Julstämningen stiger mer och mer!
Angående mitt förra inlägg - jag står för vad jag skriver, det gör jag. Men tilläggas måste
ju ändå att det skrevs i ett numera sällsynt tillstånd av hopplöshet, det svarar inte för vad
jag känner jämt och ständigt. Det var helt enkelt en sammanfattning av stundens känslor.
Ja ja, hursom. ^^
I morse var det julpynt på kontoret, eller i alla fall adventspynt. Mitt humör steg mer och mer
ju fler ljusstakar vi satte upp i fönstret, och när det lades ut en röd duk på bordet som sedan
fick prydas av adventsljus och julblommor så var saken biff, så att säga. Jag var mig själv
igen.
Förra året hade jag noll julstämning, vilket är ovanligt för mig. Iofs så hände en del grejer vid
den tiden, allt var lite virrigt, men den totala likgiltigheten inför min favorithögtid kändes ändå
inte som att den passade sig. I år verkar jag ta igen det flera gånger om! Redan innan december
månad inletts så känner jag den - lyckan när snön kom och det blir kallare, tankar på julbak,
pyssel och pynt, känslan av samhörighet som jag vet väntar. Jag älskar verkligen julen precis
sådär klyschigt mycket som alla julhatare avskyr!
Nu är det dags för min lilla jultomte att komma fram och räkna dagarna igen också.
Välkommen tillbaka!
26 dagar kvar till julafton!
ju ändå att det skrevs i ett numera sällsynt tillstånd av hopplöshet, det svarar inte för vad
jag känner jämt och ständigt. Det var helt enkelt en sammanfattning av stundens känslor.
Ja ja, hursom. ^^
I morse var det julpynt på kontoret, eller i alla fall adventspynt. Mitt humör steg mer och mer
ju fler ljusstakar vi satte upp i fönstret, och när det lades ut en röd duk på bordet som sedan
fick prydas av adventsljus och julblommor så var saken biff, så att säga. Jag var mig själv
igen.
Förra året hade jag noll julstämning, vilket är ovanligt för mig. Iofs så hände en del grejer vid
den tiden, allt var lite virrigt, men den totala likgiltigheten inför min favorithögtid kändes ändå
inte som att den passade sig. I år verkar jag ta igen det flera gånger om! Redan innan december
månad inletts så känner jag den - lyckan när snön kom och det blir kallare, tankar på julbak,
pyssel och pynt, känslan av samhörighet som jag vet väntar. Jag älskar verkligen julen precis
sådär klyschigt mycket som alla julhatare avskyr!
Nu är det dags för min lilla jultomte att komma fram och räkna dagarna igen också.
Välkommen tillbaka!
26 dagar kvar till julafton!
Vemod.
Jag vet inte om det är att jag gav blod igår, för efter det har jag varit tröttare än vanligt,
och när man är det så har man ju en tendens att bli känsligare. Just idag så har jag
svårare än vanligt att hålla min positiva inställning uppe. Detta verkar bli ett ganska
pessimistiskt inlägg, vill ni inte läsa så behöver ni inte, ingen tvingar er. Kanske är det
fånigt att ens lägga upp det, men vad spelar det för roll egentligen? Bättre det än att hålla
allt inom sig, eller? Jag vet faktiskt inte.
Det är mycket just nu, och faktiskt, det känns som om jag inte har någon att prata med.
De jag har i min omgivning har en del att tänka på de också, och då vill jag inte vara den som
tynger ner dem med mina funderingar. Ibland hade jag bara behövt ringa någon och få ur
mig saker och ting, men jag vet inte vem det skulle vara. Vänner jag trott varit nära har flyttat
och slutat höra av sig, vilket har lämnat mig i en känsla av saknad och ensamhet vissa stunder.
På ett fånigt sätt känner man sig lurad när vänskap inte är besvarad på det sätt man tror, när
någon betyder så mycket att man helt ärligt tror att inget behöver förändras vänskapsmässigt
för att avstånd finns rent fysiskt, så känner man sig besviken och ledsen när man har fel.
Det är ju trots allt ofta så att de människor du har runt dig utgör en viktig grund för hur du mår,
så är det för mig i alla fall och för många andra också. Jag har aldrig förstått varför man inte bara
kan vara öppen mot varandra, visst kan jag sätta mig in i att man kan ha svårt att visa känslor,
men det finns fortfarande inget som ursäktar att man slutar att prata med varandra. Trots att
man kan ha svårt för det så har man ett val: Antingen pratar man eller så slösas vänskapen bort
på att man inte gör det. Väljer man det sistnämnda så kan vänskapen inte betyda så mycket för
en från början. Sad but true.
Jag vill känna mig viktig, det vill alla. Jag har en undebar pojkvän som alltid visar att jag betyder,
vilket känns jättefint. Men det kontaktnät jag en gång hade är inte längre där, och jag vet inte
riktigt hur jag ska vända på det. Att gå från den lyckligt lottade personen jag var, som alltid hade
någon att ringa, till den jag är nu som känner sig ensam ganska ofta, det är rätt tufft. Jag hade
mycket som jag värderade så högt, och nu är det borta, känns det som. Jag vill inte vara i mitten
av all världens uppmärksamhet, har aldrig bett om att alltid synas. Jag vill bara betyda mycket
för de människor som betyder och har betytt mycket för mig. För jag saknar er och önskar att det
kunnat vara såsom det var fortfarande.
Nåja, man gör sina val i livet och det måste jag också göra. Jag vet att jag inte kommer att
känna såhär för evigt, att detta bara är en fas och att det löser sig tids nog. För det gör faktiskt
allt, på ett eller annat sätt. Jag önskar dagligen att jag, mitt i allt jag befinner mig i mot min
vilja, hade haft stöd från de som brukade vara mina närmaste. Nu får jag hämta det från annat
håll, kanske får jag gå till mig själv och det kanske är bra, på ett sätt. Det gör en starkare och
får en att lita mer på sig själv, om man lyckas. Detta är helt enkelt en tröskel jag måste komma
över. Får väl lära mig också att inte tro alldeles för blint och naivt på människor, trots att jag
älskar dem villkorslöst. Det är inte nyttigt för en själv.
"No matter how the energies scatter, you have to know nothing exists but the dream"
och när man är det så har man ju en tendens att bli känsligare. Just idag så har jag
svårare än vanligt att hålla min positiva inställning uppe. Detta verkar bli ett ganska
pessimistiskt inlägg, vill ni inte läsa så behöver ni inte, ingen tvingar er. Kanske är det
fånigt att ens lägga upp det, men vad spelar det för roll egentligen? Bättre det än att hålla
allt inom sig, eller? Jag vet faktiskt inte.
Det är mycket just nu, och faktiskt, det känns som om jag inte har någon att prata med.
De jag har i min omgivning har en del att tänka på de också, och då vill jag inte vara den som
tynger ner dem med mina funderingar. Ibland hade jag bara behövt ringa någon och få ur
mig saker och ting, men jag vet inte vem det skulle vara. Vänner jag trott varit nära har flyttat
och slutat höra av sig, vilket har lämnat mig i en känsla av saknad och ensamhet vissa stunder.
På ett fånigt sätt känner man sig lurad när vänskap inte är besvarad på det sätt man tror, när
någon betyder så mycket att man helt ärligt tror att inget behöver förändras vänskapsmässigt
för att avstånd finns rent fysiskt, så känner man sig besviken och ledsen när man har fel.
Det är ju trots allt ofta så att de människor du har runt dig utgör en viktig grund för hur du mår,
så är det för mig i alla fall och för många andra också. Jag har aldrig förstått varför man inte bara
kan vara öppen mot varandra, visst kan jag sätta mig in i att man kan ha svårt att visa känslor,
men det finns fortfarande inget som ursäktar att man slutar att prata med varandra. Trots att
man kan ha svårt för det så har man ett val: Antingen pratar man eller så slösas vänskapen bort
på att man inte gör det. Väljer man det sistnämnda så kan vänskapen inte betyda så mycket för
en från början. Sad but true.
