rockfen

Sitter och kollar på Insider nu, på tv 3. Det handlar om mödrar som kidnappar sina barn, medan
papporna får sitta i ovisshet, vissa anklagas t.o.m. för att ha förgripit sig på sina barn.
Kan ni fatta hur man kan göra så? Dels är det hemskt mot papporna, men tänk på barnen också.
De förtjänar ju alla att ha sin pappa i livet, annars är det en viktig pussebit som saknas...

Hemskt är ordet.

Sagt och gjort, jag gick en promenad med Emma idag. Det bestämdes bland annat att vi ska börja
träna tillsammans, simma och gymma. Gött.

Platsen var Byttorpssjön, det var sådär mörkt ruggigt som hösten ofta är, föga anade vi att vi snart
skulle utsättas för psykisk terror. Helt plötsligt lyser världen upp, mörkret förintas och förvandlas till
isande ljus. Vi bevittnade världens största blixt (tyckte vi då iaf) och vår reaktion?
Vi gallskrek.

Livrädda för åska som vi båda är, började vi gallskrika, springa och vifta vilt med händerna. Det värsta
av allt är väl egentligen att reaktionen var spontan, hur överdrivet det än måste sett ut så var det ren
och skär skräck vi kände. Vi måste sett otroligt fåniga ut, haha!
Hursomhelst så sprang vi bort från sjön, glada att ingen sett oss, och promenerade på den asfalterade
vägen istället. Det kändes säkrare där. Precis när vi börjar tro att det gått över...

...då smäller det igen! Och igen. Och denna gång var det folk där, men det hindrade oss inte. Genast
var skriken, handviftningarna och springandet framme igen. Det gick helt enkelt inte att lägga band på
sig. Vi svischade förbi folket som mötte oss, de tittade konstigt på oss när jag ropade:
-Vi kommer att dö!
Vi kom fram till en busshållplats, vår borg, vår räddare i nöden tänkte vi och parkerade oss på bänken
där inne. Vi lämnade inte den platsen på ett tag, det spöregnade, men åskan verkade lugna ner sig.
Till slut säger jag:
-Ska vi kanske börja tänka på refrängen?
-Ja, det är väl bäst att jag går nu när det är såpass lugnt, menar Emma på.

Vi kramas, säger hej då, Emma vänder ryggen mot mig och går målmedvetet ut ur busskuren. Precis,
och jag lovar att precis när Emmas fot ska nudda marken utanför busskuren så lyser blixten upp vår
värld igen. Och ni vet de där människorna som kan få det att se ut som om de har ett osynligt rep om
halsen som drar dem plötsligt åt ett håll? Emma såg precis ut som dem!
Hon liksom slängde sig bakåt, vände sig i luften och på en nanosekund satt hon som klistrad vid
min sida. Haha, sedan ringde vi hennes pappa som hämtade oss, jag fick skjuts hem. Skrattade hela
vägen och har gjort det sen dess. Shit, vilken promenad alltså!

Men allvarligt, det var precis som om någon satt där uppe och jävlades med en.
Kanske finns det en gud ändå?


Foto: http://puffeltufflan.files.wordpress.com

Vi har en kontorshund här på Ekonomi och Revision. Han heter Karlsson och är en
dvärgschnauzer. Han gillar mat, det är hans stora kärlek. Vill du att han ska älska dig -
ge honom mat. Det har man lärt sig vid det här laget.

Nyss var vi ute och gick, en runda i solen, för visst är det väl underbart väder idag?
Det ska firas med en promenad till sen, nämligen med min kära vän Emma.
Hursomhelst, jag och Karlsson spatserar fram, då får jag syn på att han fortfarande
har hela skägget fullt av köttfärssåsen jag gav honom.
"Vad han ser ut", tänker jag och skrattar tyst för mig själv.

Tills jag kommer in och upptäcker att samma sak gäller mig, vill säga.
What goes around comes around, eller vad?

Det var en munter rubrik, verkligen.

Många är sjuka just nu, är det inte förkylning så är det magsjuka. Jag brukar för det mesta
klara mig ifrån det med mitt monsterimmunförsvar, så även denna gång. Jag vandrar målmedvetet
genom smittohärdar, övertygad om att det inte kommer att drabba mig.
Hittills har jag haft tur i alla fall!

