I do not approve.
"Ju gladare grisar desto bättre köttkvalitet. Det händer att griskött måste kasseras
för att de stressats för hårt. Pse-kött (pale, soft, exudative) kallas griskött som blivit ljust,
sladdrigt och vattnigt på grund av för höga halter av stresshormon.
Motsvarande kött från stressade nötkreatur blir mörkt och segt. Det kallas dfd (dark, firm, dry)
och kasseras likaså."
Hittade en artikel på dn.se. Den handlar om hur onödigt det är att låta djur övernatta på slakterier
på grund av stressen som uppstår. Blir så irriterad när jag läser det. Borde man inte prioritera att
visa medkänsla? Varför dör de? Jo, för att vi ska få kött på våra tallrikar. Då borde man i alla fall
minimera lidandet för dem, de dör för vår skull och vi kan inte ens låta dem spendera sin sista
natt hemma. Förkastligt är det.
Sedan kommer de in, blir stressade vilket resulterar i att köttet blir dåligt och slängs. Då faller
ett argument till att äta kött bort: "De dör i alla fall av en orsak." Fast går de det, om köttet slängs?
Jag tror inte det, va?
Sedan händer det enligt artikeln att djur från olika gårdar föses ihop och börjar slåss. Vissa djur
får avlivas på grund av skadorna de får av det, och om de halkar kan skadorna också bli såpass
allvarliga att djuret måste dö. Det känns så onödigt. Om man måste slakta och äta djur, varför
inte bara ha mobila slakterier? Inte för att jag gillar det, men dessa idiotiska transporter måste
tas bort illa kvickt. Var är medkänslan?
Så fort jag flyttar hemifrån och har ansvar för min egen mat så ska jag bli vegetarian.
Detta vill jag inte stödja.
Ett av de sötaste djuren som finns.
¨
Jag kanske borde bli politiker?
för att de stressats för hårt. Pse-kött (pale, soft, exudative) kallas griskött som blivit ljust,
sladdrigt och vattnigt på grund av för höga halter av stresshormon.
Motsvarande kött från stressade nötkreatur blir mörkt och segt. Det kallas dfd (dark, firm, dry)
och kasseras likaså."
Hittade en artikel på dn.se. Den handlar om hur onödigt det är att låta djur övernatta på slakterier
på grund av stressen som uppstår. Blir så irriterad när jag läser det. Borde man inte prioritera att
visa medkänsla? Varför dör de? Jo, för att vi ska få kött på våra tallrikar. Då borde man i alla fall
minimera lidandet för dem, de dör för vår skull och vi kan inte ens låta dem spendera sin sista
natt hemma. Förkastligt är det.
Sedan kommer de in, blir stressade vilket resulterar i att köttet blir dåligt och slängs. Då faller
ett argument till att äta kött bort: "De dör i alla fall av en orsak." Fast går de det, om köttet slängs?
Jag tror inte det, va?
Sedan händer det enligt artikeln att djur från olika gårdar föses ihop och börjar slåss. Vissa djur
får avlivas på grund av skadorna de får av det, och om de halkar kan skadorna också bli såpass
allvarliga att djuret måste dö. Det känns så onödigt. Om man måste slakta och äta djur, varför
inte bara ha mobila slakterier? Inte för att jag gillar det, men dessa idiotiska transporter måste
tas bort illa kvickt. Var är medkänslan?
Så fort jag flyttar hemifrån och har ansvar för min egen mat så ska jag bli vegetarian.
Detta vill jag inte stödja.
Ett av de sötaste djuren som finns.
¨Jag kanske borde bli politiker?
Det här irriterar mig.
Det här är bara onödigt.
Helt ärligt. Jag förstår verkligen inte poängen med det här överhuvudtaget.
Nu tycker jag ju visserligen att genmanipulation är fel överlag, och sjukt
läskigt dessutom. Jag anser att man ska lämna såna saker ifred.