Jag vill känna mig viktig, det vill alla. Jag har en undebar pojkvän som alltid visar att jag betyder,
vilket känns jättefint. Men det kontaktnät jag en gång hade är inte längre där, och jag vet inte
riktigt hur jag ska vända på det. Att gå från den lyckligt lottade personen jag var, som alltid hade
någon att ringa, till den jag är nu som känner sig ensam ganska ofta, det är rätt tufft. Jag hade
mycket som jag värderade så högt, och nu är det borta, känns det som. Jag vill inte vara i mitten
av all världens uppmärksamhet, har aldrig bett om att alltid synas. Jag vill bara betyda mycket
för de människor som betyder och har betytt mycket för mig. För jag saknar er och önskar att det
kunnat vara såsom det var fortfarande.
Nåja, man gör sina val i livet och det måste jag också göra. Jag vet att jag inte kommer att
känna såhär för evigt, att detta bara är en fas och att det löser sig tids nog. För det gör faktiskt
allt, på ett eller annat sätt. Jag önskar dagligen att jag, mitt i allt jag befinner mig i mot min
vilja, hade haft stöd från de som brukade vara mina närmaste. Nu får jag hämta det från annat
håll, kanske får jag gå till mig själv och det kanske är bra, på ett sätt. Det gör en starkare och
får en att lita mer på sig själv, om man lyckas. Detta är helt enkelt en tröskel jag måste komma
över. Får väl lära mig också att inte tro alldeles för blint och naivt på människor, trots att jag
älskar dem villkorslöst. Det är inte nyttigt för en själv.
"No matter how the energies scatter, you have to know nothing exists but the dream"
Schizofreni vs. kluven personlighet
Jag har ganska ofta en hel del diskussioner med vänner och bekanta om psykiska åkommor
och annat, ett ganska vanligt förekommande begrepp under dessa diskussioner är just
schizofreni. Varje gång detta kommer upp så är det någon som säger att det skulle vara samma
sak som dissociativ identitetstörning, alltså personlighetsklyvning.
Visst kan det säkert ha ett samband då en person med schizofreni ofta har mer än en diagnos,
men som den psykologinörd jag är så känns det fortfarande viktigt att hålla isär termerna.
Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning, även känt
som multipla personligheter, något som ofta blandas ihop i populärkultur. En mer passande
benämning på sjukdomen vore "splittrat psyke", eftersom det bättre beskriver den sjukes situation.
Personer med diagnosen schizofreni har med hög sannolikhet också andra sjukdomar, och de lever
typiskt tio till tolv år kortare än de utan denna sjukdom beroende på ökade fysiska hälsoproblem och hög självmordsfrekvens. Arbetslöshet och fattigdom är vanliga.
Källa: Wikipedia
Detta innebär alltså att de symtom som många tror att schizofrena personer har stämmer inte. Psykoser,
hörselhallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar är inte samma sak som att ha en kluven
personlighet, det är fortfarande samma person som upplever det. Ganska intressant, tycker jag.
Jag brinner verkligen för psykologi. Min dröm är att kunna arbeta med människor och vara till stöd
och hjälp, att kunna ta reda på varför vissa situationer blir som de blir. Vem vet, kanske t.o.m. forska
inom ämnet? Dock tror jag inte att jag skulle vilja syssla enbart med forskning, min dröm är ju att
jobba nära människor, men kanske skulle man kunna syssla med forskning vid sidan av?
Det är ju också att försöka hjälpa.
Imorrn ska jag tömmas på blod!
Jag är rätt nervös nu, sitter och sörplar vatten och funderar på vad jag ska ta med för
mat till jobbet imorrn. Det är en extra viktig tanke idag, vad jag ska äta imorrn.
Vid 13:00 torsdag ger jag blod för allra första gången! Därför måste jag se till att jag
druckit vatten och ätit precis innan så att jag inte svimmar.
Jag har aldrig gillat nålar, känslan när de glider in i armen är inte trevlig, men samtidigt
så vill jag verkligen ge blod och det har jag velat i många år nu. Det känns meningsfullt.
Önska mig lycka till!
Jag är inte alls nervös, nej då! Gah.
Foto: http://www.meenakshimission.org
Manne fyller år imorrn också, så det blir mys på kvällen som plåster på såret (haha, bokstavligt
talat nästan). Trots det så får ni gärna skänka mig en tanke under dagen imorrn. Att möta sina
rädslor är nyttigt, men också riktigt creepy.
Jag får tänka på livet jag kanske räddar!
mat till jobbet imorrn. Det är en extra viktig tanke idag, vad jag ska äta imorrn.
Vid 13:00 torsdag ger jag blod för allra första gången! Därför måste jag se till att jag
druckit vatten och ätit precis innan så att jag inte svimmar.
Jag har aldrig gillat nålar, känslan när de glider in i armen är inte trevlig, men samtidigt
så vill jag verkligen ge blod och det har jag velat i många år nu. Det känns meningsfullt.
Önska mig lycka till!
Jag är inte alls nervös, nej då! Gah.
Foto: http://www.meenakshimission.org
Manne fyller år imorrn också, så det blir mys på kvällen som plåster på såret (haha, bokstavligt
talat nästan). Trots det så får ni gärna skänka mig en tanke under dagen imorrn. Att möta sina
rädslor är nyttigt, men också riktigt creepy.
Jag får tänka på livet jag kanske räddar!
Min kväll.
Sitter här och hjälper min kära pojkvän med sin matte, för en gångs skull känner man sig
lite smart när det gäller det eftersom han säger att jag är den bästa mattelärare han haft!
Härligt med ego-boost dessa tider, dessutom känns det grymt bra att kunna hjälpa till. <3
Tänkte lägga in lite bilder:
Jag har precis pratat med Manne om att det är viktigt att äta grönsaker,
något han glatt struntade i. Men erkänn, ser inte min tallrik godare ut?
Köpte nya trosor idag! Något jag gillar men som aldrig blir av. Här har vi tre
väldigt olika sådana, alla från Lindex.
Nu är det sängen som gäller! Efter mattelektionen är hjärncellerna mätta och det är magen
också, nu är det bara sömnen som fattas. Ska verkligen bli underbart, jag är trötter.
Sov gott!
lite smart när det gäller det eftersom han säger att jag är den bästa mattelärare han haft!
Härligt med ego-boost dessa tider, dessutom känns det grymt bra att kunna hjälpa till. <3
Tänkte lägga in lite bilder:
Jag har precis pratat med Manne om att det är viktigt att äta grönsaker,
något han glatt struntade i. Men erkänn, ser inte min tallrik godare ut?
Köpte nya trosor idag! Något jag gillar men som aldrig blir av. Här har vi tre
väldigt olika sådana, alla från Lindex.
Nu är det sängen som gäller! Efter mattelektionen är hjärncellerna mätta och det är magen
också, nu är det bara sömnen som fattas. Ska verkligen bli underbart, jag är trötter.
Sov gott!
Snart är julens godbitar här!
Redan innan december månad börjat så har jag julstämning, vilket känns bra. Man kan ju
alltid gottgöra för bristen på julstämning från förra året, tänker jag!
De har redan satt upp ljusen i träden, julskyltningen börjar så smått ta form och t.o.m. snön
är här och lyser upp natten. Det får mig att tänka på levande ljus, gemenskap och fina klappar.
På söndag är det första advent och det tänker jag och Manne fira genom att tända det första
ljuset och baka litegrann, julgodis förstås! Har inte bestämt mig för vad än, men det ger sig.
Får mig osökt att tänka på all mat man har att vänta sig också. Julskinkan får vänta, än är det
inte dags. Men det betyder ju inte att man inte kan börja njuta av det här:
alltid gottgöra för bristen på julstämning från förra året, tänker jag!
De har redan satt upp ljusen i träden, julskyltningen börjar så smått ta form och t.o.m. snön
är här och lyser upp natten. Det får mig att tänka på levande ljus, gemenskap och fina klappar.
På söndag är det första advent och det tänker jag och Manne fira genom att tända det första
ljuset och baka litegrann, julgodis förstås! Har inte bestämt mig för vad än, men det ger sig.
Får mig osökt att tänka på all mat man har att vänta sig också. Julskinkan får vänta, än är det
inte dags. Men det betyder ju inte att man inte kan börja njuta av det här:
Att hata det som är okänt.
Tänk er, att varje gång man ser sin spegelbild så ser man brister och otillräcklighet. Tänk
er att istället för att kunna leva i harmoni med sig själv så går man runt och lider för att en
sådan stor del av ens självbild som kroppen ändå utgör känns felplacerad, smutsig, äcklig.
Jag har läst en hel del om transsexualitet, efter alla berättelser man hört om hat som riktas
mot människor som folk i sin trångsynthet betecknar som "annorlunda" så känns det
viktigt att veta vad det handlar om, även om man aldrig kan förstå fullt ut hur behandlingen
upplevs.