Inatt sov Manne hos mig. Det är lustigt hur mycket bättre man sover när någon ligger jämte en,
även om jag vaknar fler gånger under natten än vanligt när jag sover med Manne, så känner
jag mig alltid mer utvilad på dagen. Min kroppstemperatur leker bergochdalbana, först iskall
och sedan varm, men mina humörsvängningar verkar lugna ner sig lite nu. Skönt!
Hellre krånglig kroppstemperatur än krångligt humör. ^^

Är snart klar med två års arkivering, sitter och funderar på vad jag ska ta mig för härnäst.
Vi får väl se vad de hittar åt mig! Dagarna svischar förbi som bilar på en motorväg, och om
två dagar är det bara två månader kvar till julafton!
Skumt egentligen, för det var ju inte längesen det var tre månader som gällde.
Scary.



Inte långt kvar tills denna man står framför mig igen. <3
Foto: www.photobucket.com

Gjorde ett test för att se vilket parti jag sympatiserar mest med, var inte riktigt beredd
på resultatet men tänkte att det kunde vara roligt att veta. Har aldrig vetat vilket parti jag
tillhör, men vilken sida som vägde mest var jag inte förvånad över att se.
Här är iaf resultatet, hör och häpna:



Vänsterpartiet: 75%

Miljöpartiet: 70%

Socialdemokraterna: 68%

Folkpartiet: 34%

Centerpartiet: 32%

Kristdemokraterna: 31%

Moderaterna: 10%


Enligt detta test så är jag alltså vänsterpartist. Ganska förvånande faktiskt, eller så är
det kanske så att jag inte riktigt vill erkänna att jag haft fel hela tiden. Många har sagt att
de ser mig som någon som skulle kunna vara vänsterpartist, men det har alltid känts så
långt åt vänster på något sätt. Jag vet inte.
Man börjar ju överväga möjligheten i alla fall.
Jag vet ju någon (läs: många) som lär gilla det.

Ibland kan nyheter man får sätta allt i rullning igen, man minns och man inser.
Jag tänker på honom idag, men automatiskt tänker jag också på dig, som gick
samma öde till mötes. Önskar att sådant aldrig behöver hända igen.

Du fanns i min närhet, sedan plötsligt, så var du borta. Man tar inte saker för
givet på samma sätt, men samtidigt så gör man det oförlåtligt mycket.
Det borde inte vara så. Man borde aldrig ta för givet, får någonstans så borde
man lära sig. Men man gör aldrig det. Inte egentligen.

En sak vet jag: Jag glömmer dig aldrig.

Söndag igen nu då, helgen har sprungit förbi hur snabbt som helst känns det som, men
det har verkligen varit en underbar sådan. Sitter hemma hos Manne nu, tittar runt lite på
nätet, och lyssnar samtidigt på en låt jag hittade igår...

...eller, egentligen hittade jag den för ett himla bra tag sedan. Igår återupptäcktes den.
Han kallar sig Moto boy, han är inte så överdrivet känd men det kommer nog ändras
tror jag. Hans röst är fantastisk, men framförallt är det känslan man slås av.
Stod på vad jag trodde var en random spelning, var väl någon gång i maj tror jag, och
jag är inte personen som brukar bli helt tagen av någon så himla lätt, jag är rätt kräsen
med röster. På scenen ställer sig denna man, det är han och en gitarr, och så börjar
han sjunga. Hans röst porlar ut från scenen. Jag grät första gången jag hörde denna
låten, inte för att den hade en personlig koppling, utan för att han sjöng den så vackert.
Det är inte ofta det händer en.
Det är så äkta, helt enkelt.

I denna video står han i en cykeltunnel och sjunger live, medan cyklister cyklar förbi, men
han bara fortsätter sjunga. Underbar låt, underbar video, underbar människa.
Ni gör er själva en otjänst om ni inte tittar på den, så titta. Ge er själva lite lycka.




(Tyvärr krånglar min dator, är tvungen att bara skriva adressen. Här är den:
http://www.youtube.com/watch?v=flaGOFYZ9i8
Jag vet att det blir krångligare, men det är fortfarande värt det, lovar.)

Nej, jag har inte fått mig själv att gå nerför källartrappan än, men det kommer, förr eller
senare. Senare, lutar det åt nu kan jag berätta.

