rockfen

Jag är kär i en låt. Jag blir helt tokig när jag hör den. Spelade Guitar Hero när
den helt plötsligt bara fanns där. Seriöst, vem behöver killar när det finns låtar?
Mohahaha.

Pratade med Emma på msn, och jag vet inte vad som hände.
Eller ja, det behövs inte närmare förklaring än detta:
Emma = Påli
Jag = Emei

Påli säger:
Känns bra att ha pratat ut om detta i alla fall.
Och jag hoppas verkligen att du får ur dig allt snart - på riktigt.
Emei säger:
Jag med, men det är också ett senare kapitel.
Påli säger:
Självklart. Men jag är med dig tills det kommer, när det kommer,
och efter att det kommit.
(Vilket kunde misstolkas så in i helvete.)
Gud vad äckligt det lät. :S
Emei säger:
HAHAHA.

Dagens humör: Tyvärr ganska nere, med desperata inslag av munterhet.
Dagens mående: Är extremt hungrig, men annars bra.
Dagens borde: Borde skriva rapport på projektet, men egentligen inte.
Dagens frisyr: Ingen alls. Vill ha långt nu!
Dagens klädsel: Jeans och T-shirt, inget avancerat alls.
Dagens planer: Jag tror att jag ska titta på mina Elvis-dokumentärer.
Dagens materiella vill ha: GE MIG GUITAR HERO, NU.
Dagens längtan: Jag saknar att träffa mina vänner och bara vara.
Dagens fundering: Ingen konkret, har ganska diffusa tankar.
Dagens beroende: Min mobil - älska alla stöttande sms.
Dagens tråkigaste: Ingenting.
Dagens tidning: Jag är lite dålig på att läsa tidningar nuförtiden.
Dagens låt: Åh, det är ALLA låtar med Slipknot och Stone Sour som gäller.

Jag saknar London väldigt mycket nu, framförallt denna människa. Det är inte klokt.
Funderar på att åka tillbaka till sommarn, i alla fall försöka. Då får jag träffa alla igen.
Vad underbart det hade varit. <3

Det är lustigt hur minnen kan få en att både skratta och gråta - fast egentligen är det
inte alls särskilt lustigt just nu.
- Jag mår inte bra.
Dörren stängs för att mamma ska sova, och mitt tangentknatter hörs så tydligt när
allt annat tystnat. Jag förstår henne, är själv hur trött som helst, men just ikväll är
verkligheten påträngande och vägrar att släppa greppet om sanningen som jag
annars är så bra på att förtränga. Mamma ligger och läser, jag sitter här i mitt rum
med dörren stängd om mig. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, vill bara att
någon ska krama mig, krama mig på riktigt, och inte släppa taget efter två sekunder.
Helst av allt vill jag krypa upp hos mamma, men jag vet att min sorg bara skulle
förvandlas till ilska, och så skulle hon få lida för det, fastän inget alls är hennes fel,
fastän inget alls är någons fel. Jag vill bara vara sju år igen, då man grät och så
kom det någon och tog hand om en. Nu förväntas man ta hand om sig själv, vara
stark, nu när man nästan är vuxen. Jag brukar tilltalas av spänningen som ligger i det.
Men nu känner jag inte alls för att vara vuxen längre.

I tisdags var det två veckor sedan. Härmodagen fick jag reda på datum för begravningen.
Jag fasar för det, vill inte att det ska vara såhär, men samtidigt måste jag acceptera det.
Fattar inte hur jag pallar att skriva såhär utlämnande texter, men jag vet att jag kommer
att publicera detta utan att ens gå igenom texten för finslipning, för vad spelar det för roll?
Alla perspektiv byts ut, allt man trodde var viktigt visar sig vara irrelevant i jämförelse med
allt det som verkligen betyder. Människorna i mitt liv. Allt annat är luft i jämförelse.
Jag vet att jag kommer att klara av detta för att jag måste. Han hade velat det.
Men jag vill verkligen inte behöva säga farväl.


Hur ber man om en kram egentligen? Ni vet, en sån där riktig kram där personen verkligen
kramar en och håller om en i flera minuter. Jag vågar inte be om det, för det känns så fånigt
att stå där, utlämnad. Men många gånger vill jag verkligen bara säga: "Kan du inte ge mig
en riktig kram, så att allt blir lite lättare för ett par minuter?"
Folk borde verkligen ta i varandra mer, krama varandra mer.
Man borde inte vara rädd för fysisk kontakt, egentligen.