Jag har aldrig haft den känslan i mitt liv. Visst har jag som de allra flesta haft dåligt självförtroende
och sett ner på min kropp, jag minns den perioden väldigt väl och kanske är den inte ens över än.
Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man kan använda sig av den kunskapen man har för att
hjälpa andra, eller i alla fall hjälpa sig själv förstå andra.
Jag påstår inte att det är samma känsla. Bara för att jag känt förakt mot min kropp i det förflutna så
menar jag inte att det skulle vara samma känsla som när en transsexuell person lider på grund av
sin. Förmodligen är det inte samma känsla, men det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att de flesta vet hur det känns att må dåligt på grund av sin kropp, även om det är av
olika anledningar, och den kunskapen skulle man kunna använda sig av. När man hör om alla hatbrott
som sker, alla olyckliga händelser som är så fruktansvärt onödiga, så önskar man att människor bara
kunde gå tillbaka till sig själva. Vi vet ju alla hur det är att må dåligt, om inte så kommer vi alla i alla fall
att få känna på hur det känns. Varför få andra människor att må ännu sämre då?
Ibland önskar jag att jag kunde rädda hela världen. Jag önskar att jag kunde få folk att förstå att man
älskar inte en person på grund av alla termer som beskriver dem. Man älskar en person för vilka de är.
De inre essenserna av en person är vad som verkligen fångar oss och får en relation att flöda framåt.
Utan dessa känslor kan inte balans uppnås, och då är man tillbaka på ruta ett.
Jag tycker banne mig att det är dags att ta några steg framåt! Det är dags att det faktiskt händer något
snart, någon måste bryta den onda cirkeln. Vi har yttrandefrihet i Sverige, och vill man uttrycka sig så
är det ens rättighet att göra det. Detta gäller alla läggningar, personligheter och åsikter man kan tänkas
ha! Skulle du själv vilja att den rättigheten inskränktes för dig? Du som hatar andra människor för vilka de är,
skulle du själv uppskatta att samma hat vändes mot dig?
Jag tror inte det.
Jag skulle vilja hylla Miriam, som tar detta ämne på så stort allvar som alla borde göra,
och som står för den hon är oavsett konsekvenserna. Hon är sig själv och står upp
för det, och att hon ger så mycket av sig själv i sina texter gör allt ännu vackrare.
Med styrka och mod kommer hon långt, och jag beundrar henne mycket för hennes
arbete med att sprida sanningen om uttryck som många borde ta del av mer. Det är
en nödvändig uppgift, i min mening.
Kärlek till henne! Världen behöver fler som hon.
Hennes blogg hittar ni här:
er att istället för att kunna leva i harmoni med sig själv så går man runt och lider för att en
sådan stor del av ens självbild som kroppen ändå utgör känns felplacerad, smutsig, äcklig.
Jag har läst en hel del om transsexualitet, efter alla berättelser man hört om hat som riktas
mot människor som folk i sin trångsynthet betecknar som "annorlunda" så känns det
viktigt att veta vad det handlar om, även om man aldrig kan förstå fullt ut hur behandlingen
upplevs.
Jag har aldrig haft den känslan i mitt liv. Visst har jag som de allra flesta haft dåligt självförtroende
och sett ner på min kropp, jag minns den perioden väldigt väl och kanske är den inte ens över än.
Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man kan använda sig av den kunskapen man har för att
hjälpa andra, eller i alla fall hjälpa sig själv förstå andra.
Jag påstår inte att det är samma känsla. Bara för att jag känt förakt mot min kropp i det förflutna så
menar jag inte att det skulle vara samma känsla som när en transsexuell person lider på grund av
sin. Förmodligen är det inte samma känsla, men det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att de flesta vet hur det känns att må dåligt på grund av sin kropp, även om det är av
olika anledningar, och den kunskapen skulle man kunna använda sig av. När man hör om alla hatbrott
som sker, alla olyckliga händelser som är så fruktansvärt onödiga, så önskar man att människor bara
kunde gå tillbaka till sig själva. Vi vet ju alla hur det är att må dåligt, om inte så kommer vi alla i alla fall
att få känna på hur det känns. Varför få andra människor att må ännu sämre då?
Ibland önskar jag att jag kunde rädda hela världen. Jag önskar att jag kunde få folk att förstå att man
älskar inte en person på grund av alla termer som beskriver dem. Man älskar en person för vilka de är.
De inre essenserna av en person är vad som verkligen fångar oss och får en relation att flöda framåt.
Utan dessa känslor kan inte balans uppnås, och då är man tillbaka på ruta ett.
Jag tycker banne mig att det är dags att ta några steg framåt! Det är dags att det faktiskt händer något
snart, någon måste bryta den onda cirkeln. Vi har yttrandefrihet i Sverige, och vill man uttrycka sig så
är det ens rättighet att göra det. Detta gäller alla läggningar, personligheter och åsikter man kan tänkas
ha! Skulle du själv vilja att den rättigheten inskränktes för dig? Du som hatar andra människor för vilka de är,
skulle du själv uppskatta att samma hat vändes mot dig?
Jag tror inte det.
Jag skulle vilja hylla Miriam, som tar detta ämne på så stort allvar som alla borde göra,
och som står för den hon är oavsett konsekvenserna. Hon är sig själv och står upp
för det, och att hon ger så mycket av sig själv i sina texter gör allt ännu vackrare.
Med styrka och mod kommer hon långt, och jag beundrar henne mycket för hennes
arbete med att sprida sanningen om uttryck som många borde ta del av mer. Det är
en nödvändig uppgift, i min mening.
Kärlek till henne! Världen behöver fler som hon.
Hennes blogg hittar ni här:
www.metrobloggen.se/mirrevirre
Jag tycker verkligen att ni ska läsa den!
Ben and Jerry's!
Jag och Manne har en plan, vi ska testa alla Ben and Jerry's-glassar och se vilken som
är godast. Tänkte lägga in alla smaker här också, så snart kommer det en liten recension
i bloggen. <3
Manne.
Jag finns vid din sida oavsett vad som sker, for better or worse. Min kärlek till dig vet inga
gränser, varje ögonkast är en lycka, varje leende är en välsignelse, varje dag med dig en
gåva. Du kom in i mitt liv plötsligt, jag trodde inte på kärleken längre och jag vet att det låter
klyschigt, men det var så det var. Jag hade helt ärligt bestämt mig för att satsa på mina
vänner, killar kändes totalt oviktigt och lockade inte alls.
Sedan kom du.
Du förändrade allt, du vände på min värld och innan jag lyckats övertyga mig själv om att
det inte var så farligt så gjorde min kropp revolt. Jag fick ont i magen, nervositeten bubblade
och ångesten var tillbaka, den gamla ångesten som jag sedan länge gömt längst in i mitt
innersta. Det var tillbaka med rytande käftar och hotade att uppsluka mig.
"Jag vill inte bli fast igen", tänkte jag och övervägde mer än en gång att bryta med dig helt,
men jag kunde inte för jag visste att jag inte skulle må såpass dåligt om det inte fanns något
där. Trots allt så bestämde jag mig för att i alla fall försöka, jag sade till mig själv att så länge
det inte enbart är ångest jag känner så måste jag försöka.
Du övervägde allt det där långsamt, men målmedvetet. Du pressade mig aldrig, aldrig har du
klandrat mig och när det var som värst så var du alltid villig att försöka förstå. Du tog det jag
kände på allvar och lärde mig att jämställdhet inte bara är ett sagouttryck, det existerar faktiskt.
Det vi har är så djupt förankrat i verkligheten att man omöjligt kan förneka den dragningskraft som
finns, och så har det varit från början. Att jag försökte förneka det i början, med envisa, arga uttryck
som: "Vi är inte alls ihop!" känns i nuläget löjligt och avlägset. Men jag tänker inte förneka mina
reaktioner, för de är en del av vår historia, och det gör dem vackra.
Inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar dig, det har jag för länge sedan gett upp.
Du är den enda som vet vad jag menar, för du känner samma sak. Vårt uttryck som vi skapat
tillsammans får bli en symbol för den kärlek som omöjligt kan beskrivas. Du vet vad jag menar.