Varför utsätta oskyldiga varelser för det?
Som om de inte vore mer än egendom, känslolösa...
Jag tycker att det är hemskt.
Helt ärligt. Jag förstår verkligen inte poängen med det här överhuvudtaget.
Nu tycker jag ju visserligen att genmanipulation är fel överlag, och sjukt
läskigt dessutom. Jag anser att man ska lämna såna saker ifred.
Varför utsätta oskyldiga varelser för det?
Som om de inte vore mer än egendom, känslolösa...
Jag tycker att det är hemskt.
Usch för denna veckan.
Det är som om alla mina negativa egenskaper bara ökar i styrka. Eller nä, nu
överdrev jag kanske litegrann, men är det inte precis det man gör när inget vill
gå ens väg? Just nu är allt superstressigt hursomhelst, och jag kämpar med
näbbar och klor för att kunna nå upp till alla krav och förväntningar omkring mig.
Jag måste erkänna att denna veckan ser ut att bli en början till den sämsta på
mycket, mycket länge. Jag mår verkligen inte bra, känns mest konstigt hela tiden.
Det är iofs bara tisdag, och saker och ting kan ändras. Jag hoppas att de gör det.
Måndag, underbara måndag. Fast den var verkligen inte alls underbar.
Hela gårdagen var full av stress, krav och en massa besvikelser staplade på
varann. Det var en hemsk dag och jag kämpade för att det inte skulle märkas.
Men sedan frågade jag mig själv: Är det fel att erkänna att allt inte alltid är på topp?
Är det inte starkare att kunna erkänna att det inte är det, speciellt om det är det som
man är rädd för att göra? Jag tycker hursomhelst att alla kan få klaga ibland.
Kornbiljetterna är slut, i alla fall ståplatserna. Och jag är så ledsen för det, nu är
det tredje gången jag missar det där underbara bandet som dessutom precis släppt
en sjukt bra platta. Usch, blä och fy för det. Jag tänker ändå gå ner till stan och kolla
om de verkligen är slut, för jag har kanske sett fel på ticnet.se. Dessutom är jag en envis
jävel. Man ska inte släppa hoppet förrän det verkligen är nödvändigt!
Fast när det kommer till någonting annat så har jag släppt alla förväntningar. Visst,
dum som jag är så kan jag inte sluta hoppas, men jag försöker vara realistisk när
jag faktiskt har bevis framför mig som pekar mot ett misslyckande. Aouch, säger jag.
Det gör lite ont faktiskt. Men jag reser mig snart!
"I'm sorry I don't believe, by the evidence that I see, that there's any hope left for me.
It's evolution, JUST EVOLUTION."
- Evolution - Korn <3
överdrev jag kanske litegrann, men är det inte precis det man gör när inget vill
gå ens väg? Just nu är allt superstressigt hursomhelst, och jag kämpar med
näbbar och klor för att kunna nå upp till alla krav och förväntningar omkring mig.
Jag måste erkänna att denna veckan ser ut att bli en början till den sämsta på
mycket, mycket länge. Jag mår verkligen inte bra, känns mest konstigt hela tiden.
Det är iofs bara tisdag, och saker och ting kan ändras. Jag hoppas att de gör det.
Måndag, underbara måndag. Fast den var verkligen inte alls underbar.
Hela gårdagen var full av stress, krav och en massa besvikelser staplade på
varann. Det var en hemsk dag och jag kämpade för att det inte skulle märkas.
Men sedan frågade jag mig själv: Är det fel att erkänna att allt inte alltid är på topp?
Är det inte starkare att kunna erkänna att det inte är det, speciellt om det är det som
man är rädd för att göra? Jag tycker hursomhelst att alla kan få klaga ibland.