Vill tipsa om en blogg som jag kollar ganska ofta, som uppdateras av en mycket stark
och uppseendeväckande kvinna. Den skildrar hennes kamp mot cancern, hennes liv
tillsammans med sin familj och hennes reflektioner kring livet i allmänhet.
Jag imponeras så otroligt mycket av henne, hon är en riktig inspirationskälla för mig!
Varje gång jag läser hennes blogg så önskar jag ödmjukt att jag hade ens hälften av
hennes styrka. Då hade jag varit Super-Woman, minst! <3
Hon borde vunnit blog-awards, för visst är Kenza söt, men hennes blogg väger inte
ens hälften så tungt som denna gör.

Här är i alla fall adressen till hennes blogg:
http://vimmelmamman.blogg.se



Läs, och imponeras!

Idag är ännu en ny dag på jobbet, lättare att ta sig ur sängen också, vilket alltid är positivt.
Eftersom jag inte har någon bokföring att syssla med medan jag sitter här i receptionen så
gör jag inget annat än att svara i telefon när det ringer, vilket kan sammanfattas med att jag
känner mig ganska onyttig. Därför blir det antagligen arkivering idag.

Arkivet ligger på bottenvåningen, eller källarvåningen, kanske man skulle kunna säga.
Häromdagen gick jag i korridoren där nere och fick syn på någonting som fick mitt hjärta
att försöka hoppa ur kroppen på mig - en STOR spindel bakom dörren.
Det var då de berättade det för mig.
- Ja, men visste du inte det? När det inte var kontor här nere så var det källare, och då fanns
det massa spindlar här. När man gick på toaletten här nere så kunde det sitta stora spindlar
på väggarna.

Jag är livrädd för spindlar. Och jag menar inte iiiiiiih-en-spindel-ta-bort-den-(!!!!!!)- livrädd, utan
verkligen helt skräckslagen. När jag gick in i förrådet första gången, som också ligger där
nere, så gick jag över tröskeln, tog några steg in i rummet, och får höra detta:
- Oj, det ligger visst en spindel där.
Som om det inte alls vore den största sak i världen, liksom. Jag vänder mig om, och där är den.
Visserligen död, det är alla man hittar nästan, men mitt på golvet låg den. Jag frös fast, helt.
Jag kunde inte röra mig och utan att tänka på det så började jag hyperventilera. Den fanns
mellan mig och utgången, en halv decimeter spindel gjord av ren ondska. Uääh.

Idag ska jag ner igen. Den döda spindeln bakom dörren hänger kvar, jag har inte vågat röra den
och lär inte göra det heller. Kanske kommer den hänga kvar där till min tids ände?
Jag vet, jag är en riktig fjant, jättelöjlig, men jag kan inte hjälpa det. Det sägts att spindlar kan lukta
sig till rädsla, framförallt om offret är 176 cm långt, mänskligt, mörkhårigt med bruna ögon och
heter Emelie Eliasson.  Be afraid, be very afraid.

Detta kanske är det sista jag skriver.

Foto: swedoffice.se



Jag tycker att det är på tiden att det sker någon konkret förändring när det gäller
klimathotet. Alla pratar hela tiden om hoten vi står inför, fakta läggs till fakta medan
de flesta bara blir mer och mer apatiska inför dem. Det är inte lätt.
Men samtidigt måste vi inse att det krävs ansträngningar för att bromsa effekten
av vad vi gjort mot vår planet, mer än bara ord och tankar om vad som "borde" göras.

Jag tycker att förbud mot glödlampan 2010 är ett steg i rätt riktning. Jag håller med
om att det inte är allt, men vi har vetat länge nu att det är bättre för miljön att ha låg-
energilampor. Trots detta säljs oändligt många fler vanliga glödlampor.
Det har varit ganska mycket snack, men lite verkstad. Folket behöver fler konkreta
bestämmelser, som en liten spark i ändan, kanske man skulle kunna säga.
Allt för att vår miljö ska vändas till det bättre, så småningom.

Jag kom hem idag på hyfsat gott humör, hade tagit en trevlig promenad med Emsa, där
roliga och mindre roliga minnen dök upp, allihop komiska på sitt eget sätt. Tänkte att jag
skulle sätta mig och spela lite nu när nya datorn inte krånglar längre (vi kanske ska ta och
göra klart för alla med en gång att jag är en så kallad nörd) men nej. Det gick inte.

