt inte har råd att köpa en
extra middag per gång, eftersom detta skulle dubbla våra matkostnader, och
mat är dyrt. Och skall jag då pracka på min mor en diet hon inte vill ha, enbart
för att denna skulle passa mig bättre? Nej, säger jag.
Jag tycker att vi alla har rätt att göra våra egna val i livet, utan att tvingas till det.
Därför kommer jag att bli vegetarian när jag flyttar hemifrån och själv kan ta
ansvar för min kost, och då dessutom bara behöver köpa en middag.
Då slipper jag tvinga någon annan till något som inte känns rätt för henne.
Och fram tills dess så kommer jag att äta vegetariskt när jag kan.
En start är ju att alltid göra det i skolan, till exempel.
När jag tänker efter så kanske jag kan kallas wannabe-vegetarian.
Det är ju trots allt vad jag vill vara?
Och vad är fel med att göra så gott man kan?
Hello Kitty
hon har gått och blivit mainstream.
Men allvarligt talat, hon är ju underbart,
gulligt söt och charmig:
Här är hon som gosedjur, telefon, brödrost, våffeljärn och prydnad.
Sött, sött, sött! <3
En flotte på en sjö i en korridor.
Ensam på en flotte
Ytan på sjön var spegelblank
Och jag gled iväg i en korridor.
Jag ropade att du skulle
Hjälpa mig
Men du bara svarade:
Be någon annan...
Vad betyder det?
"Kräsen, jag!?"
tillsammans med min pojkvän:
Jag: Vi kan laga maten hemma, så
kan vi själva bestämma vad vi ska äta.
Mamma jobbar ju faktiskt.
Han: Ja, det kan du... vi göra.
Jag: Vad vill du äta? Vi kan ta ut en
massa recept och prova!
Han: Mmmm... Biff med chili, biff med
curry, biff med paprika, biff med...
Jag: Vi kan äta fisk också.
Han: Ja, lax med citron, lax med kryddor,
lax med...
´
Enkelspårig, skulle han vara det?
Nej, det skulle jag aldrig tro!
Vissa människor, alltså...
Visst, detta händer kanske ofta i Sverige. Och visst,
det är lika jävla illa vem det än drabbar. MEN:
Om något sådant händer människor som du känner
till, så blir du ju automatiskt berörd på ett helt annat
sätt. Och Lollo, jag kan inte nog säga hur ledsen jag
är för din syster, din systers man och barnens skull.
Det är något vackert med småbarnsfamiljer, tycker jag.
Två människor har byggt upp någonting, från grunden, en
familj, och vad får de för det? Några jävla muppar som tar
sig rätten att bryta sig in i en villa där småbarn ligger och
sover på övervåningen, och bara sno med sig sommar-
minnen och andra saker som de inte har ett skit med att
göra!
Vissa människor får mig att undra...
Var är respekten?!
A quick change of mind.
Idag åkte jag, Matti och hans farfar med tåg från Malmö
till Osby, en mindre stad som ligger ca en timma från Malmö.
Matti skulle prata med rektorn till en skola som han vill komma
in på till hösten, och jag och Ulf var med som sällskap.
Och till en början så gick allt bra, Matti pratade med rektor
och kom sedan in (!), och vi åt lite mat i sommarsolen som
för övrigt ÄNTLIGEN behagar visa sig i Sverige. ^^
Det var när vi skulle hem som problemen började för oss.
Tåg från Osby gick som det skulle, men när vi kom fram till
Hässleholm så blev tåget stillastående ett bra tag.
"På grund av olycka" sa de gång på gång i högtalarna, och
jag tror inte att någon av oss fäste så stor vikt vid det till
en början, vi var mest irriterade på att få vänta.
Hursomhelst, till slut fick vi besked om att vi skulle få åka
till Eslöv och ta buss därifrån till Lund, där ordinarie tåg
skulle gå till Malmö. En massa byten, med andra ord.
Och vi visste, att när det är dags för bussersättning, så får
man alltid vänta väldigt, väldigt länge. Inte roligt alls.
Tåget var fullsatt, och de skickar en enda buss till att börja
med, vilket resulterar i att vi inte kom på den bussen. Som
tur var fick vi tag på en taxi till slut, vilket också var populärt,
för vem vill stå där och vänta på en buss som aldrig kommer?