Genom allt, Manne. Jag älskar dig och mer!
gränser, varje ögonkast är en lycka, varje leende är en välsignelse, varje dag med dig en
gåva. Du kom in i mitt liv plötsligt, jag trodde inte på kärleken längre och jag vet att det låter
klyschigt, men det var så det var. Jag hade helt ärligt bestämt mig för att satsa på mina
vänner, killar kändes totalt oviktigt och lockade inte alls.
Sedan kom du.
Du förändrade allt, du vände på min värld och innan jag lyckats övertyga mig själv om att
det inte var så farligt så gjorde min kropp revolt. Jag fick ont i magen, nervositeten bubblade
och ångesten var tillbaka, den gamla ångesten som jag sedan länge gömt längst in i mitt
innersta. Det var tillbaka med rytande käftar och hotade att uppsluka mig.
"Jag vill inte bli fast igen", tänkte jag och övervägde mer än en gång att bryta med dig helt,
men jag kunde inte för jag visste att jag inte skulle må såpass dåligt om det inte fanns något
där. Trots allt så bestämde jag mig för att i alla fall försöka, jag sade till mig själv att så länge
det inte enbart är ångest jag känner så måste jag försöka.
Du övervägde allt det där långsamt, men målmedvetet. Du pressade mig aldrig, aldrig har du
klandrat mig och när det var som värst så var du alltid villig att försöka förstå. Du tog det jag
kände på allvar och lärde mig att jämställdhet inte bara är ett sagouttryck, det existerar faktiskt.
Det vi har är så djupt förankrat i verkligheten att man omöjligt kan förneka den dragningskraft som
finns, och så har det varit från början. Att jag försökte förneka det i början, med envisa, arga uttryck
som: "Vi är inte alls ihop!" känns i nuläget löjligt och avlägset. Men jag tänker inte förneka mina
reaktioner, för de är en del av vår historia, och det gör dem vackra.
Inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar dig, det har jag för länge sedan gett upp.
Du är den enda som vet vad jag menar, för du känner samma sak. Vårt uttryck som vi skapat
tillsammans får bli en symbol för den kärlek som omöjligt kan beskrivas. Du vet vad jag menar.
Genom allt, Manne. Jag älskar dig och mer!
AAAAAAH!
Foto: http://lumaol.files.wordpress.com
Jag lovar, världens största spindel kröp just omrking inne på toaletten. Tur att jag var
klar - hade jag behövt sitta där hade garanterat hela byggnaden hört mitt illvrål.
Jag visste att jag skulle konfonteras med de små rackarna förr eller senare! Då är det
tur att man har modiga medarbetare som gladeligen mosar de små krypen.
Uuäääh, är ordet.
Mat, mat, mat!
Vid kanske 10:00 idag åt jag en halv smörgås, fick inte i mig mer än så. Gissa vad klockan var
när jag åt innan det? Joo, 12:30 dagen innan. Jag har inte gått utan mat så länge någonsin,
inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Det är lustigt hur kroppen reagerar, jag kan inte hjälpa att
jag tycker att det är lite intressant att se reaktionerna.
Igår kväll var min mage ett sågverk, den morrade och fräste som en galning. Efter att jag somnat
så sov jag ungefär hela natten, kände inte direkt av bristen på mat. Vaknade som vanligt, tänkte
inte ens på att jag inte ätit. Sen dess har jag inte haft några som helst hungerskänslor alls.
Tro nu inte att jag går på någon strikt diet eller något sådant - jag finner ingen anledning till det
och även om jag hade behovet så är jag alldeles för lat för att banta. Tycker bara att det är lite
lustigt att världens största matvrak gått nästan ett helt dygn utan mat. Hur det gick till?
Jag vet egentligen inte!
Oh, lunch nu! Ska bli underbart.
när jag åt innan det? Joo, 12:30 dagen innan. Jag har inte gått utan mat så länge någonsin,
inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Det är lustigt hur kroppen reagerar, jag kan inte hjälpa att
jag tycker att det är lite intressant att se reaktionerna.
Igår kväll var min mage ett sågverk, den morrade och fräste som en galning. Efter att jag somnat
så sov jag ungefär hela natten, kände inte direkt av bristen på mat. Vaknade som vanligt, tänkte
inte ens på att jag inte ätit. Sen dess har jag inte haft några som helst hungerskänslor alls.
Tro nu inte att jag går på någon strikt diet eller något sådant - jag finner ingen anledning till det
och även om jag hade behovet så är jag alldeles för lat för att banta. Tycker bara att det är lite
lustigt att världens största matvrak gått nästan ett helt dygn utan mat. Hur det gick till?
Jag vet egentligen inte!
Oh, lunch nu! Ska bli underbart.
Sprudlande lycka och bitter besvikelse.
Den rubriken sammanfattar de föregående dygnen ganska bra. Detta kan komma att bli ett
långt inlägg, man vet aldrig. Det finns så mycket att berätta, så mycket upplevelser att dela med
sig av, jag vet inte ens om det går att få ner allt i ett enda inlägg. Eller tusen heller, för den delen.
Vi kom som sagt fram till Köpenhamn vid 23:00 i onsdags, kvällen innan konserten skulle börja.
Då hade vi hela natten och hela dagen framför oss, men det var inte så kallt som vi trodde i början
så det kändes rätt lugnt. Det var inga människor där överhuvudtaget, inga posters eller någonting,
så jag blev nästan paranoid och trodde att vi hamnat på fel ställe, trots två gigantiska bokstäver
som stod över halva väggen och tydligt bekräftade att detta var KB Hallen. Jag satt i stolen i början,
men sedan kom vi fram till att det var bättre att ligga direkt på marken, för då kunde man ligga tätt
intill och på så sätt behålla värmen bättre. Natten gick rätt fort, man sov ju kanske inget vidare när
man låg där men man slumrade korta stunder i all fall. Svårt att vänta sig mer när man ligger på
asfalt med bara en filt under sig!
Hursomhelst, vid ungefär 5-tiden blev vi väckta av någon i Stage Crew som bad oss flytta på oss
från dörren eftersom de skulle lasta in instrumenten snart. "Inga problem", säger vi och lägger oss
under filten längre bort. Detta skulle komma att ha ganska stor betydelse senare.
Vi slumrar vidare, lastbilar börjar komma fram men efter att vi insett att det bara är scendelar så
försöker vi få lite sömn. Det är ju instrumenten vi väntar på. Vid ungefär 08:00 så går vi upp har jag
för mig, sätter oss och väntar. När det blir för kallt så tar jag och Manne promenader för att få igång
cirkulationen, letar upp ställen där vi kan äta senare och så. På det sätter går tiden framåt, både
långsamt och snabbt på samma gång.
Ungefär mitt på dagen börjar folk droppa in, men det är fortfarande inte fler än kanske tio stycken
fans som kommer, och jag funderar som så många gånger innan var hängivenheten finns, haha.
Där sitter vi som puckon medan vi inser att vi inte alls hade behövt frysa rumpan av oss hela natten,
det hade räckt med att vi kommit på morgonen så hade vi varit först. Jag tyckte trots detta om tanken
på att vi köat hela natten, det kändes gött att kunna säga det eftersom det trots allt tillhört en av mina
livsdrömmar sedan jag var 13.
Vid 12:00-12:30 någon gång kom bussarna med tonade rutor, där inne satt alla medlemmar och
deras crew. Det var coolt att veta att vi snart skulle stå där längst fram och ta del av allt.
Tiden sniglade sig, klockan tickade framåt och till slut var man klar med att bära in alla saker. Man
tänker aldrig på det annars, men den här gången fick man verkligen se hur mycket grejer som behövs
för en enda konsert. Det var över fyra lastbilar fulla med scendelar och annat, tänk då när det är större
konserter än detta? Herregud.
Tre timmar innan insläpp, alltså kl 16:00 börjar en kö bildas, vi ställer oss upp och bestämmer oss
för vilka saker som ska lämnas kvar i Köpenhamn. Man kan ju inte ha alla filtar och sånt med sig in,
det fungerar ju inte. Sedan är det dags för den sista väntan. Nu börjar jag bli nervös, det kittlar i magen
och jag försöker förbereda mig psykiskt på språngmarsch fram till scenen. "Tänk så får jag inte min
plats", tänker jag gång på gång, och tanken gör mig uppriktigt nervös. Jag måste ju stå där, det är ju
det som är meningen! Det känns oerhört angeläget för mig, långt ifrån bara på grund av de timmar vi
spenderat utomhus. Nu går tiden långsammare än någonsin.