Jag var tvungen att ladda ner en patch som skulle ta två-tre timmar, jätteroligt. Dessutom
var jag ensam hemma, vilket ganska snabbt blev tråkigt när man har noll att göra. Ringde
upp min pojkvän som jag dessutom lät allt annat än glad inför. Bra jobbat Emelie, verkligen.
Mitt humör dalade snabbare än min vän Ammi hinner säga "fetma", och då går det snabbt!

Nu har jag lugnat mig efter en avslappnande dusch, men man börjar ju undra litegrann.
Vad är grejen med dessa plötsliga humörsvängningar egentligen? De gör som de vill,
oavsett föregående sinnesstämning, och de har ingen logik överhuvudtaget!
Håller jag månne på att hamna i klimakteriet?

Foto: Aftonbladet.se


Lite lustigt att jag ska få syn på denna artikel på aftonbladet.se dagen efter att jag och
min kära pojkvän diskuterat just detta. När man talar om trollen, liksom.
Enligt en undersökning som Cosmopolitan gjort är Johnny Depp världens sexigaste
man, framför t.ex. Brad Pitt, Daniel Craig och Justin Timberlake.

Jag tycker att det är coolt ändå att vinnaren är 45 år gammal - men det styrker väl bara
ett av mina favorituttryck: Skönhet har ingen ålder!

Foto: Aftonbladet.se


Jag klarar inte av denna människa. Jag gillar inte att ha åsikter om personer jag aldrig
träffat, men som alla andra kan jag helt enkelt inte låta bli. Jag yttrade dem inte när jag
för första gången såg henne i Du är vad du äter, även om jag redan då tyckte att hon
verkade vara en otroligt osympatisk människa, men nu börjar jag störa mig på henne
riktigt ordentligt.

"Han är väl lite väl bögig."
"Hennes framträdande var äckligt."

Efter att ha hört uttalanden från henne så blir jag uppriktigt ledsen. Det är sorgligt att
hon tycker att någon är "äcklig" för att denne person råkar vara överviktig och barfota.
Det är sorgligt att hon tror att man kan säga vadsomhelst om vemsomhelst utan att
det får konsekvenser. "Jag tänker fortsätta vara mig själv", säger hon, och det har hon
en klar poäng i. Men varför vara det på andras bekostnad?

Snart är denna veckas måndag avklarad, och förutom en snäsig tant från Skatteverket
så har jag inte råkat ut för några otrevliga människor idag. De flesta är förstående när man
inte vet allt som finns att veta om hela företaget efter att bara ha suttit i receptionen en dag.
Känns skönt faktiskt!

Ska snart ta en pro (AH, där ringde en kund) menad med min kära Emsa, men eftersom
vi inte ska träffas förrän en timma efter att jag slutat så ska jag försöka få tag på den där
underbara spetsklänningen på Gina Tricot. Älskar den verkligen!
249 kr kostar den, och idag blir den min. ^^

Efter diverse samtal och kopplingar så börjar jag inse att det kanske inte är så svårt
ändå, det är faktiskt riktigt roligt. Mycket roligare än att sitta i kontoret nere i källaren iaf!
Det är väldigt socialt här, vilket jag trivs med väldigt mycket. ^^


Dock blir det en del tid över när jag inte har så mycket att hålla händerna sysselsatta med,
men det är bra, för då kan man blogga istället. Sitter och funderar lite mellan varven här, och
kommer fram till att jag vill göra något med mitt hår. Vad vet jag inte än, men jag är så trött
på alla "vanliga" förändringar. Ibland saknar jag mitt gamla alternativa jag, (vilket inte är alternativt
längre eftersom det är "inne" att vara det nu, men det är en annan historia) då jag bara kunde få
för mig att ha konstiga kläder på mig, och så hade jag det. Det var roligt att kunna uttrycka sig så.

Egentligen känner jag att göra något sådant med mitt hår, men det kan jag inte på grund av det jobb
jag har. Som receptionist kan man ju inte se ut hursomhelst. Men någon/några nya färger kan väl
inte skada alltför mycket heller? Jag känner för att skapa kontraster i mitt hår, kontraster som
fortfarande håller sig inom ramarna för vad som är "acceptabelt" för det arbete jag har.



Älskar den gröna färgen, min drömfärg innan, men kan inte ha det nu, så mycket vet jag.

Några tips?