Men mest av allt ångrar jag att jag inte hade ett sjätte sinne som talade om för mig exakt
när du mådde dåligt. Jag hade velat vara där varje minut, varje sekund.
Jag hade gjort vadsomhelst, och det hemska är väl att du förmodligen dog utan att veta
om det. Om du bara hade talat om för oss... För helvete Oskar, varför blev det såhär?!
VARFÖR?!

Min sorg är större än mig. Jag börjar inse mer och mer hur läget verkligen är, men t.o.m.
en vecka efter att det hände så känner jag overklighetens grepp om situationen. Sjukt.
Imorrn är det en vecka sedan Oskar valde att avsluta sitt liv, en vecka sedan han försvann.
Just nu känns det som att jag inte klarar av detta, min sorg är större än mig, och så vill
allt ut på samma gång ju mer man inser att man aldrig kommer att se honom igen.
Då skapas den där spärren, det blir som känslomässiga kramper, mitt inre dras ihop och
blir till en stålklump och inga tårar kan rulla nerför mina kinder då, när jag som bäst
behöver dem. Jag klarar inte av denna typ av sorg, som är ny för mig efter alla år.
Sedan kommer stunder som dessa, då jag reduceras till ett litet barn som sitter i ett hörn,
hopkrupen med armarna tätt om benen, gungandes fram och tillbaka, som om rörelsen
själv kan häva sorgen. Fastän jag vet att den inte kan det, att det i själva verket är desperation
som driver mig till rörelse. Precis som desperationen drev Oskar till handling.
Jag vill inte ens tänka mig hans smärta, han måste mått ännu sämre än vad jag gör nu, i
detta ögonblick, och tanken på att han gjorde det smärtar outhärdligt.
Jag ser min släkt i sorg, gråt som gränsar till skrik, kramar som gränsar till ett krampaktigt
tag om livet självt, och samtidigt så är alla så otroligt starka i allt detta. Den kärlek jag
känner för dem kan inte beskrivas av ord som jag behärskar. Det skulle inte gå.

Jag kommer ihåg sista gången jag såg honom. Pappas 50-årsfest. Vi blev båda glada i hatten,
och just den kvällen existerade inget annat är umgånge, trevligt folk och musik. Korten från den
kvällen talar för sig själva. Sista gången jag talade med dig i telefon var sex dagar innan du valde
att försvinna från oss. Din röst var avspänd, trevlig, stabil, precis som du alltid var.
Precis som du alltid verkade vara, rättare sagt. Detta är inte sant, så känns det.

Jag inser mer och mer, för varje dag, att vi aldrig mer kommer att ses igen. Vi kommer inte att
festa tillsammans, som vi planerade. Du kommer aldrig mer att ringa mig igen. Jag kommer
aldrig att kunna ringa dig heller. Jag kan inte ens tala om för dig hur mycket du betydde.
Du skulle inte höra mina ord, hur mycket jag än vill det. Jag älskar dig, Oskar.
Jag har känt värre ångest, men aldrig värre sorg. Den bara växer för var dag.
Halsen värker av gråt på ett sätt som den aldrig gjort innan. Innan du försvann, visste jag inte
hur det kändes att känna obeskrivlig sorg. Ditt försvinnande tog det till en ny dimension.
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Det känns som om saknaden är mäktig nog
att bringa döda tillbaka till livet, men så är det tyvärr inte. Den känns bara övermäktig, men
är inte det på det mirakulösa sätt som jag skulle önska att den var.
Du visade mig vad sorg innebär, men du gav mig också chansen att få uppleva en av de
vackraste personerna som någonsin kommer att existera. Jag vet nu, och känner djupt inom
mig, att jag har haft tur att få ha lärt känna dig den tid du spenderade på Jorden. Jag hade
inte bytt bort de minnen du gett mig mot alla pengar i världen. Ditt minne är ovärdeligt,
precis som du var.

Jag önskar att du kunde höra mig när jag säger det som jag var dum nog att inte säga
medan du var i livet: Jag älskar dig.
Om du inte hör mig, så ska jag skrika tills mina lungor kollapsar och min luft tar slut,
för det finns ingenting jag inte skulle offra just nu, i denna stund, för att du skulle få
höra precis de här orden: VI KOMMER ALLA ÄLSKA DIG TILL VÅR TIDS ÄNDE.
Och längre ändå...