Den dåliga stämningen börjar redan här. På andra konserter jag köat för så har det varit en go' stämning
redan i kön, man har sjungit låtar, snackat och fått vänner. I den här kön står rasistiska skåningar och
vrålar "SVERIGE!" gång på gång, medan andra som är mer eller mindre fulla drar igång en "BIRA BIRA
BIRA!" ramsa. Demonstrativt försöker jag få igång en kör som vrålar Slipknot, men icke. Tråkigt, tycker jag.
När det är dags för insläpp kommer samma person som väckte oss på morgonen fram till mig:
- MJiu libag likajg.
- Sorry, I can't speak Danish, svara jag och känner mig oartig.
- I'll be back, säger han på knagglig engelska.
Mycket riktigt, senare kommer han tillbaka igen och visar att jag ska dra sönder plasten som spärrar av kön.
Förvirrad gör jag det, och han drar ut mig och Manne ur kön, samtidigt som han knuffar tillbaka en kille som
han sett stått och försökt knuffa bak mig. Efter att ha fått klart för sig att Filip och Arion också var med oss
får de också ställa sig framför avspärrningen. Det visar sig att han kommit ihåg att vi var de enda som
sovit över utanför, och vi kunde lugnt promenera in i en tom lokal. Jag promenerade iofs inte, jag skuttade
och skrek helt överlycklig. När resten av folket kom in stod vi redan längst fram i mitten.
Tack, underbara vakt!
Children of Bodom drar igång spelningen, och jag måste säga att de var mycket bättre än jag trodde!
Har hört en del studioinspelat material, men har inte gillar att de har så mycket synth i musiken. Jag har
till och med kallar dem för "fjantar", men det fick jag äta upp där jag stod och såg dem live.
Riktigt bra live-band! Karisman och energin var underbar, och när sångaren spelade gitarr med
tungan skrek t.o.m. jag.
Alexi i Children of Bodom
Foto: http://z.about.com
Ungefär i mitten av deras framträdande började helvetet. Vi råkade få några idiotskåningar bakom
oss som fullständigt förstörde slutet av konserten för oss. De bestämde sig för att rikta in sig på mig,
jag var den enda tjejen som stod längst fram och de tänkte väl att jag var lätt att flytta på. Tji fick dom!
Det började med att de lade armarna om mig, för att knuffa bort mig. Jag flyttade på deras armar och
stod kvar. Då började de nypas (haha, tjejfasoner?!) och det hela eskalerade hela tiden. Manne fick
syn på att de var på mig, har aldrig sett honom så arg och med svarta ögon smällde han till en av dem
i huvudet. Han slutade, men då började nästa. "Det är lugnt, kolla på scenen", säger jag till Manne, för
jag vet att han gillar förbandet. Jag får ta det, tänker jag. De ska inte vinna, de ska f*n inte ha min plats!
Förbandet går av scenen, och mardrömspausen börjar. Jag vet inte hur lång tid pausen tog, men trycket
ökade till det dubbla när hela publiken försökte ta sig så nära scenen som möjligt. Står man då längst
fram i mitten så är det AJ som gäller. Det var jag beredd på. Vad jag inte var beredd på var killarna bakom.
De körde in armbågar i ryggen på mig, vi snackar hårt, de tar tag i mitt ansikte för att dra bort mig, de slår
på mig, hårt. De backar hela publiken, för att sedan slänga sig på mig så att luften trycks ur mina lungor,
här var det ytandning som gällde. Och för varje slag, så växte min beslutsamhet.
Jag har köat hela natten, de kom nyss. Detta är min plats, och jag har rätt till den! Aldrig har jag upplevt
större ilska för min egen skull, detta var så otroligt viktigt för mig och jag gav mig tusan på att det var
min upplevelse, inte deras. Jag fick ett benhårt psykiskt grepp över min kropp, att jag knappt kunde andas
valde jag att inte känna, att staketet tryckte in mina revben kände jag inte heller. Det som kändes minst
av allt var deras slag och tafsande händer. Jag lovar, de gjorde allt för att få bort mig! Riktigt förnedrande
behandling var det. Tänk vad man är villig att utsätta en annan människa för, för att få komma 30 cm längre
fram. Vissa är ju dumma i huvudet.
Introt till Slipknot börjar, förvånande nog är det från ett tidigare album, IOWA. Nu börjar min energi komma
tillbaka, innan detta så har jag hängt över staketet och försökt andas medan den underbara men nu mycket
oroliga vakten kollar om jag inte vill att han ska dra bort mig. "Nej", mimar jag. Än är det liv i luckan.
Draperierna dras isär, och Joey Jordison, trummisen, står ensam på scen. Det är så cool öppning, han
står där med fingrar gjorda av grenar och det är så snyggt. En efter en kommer medlemmarna ut på scen,
vid det här laget är jag inte medveten om vad jag gör, jag går bara in i känslan. När Corey Taylor till sist
kommer ut skriker jag som en galning, men det är jag inte medveten om. Manne berättar det för mig
först efteråt. Trots slagen så är detta ett av de största ögonblicken i mitt liv, lätt.
De öppnar med Surfacing, fortsätter med Get this och sedan är det dags för The blister exists. Den energi
jag fått tillbaka i och med introt börjar avta, nu är idioterna bakom mig värre än någonsin och min kropp
börjar sakta domna bort. En av medlemmarna i Slipknot, Shawn Crahan (även känd som Clown) tittar
på mig från scenen, men jag tror att jag bara inbillar mig. Det fortsätter så, till slut ställer han sig längst fram
på scen och pekar rakt på mig, våra blickar möttes, det var hur häftigt som helst. På det korta avståndet kan
man inte se så fel, dessutom såg Manne det också. Jag var ju enda tjejen längst fram, dessutom skrek jag
väldigt mycket, vilket innebär att jag nog syntes rätt bra.
Clown kommer ner från scenen, går längst raden av människor, kommer sedan fram till mig. Han ställer sig
på en upphöjning så att mitt ansikte är ungefär vid hans mage, jag vet inte vad han gör bakom mig, men innan
han ställer sig där så lägger han handen på min axel och verkligen tittar på mig. När han fortsätter raden
fram så klappar jag tillbaka på hans axel, sedan försvinner han bortåt.
Efteråt berättar Manne att han när han stått framför mig slått till någon som stod bakom mig,
riktigt hårt, rakt i ansiktet. Jag kommer väl aldrig att få reda på om han såg hur dumma i huvudet
personerna bakom mig var, men chansen är stor att han gjorde det eftersom han såg mig från
scen. Om det är så, så är det jävligt coolt.
När min kropp börjar domna så inser jag psykiskt vad som skulle kunna hända mig om jag ramlade ihop
mellan folkmassan och staketet. När jag på något plan ändå ger upp psykiskt, så är det rätt kört för mig, för
när mitt hjärngrepp om mig själv släpper så känner jag hur slut jag verkligen är. Mina ben bär inte, mitt
huvud väger bly, lungorna känns för små, revbenen trycks samman, armbågarna i ryggen gör att jag tappar
andan, listan kan göras lång. Jag svimmar inte helt, för jag kan fortfarande höra och känna allt på avstånd,
och jag minns att det sista jag säger till Manne innan jag lyfts upp av vakterna är:
"Min jacka ligger på golvet. Biljetterna!" Förmodligen mumlar jag bara, för han tycks inte förstå vad jag
säger. Jag hänger över staketet utan någon kraft kvar.
När jag halvt avsvimmad lyfts över kravallstaketet håller en av idioterna kvar min fot och sträcker sig fram
för att tafsa mig på rumpan. Tyvärr för honom så får Manne syn på det, och han får inte heller se resten av
konserten. Jag brukar inte förespråka våld, men någonstans så känns det gött att han inte fick min plats
efter allt han utsatte mig för. Jag läggs på en bår, får syrgas och hör låt efter låt ropas upp, varje låt känns
som ett nederlag. Där ligger jag backstage och missar hela konserten på grund av de där idioterna. Jag
gråter hejdlöst och låter paniken sväva fritt, jag får trots allt ingen luft, men till slut går det att andas igen.
Jag vill tillbaka, men Manne (som offrat sin plats och följt efter mig) låter mig inte gå tillbaka in. Innerst inne
förstår jag varför, och jag älskar honom för att han bryr sig så mycket om mig. Han var så underbar under
hela vistelsen!