I taxin utspelar sig följande samtal:
Ulf: Vet du något om den där olyckan?
Taxichauffören: Ja, min vän berättade om det.
Det var visst någon som hade hoppat framför tåget.
Och då var det som om någon drog ur proppen ur alla mina
problem med att stå och vänta på en dum buss, och jag kände
mig som den enfaldigaste människan på jorden.
Jag menar, vad är väl en timmes väntetid, eller för all del två jämfört
med de problem och de känslor som den personen med största
sannolikhet gått runt och burit på?! Tankeställare är nyttiga, för de
lär oss att inte gnälla i onödan.
Jag tror nämligen bestämt att den person lätt skulle kunna tänkt
sig att byta med mig när det kommer till problem!
Och visst, jag insåg mina enfaldiga, glömska tankar, och det bevisar
väl något om min person, det hoppas jag i alla fall. Men det hindrar inte
fakta från att existera. Folk mår dåligt. Hela tiden. Och jag kan inte
göra någon skillnad för dem alla. Men shit, vad jag vill hjälpa dem!
Förbannat.
Jag blir så trött, så jag vet inte var jag ska ta vägen!
Jag vet att detta är ett så kallat i-landsproblem, men
det skiter jag i för tillfället. Jag brukar, i vanliga fall vill
säga, välsignas med ett såkallat hick-skydd.
Jag får nästan uteslutande aldrig hicka.
Och so far, so good antar jag. Förutom att:
Jag har haft hicka hela, och jag menar verkligen
hela dagen, och det spelar inte någon som helst
roll vad jag gör för det går inte över. Det-går-bara-inte-över!
Och nu, på kvällen efter åtskilliga timmars hickande
så börjar kramphelvetet göra ordentligt ont också.
Kan någon förklara logiken med hicka, tack?
Varför finns otyget?!
(Och ja, jag vet egentligen varför. Föregående meningar
var inte en uppmaning att komma med fakta, utan helt
enkelt ett uttryck för missmod, såsom vissa människor
brukar säga: "Varför, Gud?!" när något elakt händer dem.)
Hjälp mig, någon. Nu är jag tillräckligt desperat för att
göra vadsomhelst för att bli av med detta, så ge mig era
konstigaste tips, jag struntar i sådant för tillfället. :)
Hundar är också vänner.
Detta uttryck är jag en varm anhängare för, vill jag lova.
Finns det något bättre än en vovve som inget hellre vill än
att vara med dig, timme ut och timme in? De är verkligen
underbart underbara djur! Det finns heller inget förställt
hos dem, alla känslor är äkta känslor och de ljuger aldrig!
Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag fick
ett väldigt fint och roligt uppvaknande imorse kl. 07:00 ungefär.
Mattis vovve Luchi var lite ängslig, hade väl ont i magen antar
jag, så han sökte lite sällskap vilket inte är lätt när allt folk sover.
Där låg jag och snusade och sov, när en iskall nos plötsligt
buffade på min näsa, och helt plötsligt fick jag syn på två
pigga och busiga ögon som stirrade förväntansfullt på
mig! Skrattande väckte jag Matti, som muttrade något ohörbart
om att han minsann försökte sova, och snarkade vidare.
Men Luchi ville i alla fall prata med mig, så han hoppade upp
i sängen och somnade liggandes över mitt ben. Underbart.
En av mina bästa vänner. <3
Kärlek alltså.
Jag älskar verkligen mina vänner, det kan man lugnt säga.
Och jag älskar verkligen min familj, som på sätt och vis är
mina vänner, fast på ett helt annat sätt än vänner man inte
har blodsband till.
Förstår ni vad jag menar?
För mig är vänner utanför släkten familj, vilket får mig att
känna mig som en av de rikaste människorna på jorden,
trots att jag verkligen inte är det materiellt sett.
Det är ju tur att jag värdesätter immateriella saker mer!
Jag älskar min familj. <3
Idag åker jag till Malmö igen efter att ha varit hemma i en
och en halv vecka ungefär. Efter att ha varit där i en vecka
så följer Matti med mig tillbaka till Borås för att umgås med
min familj, och självklart mig, hiho.
Förhoppningsvis går vi och ser denna film på bio också:
Nu ska jag packa vidare, och snart äta. Jag är hungrig
som om jag inte ätit på två veckor!
Take care, eat alot!