Dagens humör: Låg och ledsen, men med inslag av glada minnen.
Dagens mående: Vissa stunder blir jag bottenlöst trött, annars samarbetar kroppen rätt bra.
Dagens borde: Det struntar jag i.
Dagens frisyr: Den vanliga, lockiga som jag knappt kan göra något åt.
Dagens klädsel: Jag har bara svart på mig idag.
Dagens planer: Nu är det kväll, ska bara försöka somna så tidigt som möjligt.
Dagens materiella vill ha: Jag vet inte.
Dagens längtan: Jag längtar efter att skratta högt åt något.
Dagens fundering: Jag har funderat på Gud och ondska heeela dagen.
Dagens beroende: Familjen, släkten, vännerna - människor, helt enkelt.
Dagens tråkigaste: Jag ser inget som "tråkigt" just nu. Allt är utdraget, dock.
Dagens tidning: Har inte öppnat en tidning på hela dagen.
Dagens låt: November Rain - Guns n' Roses - den gör sorgen vacker.

Den 4 mars 2008 valde Oskar Eliasson att avsluta sitt liv.
Jag kommer alltid att minnas dig, Oskar, och mitt hjärta värker
när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få se dig.
Jag orkar inte skriva mer nu, men tro mig, det kommer.
Jag hoppas i alla fall att du har det bra, var du än är. <3


Det här är foton från sista gången jag såg honom vid liv.
Under pappas 50-årsfest hade vi jätteroligt, blev lagom
berusade båda två vilket jag antar syns på bilderna.
De är inte världens charmigaste bilder, men jag tycker om dem.
Det är han, och han ser glad ut. Jag saknar honom obeskrivligt.
Vi bestämde under den festen att vi skulle festa mer tillsammans.
Nu blir det inte så.

R.I.P. Oskar Eliasson, älskad kusin och vän.
Jag kommer att minnas dig till tidens ände.
Himmelen gråter.

Om jag fick be om en enda sak, en enda, så skulle det vara att alla mina nära och
kära kunde få må så bra som möjligt. Om jag ser att någon jag bryr mig om mår
dåligt, så är jag villig att göra allt i min makt för att hjälpa den personen, oavsett
vad som krävs! Men, ibland märks det inte på ytan, vad som pågår inuti.

Två av mina kompisar har tagit livet av sig under en kort tidsperiod. Det som är i
fokus då är ju självklart dem, de hade det svårt, de gjorde ett val och man kan inte
annat än hoppas att de har det bra, var de än befinner sig nu.
För det förtjänar de verkligen. <3

Men man kan inte sticka under stol med att det är jobbigt för alla som lämnas kvar,
med en önskan om att ha kunnat hjälpa till, med en önskan om att ha vetat om allt
som pågick så att något kunde gjorts överhuvudtaget.
Jag fick ett meddelande på helgon.net från min kära syssling:

"fy för i helvete att livet ska behöva vara så tungt för vissa av oss.
jag kände honom inte, men...
behöver du nån o snacka med så är det bara att höra av dig.
kram /Marcus"

Då undrar jag automatiskt: VEM är personen Marcus pratar om? Visserligen dog
Nalle för inte så längesen, men jag tror inte att Marcus visste vem det var ens.
Då kommer frågan igen, starkare: VEM är det han pratar om? Om det inte är Nalle...?
Vem är det då? Någon som kan kopplas samman till mig, eftersom Marcus spontant
skriver detta i ett mail, uppenbarligen.

Rädslan genomsyrar hela mitt inre nu, får inte tag på någon som har Marcus nummer,
men jag måste veta, måste veta, måste veta. Jag vill inte att fler ska försvinna nu, vill
inte se fler människor ledsna, vill inte behöva tänka tillbaka på stunder som för evigt
är borta. Jag vill inte stå maktlös och veta att någon är oåterkalleligt borta.
Jag vill ju hjälpa er allihop, så många jag kan, så mycket jag bara kan! Vill inte att ni
ska vara borta. Snälla, försvinn inte från mig, låt mig hjälpa er, säg till om ni mår dåligt.
Snälla!

Människor i mitt liv, ni som är här och som varit här:
Jag älskar ju er alla så otroligt, otroligt mycket!

I väntan på att mamma ska komma ut ur duschen så att vi kan börja kolla
på en film tillsammans så ska jag göra en lista. Idag har varit en långsam
och bra dag. Hade absolut ingenting att göra, så jag åkte iväg och solade,
något jag tänkt göra jättelänge. Sedan tog jag en promenad, och kollade
på priser på ansiktsbehandlingar och massage. Ska snart beställa!