Jackan som legat kvar på golvet blir snodd (så klart) och jag hittar den senare på marken tillsammans med
min mössa. Biljetten till konserten är borta, jackan en aning sönderriven, och man frågar sig en aning varför
man vräker ur papperslappar ur fickor när de inte betyder mer för en än så. För mig var de ju viktiga...
Alltihop, positivt som negativt, känns som en dröm. Jag vägrar att säga att det inte var värt det. Folk undrar:
Var det värt att köa i över 20 timmar för lite över 3 låtar? Ja, lätt. Skulle jag göra om det? In a heartbeat.
Varje gång jag tror att jag drömt så trycker jag lite lätt på mina högra revben. Förmodligen är det en spricka
där, och jag låter förmodligen som en fanatiker när jag säger att det var värt det, också.
Känslan var obeskrivlig.
Han är så cool, Shawn Crahan.
Foto: http://www.radiohey.cz
långt inlägg, man vet aldrig. Det finns så mycket att berätta, så mycket upplevelser att dela med
sig av, jag vet inte ens om det går att få ner allt i ett enda inlägg. Eller tusen heller, för den delen.
Vi kom som sagt fram till Köpenhamn vid 23:00 i onsdags, kvällen innan konserten skulle börja.
Då hade vi hela natten och hela dagen framför oss, men det var inte så kallt som vi trodde i början
så det kändes rätt lugnt. Det var inga människor där överhuvudtaget, inga posters eller någonting,
så jag blev nästan paranoid och trodde att vi hamnat på fel ställe, trots två gigantiska bokstäver
som stod över halva väggen och tydligt bekräftade att detta var KB Hallen. Jag satt i stolen i början,
men sedan kom vi fram till att det var bättre att ligga direkt på marken, för då kunde man ligga tätt
intill och på så sätt behålla värmen bättre. Natten gick rätt fort, man sov ju kanske inget vidare när
man låg där men man slumrade korta stunder i all fall. Svårt att vänta sig mer när man ligger på
asfalt med bara en filt under sig!
Hursomhelst, vid ungefär 5-tiden blev vi väckta av någon i Stage Crew som bad oss flytta på oss
från dörren eftersom de skulle lasta in instrumenten snart. "Inga problem", säger vi och lägger oss
under filten längre bort. Detta skulle komma att ha ganska stor betydelse senare.
Vi slumrar vidare, lastbilar börjar komma fram men efter att vi insett att det bara är scendelar så
försöker vi få lite sömn. Det är ju instrumenten vi väntar på. Vid ungefär 08:00 så går vi upp har jag
för mig, sätter oss och väntar. När det blir för kallt så tar jag och Manne promenader för att få igång
cirkulationen, letar upp ställen där vi kan äta senare och så. På det sätter går tiden framåt, både
långsamt och snabbt på samma gång.
Ungefär mitt på dagen börjar folk droppa in, men det är fortfarande inte fler än kanske tio stycken
fans som kommer, och jag funderar som så många gånger innan var hängivenheten finns, haha.
Där sitter vi som puckon medan vi inser att vi inte alls hade behövt frysa rumpan av oss hela natten,
det hade räckt med att vi kommit på morgonen så hade vi varit först. Jag tyckte trots detta om tanken
på att vi köat hela natten, det kändes gött att kunna säga det eftersom det trots allt tillhört en av mina
livsdrömmar sedan jag var 13.
Vid 12:00-12:30 någon gång kom bussarna med tonade rutor, där inne satt alla medlemmar och
deras crew. Det var coolt att veta att vi snart skulle stå där längst fram och ta del av allt.
Tiden sniglade sig, klockan tickade framåt och till slut var man klar med att bära in alla saker. Man
tänker aldrig på det annars, men den här gången fick man verkligen se hur mycket grejer som behövs
för en enda konsert. Det var över fyra lastbilar fulla med scendelar och annat, tänk då när det är större
konserter än detta? Herregud.
Tre timmar innan insläpp, alltså kl 16:00 börjar en kö bildas, vi ställer oss upp och bestämmer oss
för vilka saker som ska lämnas kvar i Köpenhamn. Man kan ju inte ha alla filtar och sånt med sig in,
det fungerar ju inte. Sedan är det dags för den sista väntan. Nu börjar jag bli nervös, det kittlar i magen
och jag försöker förbereda mig psykiskt på språngmarsch fram till scenen. "Tänk så får jag inte min
plats", tänker jag gång på gång, och tanken gör mig uppriktigt nervös. Jag måste ju stå där, det är ju
det som är meningen! Det känns oerhört angeläget för mig, långt ifrån bara på grund av de timmar vi
spenderat utomhus. Nu går tiden långsammare än någonsin.
Den dåliga stämningen börjar redan här. På andra konserter jag köat för så har det varit en go' stämning
redan i kön, man har sjungit låtar, snackat och fått vänner. I den här kön står rasistiska skåningar och
vrålar "SVERIGE!" gång på gång, medan andra som är mer eller mindre fulla drar igång en "BIRA BIRA
BIRA!" ramsa. Demonstrativt försöker jag få igång en kör som vrålar Slipknot, men icke. Tråkigt, tycker jag.
När det är dags för insläpp kommer samma person som väckte oss på morgonen fram till mig:
- MJiu libag likajg.
- Sorry, I can't speak Danish, svara jag och känner mig oartig.
- I'll be back, säger han på knagglig engelska.
Mycket riktigt, senare kommer han tillbaka igen och visar att jag ska dra sönder plasten som spärrar av kön.
Förvirrad gör jag det, och han drar ut mig och Manne ur kön, samtidigt som han knuffar tillbaka en kille som
han sett stått och försökt knuffa bak mig. Efter att ha fått klart för sig att Filip och Arion också var med oss
får de också ställa sig framför avspärrningen. Det visar sig att han kommit ihåg att vi var de enda som
sovit över utanför, och vi kunde lugnt promenera in i en tom lokal. Jag promenerade iofs inte, jag skuttade
och skrek helt överlycklig. När resten av folket kom in stod vi redan längst fram i mitten.
Tack, underbara vakt!
Children of Bodom drar igång spelningen, och jag måste säga att de var mycket bättre än jag trodde!
Har hört en del studioinspelat material, men har inte gillar att de har så mycket synth i musiken. Jag har
till och med kallar dem för "fjantar", men det fick jag äta upp där jag stod och såg dem live.
Riktigt bra live-band! Karisman och energin var underbar, och när sångaren spelade gitarr med
tungan skrek t.o.m. jag.
Alexi i Children of Bodom
Foto: http://z.about.com
Ungefär i mitten av deras framträdande började helvetet. Vi råkade få några idiotskåningar bakom
oss som fullständigt förstörde slutet av konserten för oss. De bestämde sig för att rikta in sig på mig,
jag var den enda tjejen som stod längst fram och de tänkte väl att jag var lätt att flytta på. Tji fick dom!
Det började med att de lade armarna om mig, för att knuffa bort mig. Jag flyttade på deras armar och
stod kvar. Då började de nypas (haha, tjejfasoner?!) och det hela eskalerade hela tiden. Manne fick
syn på att de var på mig, har aldrig sett honom så arg och med svarta ögon smällde han till en av dem
i huvudet. Han slutade, men då började nästa. "Det är lugnt, kolla på scenen", säger jag till Manne, för
jag vet att han gillar förbandet. Jag får ta det, tänker jag. De ska inte vinna, de ska f*n inte ha min plats!
Förbandet går av scenen, och mardrömspausen börjar. Jag vet inte hur lång tid pausen tog, men trycket
ökade till det dubbla när hela publiken försökte ta sig så nära scenen som möjligt. Står man då längst
fram i mitten så är det AJ som gäller. Det var jag beredd på. Vad jag inte var beredd på var killarna bakom.
De körde in armbågar i ryggen på mig, vi snackar hårt, de tar tag i mitt ansikte för att dra bort mig, de slår
på mig, hårt. De backar hela publiken, för att sedan slänga sig på mig så att luften trycks ur mina lungor,
här var det ytandning som gällde. Och för varje slag, så växte min beslutsamhet.