Kornbiljetterna är slut, i alla fall ståplatserna. Och jag är så ledsen för det, nu är
det tredje gången jag missar det där underbara bandet som dessutom precis släppt
en sjukt bra platta. Usch, blä och fy för det. Jag tänker ändå gå ner till stan och kolla
om de verkligen är slut, för jag har kanske sett fel på ticnet.se. Dessutom är jag en envis
jävel. Man ska inte släppa hoppet förrän det verkligen är nödvändigt!
Fast när det kommer till någonting annat så har jag släppt alla förväntningar. Visst,
dum som jag är så kan jag inte sluta hoppas, men jag försöker vara realistisk när
jag faktiskt har bevis framför mig som pekar mot ett misslyckande. Aouch, säger jag.
Det gör lite ont faktiskt. Men jag reser mig snart!
"I'm sorry I don't believe, by the evidence that I see, that there's any hope left for me.
It's evolution, JUST EVOLUTION."
- Evolution - Korn <3
Mitt fantasiprojekt drunknade.
Jag brukar inte vara pessimist. Om jag ska vara ärlig, så brukar jag för
det mesta aktivt undvika det beteendet, eftersom livet blir ganska mycket
enklare om man är positiv. Men jag kan inte hjälpa detta, helt ärligt.
Jag går det estetiska programmet med inriktning bild. Och när man går
det så brukar man under sitt sista år få göra ett slutprojekt tillsammans
med de andra inriktningarna. Det projektet ska vara underbart roligt.
Det ska vara ett minne för livet.
Jag hade bilden klar för mig: Vi skulle ha en bra pjäs, vi skulle ha en scen,
jag skulle få vara med och ordna med scenografi, smink eller vad jag nu
valt att arbeta med, har inte bestämt mig. Och visst, det skulle vara hårt
arbete, men det skulle inte göra mig någonting, för det hör liksom till...
För ett tag sedan läckte det ut vad för tema årets föreställning skulle ha.
Temat var häxjakten, vilket jag med en gång såg fram emot. Tänk att få
fixa med gammaldags kläder, det skulle kunnat bli hur coolt som helst.
Men, det blev problem med copyrighten på den pjäsen, så det ströks och
ersattes med: (trumvirvel) Utflykten.
DEN pjäsen handlar om en problemklass som åker på utflykt.
Sångerskorna ska få sjunga en låt som heter Kisslåten.
Kiss, som i urin.
Dansarna ska få gestalta ett nöjesfält som klassen går på.
Bildarna ska bygga ihop en buss av gamla delar.
Emelie är skeptisk.
Det är inte det att jag egentligen sätter mig på tvären, för jag har inte
läst manuset, och min optimistiska vana gör att jag hoppas att det ska
vara tio gånger bättre än vad jag tror, vilket faktiskt är möjligt också.
Pjäsen kan jag klara av, helt ärligt, för man måste göra det bästa av
situationen. Men, det rycket jag fick när jag fick reda på att vi ska sätta
upp denna pjäs i Bäckängsgymnasiets idrottshall (GAAAAAH!) är
faktiskt ganska obetalbart. Vi kommer inte att ha en riktig scen.
Lyssna på detta:
En av uppsättningarna från föregående år:
En midsomarrnattsdröm i Parkteatern.
En annan av uppsättningarna från föregående år:
Cabaret på Sagateatern.
Nästa uppsättning blir:
Utflykten i Bäckänsgymnasiets gympahall.
You see what I'm trying to say?
det mesta aktivt undvika det beteendet, eftersom livet blir ganska mycket
enklare om man är positiv. Men jag kan inte hjälpa detta, helt ärligt.
Jag går det estetiska programmet med inriktning bild. Och när man går
det så brukar man under sitt sista år få göra ett slutprojekt tillsammans
med de andra inriktningarna. Det projektet ska vara underbart roligt.
Det ska vara ett minne för livet.
Jag hade bilden klar för mig: Vi skulle ha en bra pjäs, vi skulle ha en scen,
jag skulle få vara med och ordna med scenografi, smink eller vad jag nu
valt att arbeta med, har inte bestämt mig. Och visst, det skulle vara hårt
arbete, men det skulle inte göra mig någonting, för det hör liksom till...