Fullständigt namn? Emelie Kim Eliasson.
Exakt ålder? 18 år och 6 månader.
Vart bor du? Uppe på en kulle som heter Tullen, Borås.
Bor tillsammans med? Min kära mor.
Husdjur? Inga alls, tyvärr.
Färg på ditt hus? Vitaktigt med röda balkonger - höghus.
När är du född? Onsdagen den 30 augusti 1989.
Klass: ES05C. <3
Något jobb? Jao, lagerarbetare.
När gick du upp i morse? Vaknade tio, låg och läste till elva.
När ska du sova ikväll? Time will tell.
Duschat idag? Ja, två gånger till och med.
Kramat någon idag? Nej, faktiskt inte, men dagen är inte slut än och mamma är hemma.
Dagens klädsel? Jeans, T-shirt och så.
Dagens smink? Det har jag inte orkat med, haha.
Dagens sötnos? Elmaze. <3
Dagens roligaste? Att det syns att våren är på väg.
Har du många vänner? Många kompisar, ett par vänner. <3
Hur många har du kysst? Det vet jag faktiskt inte, har inte tänkt på det så. ^^
Vem kramade du senast? Mamma.
Hur många har du haft sex med? Men bläää.
Har du pojk-/flickvän? I belong to only me.
Vem pratade du med i telefon senast? Magda-Bagda.
Vem fick du senast sms ifrån och vad stod det? "Tack, du är underbar." Från pappa. <3
Vem blev du arg på senast? Blir ju så sällan arg, men det var nog mig själv jag var arg på sist.
Vem gjorde dig glad senast? Elmaze, genom att bara existera.

SENASTE:
Personen du tänkte på? Pappa, när jag skrev om smset. <3
Personen du kysste? Tralalalalalaaaa-aaaa. :D
Gången du spydde? Hmm, det var ett väldigt bra tag sedan.
Gången du grät? I tisdags.
Pizzan du åt? Åååh, det var i London! <3
Gången du var i Göteborg? När jag kom hem från London, alltså förra veckan.
Gången du var i Stockholm? Måste varit när Stone Sour spelade live, vilket är ett par år sedan.
Gången du var full? I London, det med. Åh vad roligt jag hade där!
Gången du var hög? Det har jag aldrig varit.
Personen som såg dig gråta? Mamma.

ANTAL:
Personer du älskar? Ser ingen poäng med att räkna det.
Personer du hatar? Jag hatar ingen, har heller aldrig gjort det.
Pojk-/flickvänner du haft? Jag har bara haft en seriös.
Personer du hånglat med inom en 24 timmars period? Haha. Näää.
Festivaler du varit på/ska detta året? Jag vet inte, beror på BANDEN.
Gånger du haft minnesluckor? En gång, och det var för jävligt. Never again.
Gånger du varit hög? Det har jag ju redan sagt? Noll.
Personer du saknar just nu? Antonia, Hunter, Jack, Julian, Laura, Mimi, GAH, vill tillbaka!
Gånger ditt hjärta brustit? Wow, jag vet inte. Några gånger.

VEM:
Vill du kyssa nu? Det vet bara jag.
Ska du träffa imorgon? Klassen. <3
Sjöng du senast för? Ensam? Måste varit när Mattias senast fyllde år.
Hade du senast en msn-konversation med? Emsa.
Spelade du tv-spel med senast? Det var på vårt konvent, vet inte namnen.
Vill du ta med på en romantisk resa nu? Haha, Elmaze. ^^
Vill du kasta en sten i huvudet på? Ingen.
Förtjänar att dö? Ingen!
Är söt? Jag kan inte ens räkna alla.
Vill du sova jämte inatt? Någon som kramar mig hela natten.

VAD:
Gör dig glad? Kärlek, vännerna, familjen, musiken, våren och choklad. ^^
Gör dig ledsen? Framförallt när andra människor tvingas vara ledsna.
Vill du helst göra nu? Äta ett kilo choklad - men det får jag inte.
Önskar du att du slapp göra? Ingenting, faktiskt. Eller jo, städa rummet.
Vill du ha nu? VÅR och ett färdigt slutprojekt.
Önskar du dig i födelsedagspresent? Jag är så dålig på att säga sånt.
Längtar du till? Student, Australien, London till att börja med. <3
Tycker du om dina betyg? Neej, det gör jag verkligen inte.
Ångrar du i ditt liv? Nej, varför skulle jag göra det?
Är det bästa som hänt dig? Utan tvekan mina vänner, utan er var jag noll.
Hur mycket är klockan? 18:08.