rockfen

Ja, gott folk. Nu är det äntligen december. Julmånaden, mysmånaden, pyntmånaden.
Jag längtar i alla fall alltid till december under vinterhalvåret, för man har fortfarande
julen framför sig att se fram emot. Då samlas alla, vilket jag älskar obeskrivligt.
Sedan är det ju så roligt att ge en massa julklappar också. <3

Själv inledde jag den första stunden i december med att ha en efterlängtad kväll med
Elmaze, diamantflickan nr 1, vilket har varit sällsynt den senaste tiden. Det har varit
extremt stressigt, så det har helt enkelt inte funnits tid till det.
Men ikväll - hon kom hem till mig, vi kollade lite Hem till Midgård, sedan började jag
med min lilla kupp: Elmaze ska bli Stone Sour-fan! Än så länge går det bra, eftersom
hon rådiggar det så mycket så kan hon inte låta bli att tralla med även om hon inte vill
erkänna det själv. I'm on my way to success.
Sedan blev det efterlängtad nostalgi. Stone Sour DVD:n åkte på, tillsammans med de
Slipknotkonserter jag också har på DVD. Helt underbart, humöret åkte upp ännu några
pinnhål i och med det, och till slut låg jag på golvet skrikandes av skratt. Nu har hon
åkt hem, och jag befinner mig fortfarande i den lyckodimma som Slipknot ger mig.
Och inte nog med det, jag kom att tänka på alla de roliga saker jag har att se fram emot
nästa år, det är inte klokt! Det kommer verkligen att bli ett händelserikt år.
OCH: (Trumvirvel)

Idag är dagen som jag väntat på i nära två års tid. Det hade varit en lycklig dag.
Men fallet är ju inte som jag trodde att det skulle vara, vilket följs av åtskilliga
förvirrade känslor. Dels har vi dessa minnen som pockar på uppmärksamhet.
Sedan har vi sorgen, som lämnat mig ifred ett bra tag nu, men som också kan
räkna datum och därför kommer tillbaka lägligt och bra, kan tyckas.
Som alltid när vissa saker inte går som jag vill så tar jag min tilltro till musiken,
och det hjälper otroligt, men inte helt. Det är så mycket SAKNAD.

Jag vägrar att se tillbaka på någonting med ånger, och jag inser just nu att jag
inte är ledsen egentligen, jag känner mig bara så otroligt ensam.
Det är klart att man är ledsen för att saker och ting gick som det gick, men det
finns förmodligen en anledning till det också. Jag vet att jag om en stund kommer
att ha aktiverat mig och på så sätt underlättat allting, för jag ska till stan med min
kära Elmaze, och om ett par dagar så kommer denna dagen att ha varit, en dag
som alla andra.

Det är nog det som är det sorgliga antar jag. Detta skulle varit en speciell dag, en
gång i tiden. Nu är det bara en dag som alla andra.
Men för den sakens skull kommer jag inte att glömma någonting!