För ett tag sedan läckte det ut vad för tema årets föreställning skulle ha.
Temat var häxjakten, vilket jag med en gång såg fram emot. Tänk att få
fixa med gammaldags kläder, det skulle kunnat bli hur coolt som helst.
Men, det blev problem med copyrighten på den pjäsen, så det ströks och
ersattes med: (trumvirvel) Utflykten.
DEN pjäsen handlar om en problemklass som åker på utflykt.
Sångerskorna ska få sjunga en låt som heter Kisslåten.
Kiss, som i urin.
Dansarna ska få gestalta ett nöjesfält som klassen går på.
Bildarna ska bygga ihop en buss av gamla delar.
Emelie är skeptisk.
Det är inte det att jag egentligen sätter mig på tvären, för jag har inte
läst manuset, och min optimistiska vana gör att jag hoppas att det ska
vara tio gånger bättre än vad jag tror, vilket faktiskt är möjligt också.
Pjäsen kan jag klara av, helt ärligt, för man måste göra det bästa av
situationen. Men, det rycket jag fick när jag fick reda på att vi ska sätta
upp denna pjäs i Bäckängsgymnasiets idrottshall (GAAAAAH!) är
faktiskt ganska obetalbart. Vi kommer inte att ha en riktig scen.
Lyssna på detta:
En av uppsättningarna från föregående år:
En midsomarrnattsdröm i Parkteatern.
En annan av uppsättningarna från föregående år:
Cabaret på Sagateatern.
Nästa uppsättning blir:
Utflykten i Bäckänsgymnasiets gympahall.
You see what I'm trying to say?
Ett irritationsmoment.
Jag kan inte hjälpa det, men det är så himla störande när folk blandar och har sig såhär hela tiden!
Gah, jag får spasmer ibland alltså. ^^ Jag kan inte läsa en sådan
text utan att betona orden på ett jättejobbigt sätt i huvudet, och det
pallar jag inte. Usch säger jag. Tacka vet jag vanliga böcker.
Eller varför inte folk som betonar på ett lagom sätt?
Gah, jag får spasmer ibland alltså. ^^ Jag kan inte läsa en sådan
text utan att betona orden på ett jättejobbigt sätt i huvudet, och det
pallar jag inte. Usch säger jag. Tacka vet jag vanliga böcker.
Eller varför inte folk som betonar på ett lagom sätt?
Crocs
Jag är egentligen inte typen som skriver om
saker bara för att dissa det; men kanske borde
jag faktiskt bli lite tuffare med det?
Att inte stöta sig med någon är förvisso bra,
men man måste ju trots allt få ha en åsikt...
Så jag tänkte öva mig i att spy galla på:
CROCS!
Detta är utan tvekan de fulaste skorna som någonsin
designats! Ni får bli sura om ni vill, men jag kan inte hjälpa
det, för varje gång jag ser dem på stan så krullar sig mina
tår av motviljan att se dem, och jag tittar instinktivt bort för
att slippa titta. SPECIELLT om de är neonfärgade, eller har
någon annan gräll färg. Jag menar, då syns de ännu mer!
Vad tycker ni?
saker bara för att dissa det; men kanske borde
jag faktiskt bli lite tuffare med det?
Att inte stöta sig med någon är förvisso bra,
men man måste ju trots allt få ha en åsikt...
Så jag tänkte öva mig i att spy galla på:
CROCS!
Detta är utan tvekan de fulaste skorna som någonsin
designats! Ni får bli sura om ni vill, men jag kan inte hjälpa
det, för varje gång jag ser dem på stan så krullar sig mina
tår av motviljan att se dem, och jag tittar instinktivt bort för
att slippa titta. SPECIELLT om de är neonfärgade, eller har
någon annan gräll färg. Jag menar, då syns de ännu mer!
Vad tycker ni?