Jag har köat hela natten, de kom nyss. Detta är min plats, och jag har rätt till den! Aldrig har jag upplevt
större ilska för min egen skull, detta var så otroligt viktigt för mig och jag gav mig tusan på att det var
min upplevelse, inte deras. Jag fick ett benhårt psykiskt grepp över min kropp, att jag knappt kunde andas
valde jag att inte känna, att staketet tryckte in mina revben kände jag inte heller. Det som kändes minst
av allt var deras slag och tafsande händer. Jag lovar, de gjorde allt för att få bort mig! Riktigt förnedrande
behandling var det. Tänk vad man är villig att utsätta en annan människa för, för att få komma 30 cm längre
fram. Vissa är ju dumma i huvudet.
Introt till Slipknot börjar, förvånande nog är det från ett tidigare album, IOWA. Nu börjar min energi komma
tillbaka, innan detta så har jag hängt över staketet och försökt andas medan den underbara men nu mycket
oroliga vakten kollar om jag inte vill att han ska dra bort mig. "Nej", mimar jag. Än är det liv i luckan.
Draperierna dras isär, och Joey Jordison, trummisen, står ensam på scen. Det är så cool öppning, han
står där med fingrar gjorda av grenar och det är så snyggt. En efter en kommer medlemmarna ut på scen,
vid det här laget är jag inte medveten om vad jag gör, jag går bara in i känslan. När Corey Taylor till sist
kommer ut skriker jag som en galning, men det är jag inte medveten om. Manne berättar det för mig
först efteråt. Trots slagen så är detta ett av de största ögonblicken i mitt liv, lätt.
De öppnar med Surfacing, fortsätter med Get this och sedan är det dags för The blister exists. Den energi
jag fått tillbaka i och med introt börjar avta, nu är idioterna bakom mig värre än någonsin och min kropp
börjar sakta domna bort. En av medlemmarna i Slipknot, Shawn Crahan (även känd som Clown) tittar
på mig från scenen, men jag tror att jag bara inbillar mig. Det fortsätter så, till slut ställer han sig längst fram
på scen och pekar rakt på mig, våra blickar möttes, det var hur häftigt som helst. På det korta avståndet kan
man inte se så fel, dessutom såg Manne det också. Jag var ju enda tjejen längst fram, dessutom skrek jag
väldigt mycket, vilket innebär att jag nog syntes rätt bra.
Clown kommer ner från scenen, går längst raden av människor, kommer sedan fram till mig. Han ställer sig
på en upphöjning så att mitt ansikte är ungefär vid hans mage, jag vet inte vad han gör bakom mig, men innan
han ställer sig där så lägger han handen på min axel och verkligen tittar på mig. När han fortsätter raden
fram så klappar jag tillbaka på hans axel, sedan försvinner han bortåt.
Efteråt berättar Manne att han när han stått framför mig slått till någon som stod bakom mig,
riktigt hårt, rakt i ansiktet. Jag kommer väl aldrig att få reda på om han såg hur dumma i huvudet
personerna bakom mig var, men chansen är stor att han gjorde det eftersom han såg mig från
scen. Om det är så, så är det jävligt coolt.
När min kropp börjar domna så inser jag psykiskt vad som skulle kunna hända mig om jag ramlade ihop
mellan folkmassan och staketet. När jag på något plan ändå ger upp psykiskt, så är det rätt kört för mig, för
när mitt hjärngrepp om mig själv släpper så känner jag hur slut jag verkligen är. Mina ben bär inte, mitt
huvud väger bly, lungorna känns för små, revbenen trycks samman, armbågarna i ryggen gör att jag tappar
andan, listan kan göras lång. Jag svimmar inte helt, för jag kan fortfarande höra och känna allt på avstånd,
och jag minns att det sista jag säger till Manne innan jag lyfts upp av vakterna är:
"Min jacka ligger på golvet. Biljetterna!" Förmodligen mumlar jag bara, för han tycks inte förstå vad jag
säger. Jag hänger över staketet utan någon kraft kvar.
När jag halvt avsvimmad lyfts över kravallstaketet håller en av idioterna kvar min fot och sträcker sig fram
för att tafsa mig på rumpan. Tyvärr för honom så får Manne syn på det, och han får inte heller se resten av
konserten. Jag brukar inte förespråka våld, men någonstans så känns det gött att han inte fick min plats
efter allt han utsatte mig för. Jag läggs på en bår, får syrgas och hör låt efter låt ropas upp, varje låt känns
som ett nederlag. Där ligger jag backstage och missar hela konserten på grund av de där idioterna. Jag
gråter hejdlöst och låter paniken sväva fritt, jag får trots allt ingen luft, men till slut går det att andas igen.
Jag vill tillbaka, men Manne (som offrat sin plats och följt efter mig) låter mig inte gå tillbaka in. Innerst inne
förstår jag varför, och jag älskar honom för att han bryr sig så mycket om mig. Han var så underbar under
hela vistelsen!
Jackan som legat kvar på golvet blir snodd (så klart) och jag hittar den senare på marken tillsammans med
min mössa. Biljetten till konserten är borta, jackan en aning sönderriven, och man frågar sig en aning varför
man vräker ur papperslappar ur fickor när de inte betyder mer för en än så. För mig var de ju viktiga...
Alltihop, positivt som negativt, känns som en dröm. Jag vägrar att säga att det inte var värt det. Folk undrar:
Var det värt att köa i över 20 timmar för lite över 3 låtar? Ja, lätt. Skulle jag göra om det? In a heartbeat.
Varje gång jag tror att jag drömt så trycker jag lite lätt på mina högra revben. Förmodligen är det en spricka
där, och jag låter förmodligen som en fanatiker när jag säger att det var värt det, också.
Känslan var obeskrivlig.
Han är så cool, Shawn Crahan.
Foto: http://www.radiohey.cz
Tre timmar kvar tills tåget går.
Vid det här laget har jag kommit hem, gick lite tidigare för att se till att hinna med allt
som ska hinnas med. Det är tur att min chef är så förstående som han är, han är
verkligen snäll den människan.
Manne har stekt 15 hamburgare under dagen som vi ska ta med oss, blir en ganska
ensidig kost med vi är ju inte riktigt där för att äta, som jag skulle säga. ^^
Manne försöker störa mig genom att täcka hela skärmen med sitt långa, blonda
prinsessliknande hår, men jag kan faktiskt skriva utan att se skärmen. Nu vet ni varför
jag skriver fel, om jag nu gör det. Han är allt bra mysig!
Manne gästbloggar:
mitt första blogginlägg någonsin! nu bär det av till danmark. på samma gång som jag
vill att det ska vara fint väder och solen ska skina så vill jag ha snö och minusgrader för att det
blir mer av en upplevelse då. och jag åker faktiskt för upplevelsen. nu ska jag packa, som alltid i
sista minuten. vilket som så vet jag att detta kommer att bli komedi.
Slutligen kommer lite bilder från våra förberedelser, eller jag kanske skulle säga Mannes
förberedelser. Jag har varit på jobbet, Manne har hunnit både skola och fix inför resan.
Han är allt bra duktig! Han är den enda mannen i mitt liv, den enda pojken också. ^^
Vi har dessa två stolar med oss, vi får helt enkelt turas om med att sova.
Först sover jag...
...sedan sover Manne!
Nu ska vi ut och frysa! Min väntan är över om lite mer än ett dygn.
Wish me luck!
Koncentration är en bristvara just nu.
Jag sitter här på jobbet, och som jag skrev i det förra inlägget så är det bara denna
arbetsdag kvar tills vi tar tåget från Borås till Köpenhamn. Det är svårt att hålla fokus uppe
när det pirrar i magen av förväntan, detta är så stort för mig och något jag har väntat på i
flera år nu. Då går det inte obemärkt förbi heller.
Tänk på mig när ni vaknar under den kommande natten, för jag lär inte få så mycket sömn
då kan jag tala om. Att sitta utomhus i november är förvisso självvalt och värt det, men man
kan inte förvänta sig att man kommer att kunna somna bara för att man vill det.
Men tänk, trots detta, tänk vad roligt vi kommer att ha! Att sitta och köa anses jobbigt av många,
men den gemenskap som kan uppkomma i en kö utanför en konsert är obeskrivlig. Jag har
några vänner som jag kanske kommer att få återse imorrn, för de har stått längst fram med
mig under flera spelningar vid det här laget. Hur trevliga som helst.
Man får göra det bästa av situationen. Sjunga låtar, prata med folk, det är det man får passa
på att göra nu när man får träffa människor med lika intressen som en själv. Jag har sett fram
emot och tänkt på detta ända sedan jag fick reda på att Slipkot skulle komma hit, och vad är
väl lite vind och kyla mot en grym spelning som blir ett minne för livet?