Morgonen innebar en drastisk ändring. Eller ja, inget mardrömslikt, men ändå.
Meningen är ju att jag ska sitta i receptionen när Ulrika ska ha barn, men det har
jag inte fått göra än eftersom hon fortfarande är kvar och jag har fokuserat på att
lära mig bokföring och annat som jag måste kunna. Idag kom inte min svägerska
eftersom min brorson är sjuk. Ulrika, receptionisten, är inte heller här.

Nu sitter jag i receptionen! Själv. För första gången.
Känner mig som en bortkommen snorunge.

Efter en skön morgonpromenad till jobbet så sitter jag som vanligt här och kollar runt lite
på nätet i väntan på att min kära svägerska ska komma. Det är genom henne jag fått detta
jobbet trots att jag inte har utbildningen för det, och det är också hon som lär upp mig.
Mucho trevligt!

Idag kommer hon att ha med sig min brorson Albin, han ska vara med hela dagen idag
vilket jag verkligen sett fram emot. Det är så härligt med två-åringarna, de är verkligen egna
små personer. "Bembi", kallar han mig, eftersom han inte riktigt kan säga Emelie än.
Jag är lycklig moster. <3

Idag är det bara en månad kvar till Slipknot i Köpenhamn också. På ett sätt går tiden alldeles
för långsamt, men samtidigt så bara rinner den iväg. Det är inte klokt.
Snart dags för bokföring nu, ska börja plöja igenom några pärmar och fixa lite.


Dagens humör: Ganska uppåt, även om chefen ringde och sa att Albin är sjuk idag. Surt.
Dagens mående: Småhungrig, spänt mig i sömnen så har lite ont i nacken med.
Dagens borde: Ingenting alls, mitt liv är gött på den fronten. <3
Dagens frisyr: Väntar på längre hår, funderar på förändring snart.
Dagens klädsel: Gubbabyxor, T-shirt, sjal.
Dagens planer: Träffa Emsa efter jobbet för en promenad, yay!
Dagens materiella vill ha: Spetströjan på Gina Tricot, måste köpa!
Dagens längtan: Folk som flyttat - Malte, Ammi, Maxine, Fredrik, Elmaze, listan är lång. <3
Dagens fundering: Körkortet - det måste man ta tag i snart.
Dagens beroende: Handkräm, som alltid på vinterhalvåret.
Dagens tråkigaste: Ingenting.
Dagens tidning: Ingen hittills, om inte webtidningar räknas.
Dagens låt: Åh, det nya albumet med Slipknot - All Hope is Gone. Går på repeat.

Fröken Emelie Eliasson har lovat mycket den senaste tiden faktiskt, och hennes avsikt är
att hålla allt vad hon lovat. Jag har varit extremt dålig på att uppdatera denna blogg till exempel,
men det är tänkt att det ska ändras nu igen - det är ju så himla roligt!
Mycket har löst sig, både när det gäller jobb och kärlek, men vägen dit har inte varit spikrak.
Berättar mer om det i nästa inlägg, nu ska jag fixa eftermiddagsfika här på Ekonomi och
Revision AB. Det blir tårta idag, fredagslyx indeed.

Hoppas Joanna, min svägerska, kommer in med Albin också. Min lilla brorson som jag
alltid blir lika glad över att se.

Åh, sitter här på mitt nya jobb och har fastnat lite, lyssnar därför på P3 där en diskussion om
att göra slut pågår. De pratar om att göra slut, hur lång tid det tar innan det går över och om
det ens finns några mallar för hur sådant fungerar.

"Man bör fråga sig själv vad det egentligen är man saknar. Är det hans röst, hans lukt, hans smak,
orden han brukade säga, hur han brukade ta i dig, eller är det något annat som hindrar en från
att gå vidare?"

De orden gjorde ont i mig, jag tänkte mig in i situationen. Det blev nästan en fysisk smärta, bara
tanken på att Manne inte längre skulle finnas i mitt liv gör saker med mig som jag inte vill kännas
vid. Att aldrig få känna hans lukt, höra hans röst, allt. Sekunden efteråt insåg jag att det inte är så,
han finns på ett sätt jag aldrig upplevt, och det är beständigt.
Åh, vad jag älskar honom, det ryms inte i mig ibland. <3

Men tänk er - tänk om den ni älskar inte fanns. Man uppskattar det så mycket mer när man inte
tar det för givet, eller hur?