Jag är så uppspelt, för äntligen händer det!
Har räknat ut att vi kommer att få köa i över 20 timmar, i runda slängar. Mitt rekord hittills är 6
timmar, man kan ju säga att jag slår det med hästlängder den här gången. Vem vet vad det
slutliga rekordet blir? Jag köar väl så mycket som behövs antar jag, det är ju inte direkt någon
tävling heller men det är allt lite roligt att hålla koll på det ändå.
Kommer garanterat att blogga om denna upplevelse, för den kommer att vara stor för mig.
Större än vad jag någonsin skulle kunna beskriva. <3
arbetsdag kvar tills vi tar tåget från Borås till Köpenhamn. Det är svårt att hålla fokus uppe
när det pirrar i magen av förväntan, detta är så stort för mig och något jag har väntat på i
flera år nu. Då går det inte obemärkt förbi heller.
Tänk på mig när ni vaknar under den kommande natten, för jag lär inte få så mycket sömn
då kan jag tala om. Att sitta utomhus i november är förvisso självvalt och värt det, men man
kan inte förvänta sig att man kommer att kunna somna bara för att man vill det.
Men tänk, trots detta, tänk vad roligt vi kommer att ha! Att sitta och köa anses jobbigt av många,
men den gemenskap som kan uppkomma i en kö utanför en konsert är obeskrivlig. Jag har
några vänner som jag kanske kommer att få återse imorrn, för de har stått längst fram med
mig under flera spelningar vid det här laget. Hur trevliga som helst.
Man får göra det bästa av situationen. Sjunga låtar, prata med folk, det är det man får passa
på att göra nu när man får träffa människor med lika intressen som en själv. Jag har sett fram
emot och tänkt på detta ända sedan jag fick reda på att Slipkot skulle komma hit, och vad är
väl lite vind och kyla mot en grym spelning som blir ett minne för livet?
Jag är så uppspelt, för äntligen händer det!
Har räknat ut att vi kommer att få köa i över 20 timmar, i runda slängar. Mitt rekord hittills är 6
timmar, man kan ju säga att jag slår det med hästlängder den här gången. Vem vet vad det
slutliga rekordet blir? Jag köar väl så mycket som behövs antar jag, det är ju inte direkt någon
tävling heller men det är allt lite roligt att hålla koll på det ändå.
Kommer garanterat att blogga om denna upplevelse, för den kommer att vara stor för mig.
Större än vad jag någonsin skulle kunna beskriva. <3
Imorrn bär det iväg!
Ja, tiden har sprungit, som jag brukar säga. Imorrn är den efterlängtade dagen här, äntligen.
Biljetter är fixade, tåget likaså. Nu är det inte mer än en arbetsdag och några timmars väntan
tills vi står där, längst fram på Slipknotkonserten. Yay!
Schema för de närmaste dagarna:
Imorrn
18:41 Tåget går från Borås till Köpenhamn.
22:58 Tåget ankommer i Köpenhamn.
Torsdag
20:00 Vi blir insläppta till värmen inomhus.
Då blir det Machine Head och Children of Bodom som är förband,
sedan Slipknot!
Fredag
06:12 Tåget vi ska åka hem med åker från Köpenhamn.
11:02 Vi kommer hem, trötta, slitna men lyckliga till Borås.
Folk har sett en aning förvånade ut när jag berättat om tiderna, men de tycks glömma en
ganska avgörande sak: Jag är nörd! Och en stolt sådan dessutom.
Nu ska jag och Manne skriva lista över saker man inte får glömma att ta med sig, bland
annat filtar, soppåsar (ja, att vira in sig i mot regnet) hörselskydd, biljetter och sånt.
Vi ska ju trots allt spendera över 20 timmar utomhus. ^^
Manne och jag på höstpromenad den 9 november 2008. <3
Biljetter är fixade, tåget likaså. Nu är det inte mer än en arbetsdag och några timmars väntan
tills vi står där, längst fram på Slipknotkonserten. Yay!
Schema för de närmaste dagarna:
Imorrn
18:41 Tåget går från Borås till Köpenhamn.
22:58 Tåget ankommer i Köpenhamn.
Torsdag
20:00 Vi blir insläppta till värmen inomhus.
Då blir det Machine Head och Children of Bodom som är förband,
sedan Slipknot!
Fredag
06:12 Tåget vi ska åka hem med åker från Köpenhamn.
11:02 Vi kommer hem, trötta, slitna men lyckliga till Borås.
Folk har sett en aning förvånade ut när jag berättat om tiderna, men de tycks glömma en
ganska avgörande sak: Jag är nörd! Och en stolt sådan dessutom.
Nu ska jag och Manne skriva lista över saker man inte får glömma att ta med sig, bland
annat filtar, soppåsar (ja, att vira in sig i mot regnet) hörselskydd, biljetter och sånt.
Vi ska ju trots allt spendera över 20 timmar utomhus. ^^
Manne och jag på höstpromenad den 9 november 2008. <3
Riktiga vänner finns kvar.
Efter att ha börjat träna så smått (ett pass, men ändå) och legat i som tusan
på jobbet så känns det automatiskt som att jag har koll på det mesta. Jag mår som bäst när jag
känner mig meningsfull.
Annars så börjar motivationen för bloggen att sina, men jag antar att det går i perioder. Så är det
ju, ibland känner man att man har en massa att skriva medan man i nästa period inte har det alls.
Livet går sin stilla gång.
Man saknar många av de vänner som efter studenten flyttat ifrån lilla Borås.
Jag känner stor tacksamhet och kärlek för Ammi, som trots att hon flyttat från Sverige inte tappar
kontakten med mig. För som hon skrev i ett mail: "Man kan flytta ifrån varandra, men man kan alltid
skriva." Och hon har så rätt! Det är så många som rusar in i sin nya vardag, och visst kan jag förstå
att det är svårt att hålla kontakten i början med anpassningar som måste göras och soffor som
måste inhandlas, men efter ett tag märker man verkligen vilka man betyder något extra för.
Jag och Ammi utbyter långa, långa mail om vad som händer i våra liv, och varje gång ett mail ramlat
in i min inkorg som är från Ammi, blir jag alltid väldigt glad. "Vi kommer att ha kontakt i många, långa
år", skriver hon, och jag vet att det är sant.
Det gör mig så glad. <3
För visst är det ju så att det är människorna i våra liv som egentligen betyder något? Bakom alla saker
vi köper, alla till synes viktiga bråk vi deltar i, alla utbildningar vi pluggar oss igenom och varje mil vi
lägger mellan varandra så finns de riktiga vännerna fortfarande kvar där.
Det, mina vänner, är det som verkligen betyder.
Det gäller bara att inte slösa bort det.
på jobbet så känns det automatiskt som att jag har koll på det mesta. Jag mår som bäst när jag
känner mig meningsfull.
Annars så börjar motivationen för bloggen att sina, men jag antar att det går i perioder. Så är det
ju, ibland känner man att man har en massa att skriva medan man i nästa period inte har det alls.
Livet går sin stilla gång.
Man saknar många av de vänner som efter studenten flyttat ifrån lilla Borås.
Jag känner stor tacksamhet och kärlek för Ammi, som trots att hon flyttat från Sverige inte tappar
kontakten med mig. För som hon skrev i ett mail: "Man kan flytta ifrån varandra, men man kan alltid
skriva." Och hon har så rätt! Det är så många som rusar in i sin nya vardag, och visst kan jag förstå
att det är svårt att hålla kontakten i början med anpassningar som måste göras och soffor som
måste inhandlas, men efter ett tag märker man verkligen vilka man betyder något extra för.
Jag och Ammi utbyter långa, långa mail om vad som händer i våra liv, och varje gång ett mail ramlat
in i min inkorg som är från Ammi, blir jag alltid väldigt glad. "Vi kommer att ha kontakt i många, långa
år", skriver hon, och jag vet att det är sant.
Det gör mig så glad. <3
För visst är det ju så att det är människorna i våra liv som egentligen betyder något? Bakom alla saker
vi köper, alla till synes viktiga bråk vi deltar i, alla utbildningar vi pluggar oss igenom och varje mil vi
lägger mellan varandra så finns de riktiga vännerna fortfarande kvar där.
Det, mina vänner, är det som verkligen betyder.
Det gäller bara att inte slösa bort det.
