Riktiga vänner finns kvar.
Efter att ha börjat träna så smått (ett pass, men ändå) och legat i som tusan
på jobbet så känns det automatiskt som att jag har koll på det mesta. Jag mår som bäst när jag
känner mig meningsfull.
Annars så börjar motivationen för bloggen att sina, men jag antar att det går i perioder. Så är det
ju, ibland känner man att man har en massa att skriva medan man i nästa period inte har det alls.
Livet går sin stilla gång.
Man saknar många av de vänner som efter studenten flyttat ifrån lilla Borås.
Jag känner stor tacksamhet och kärlek för Ammi, som trots att hon flyttat från Sverige inte tappar
kontakten med mig. För som hon skrev i ett mail: "Man kan flytta ifrån varandra, men man kan alltid
skriva." Och hon har så rätt! Det är så många som rusar in i sin nya vardag, och visst kan jag förstå
att det är svårt att hålla kontakten i början med anpassningar som måste göras och soffor som
måste inhandlas, men efter ett tag märker man verkligen vilka man betyder något extra för.
Jag och Ammi utbyter långa, långa mail om vad som händer i våra liv, och varje gång ett mail ramlat
in i min inkorg som är från Ammi, blir jag alltid väldigt glad. "Vi kommer att ha kontakt i många, långa
år", skriver hon, och jag vet att det är sant.
Det gör mig så glad. <3
För visst är det ju så att det är människorna i våra liv som egentligen betyder något? Bakom alla saker
vi köper, alla till synes viktiga bråk vi deltar i, alla utbildningar vi pluggar oss igenom och varje mil vi
lägger mellan varandra så finns de riktiga vännerna fortfarande kvar där.
Det, mina vänner, är det som verkligen betyder.
Det gäller bara att inte slösa bort det.
på jobbet så känns det automatiskt som att jag har koll på det mesta. Jag mår som bäst när jag
känner mig meningsfull.
Annars så börjar motivationen för bloggen att sina, men jag antar att det går i perioder. Så är det
ju, ibland känner man att man har en massa att skriva medan man i nästa period inte har det alls.
Livet går sin stilla gång.
Man saknar många av de vänner som efter studenten flyttat ifrån lilla Borås.
Jag känner stor tacksamhet och kärlek för Ammi, som trots att hon flyttat från Sverige inte tappar
kontakten med mig. För som hon skrev i ett mail: "Man kan flytta ifrån varandra, men man kan alltid
skriva." Och hon har så rätt! Det är så många som rusar in i sin nya vardag, och visst kan jag förstå
att det är svårt att hålla kontakten i början med anpassningar som måste göras och soffor som
måste inhandlas, men efter ett tag märker man verkligen vilka man betyder något extra för.
Jag och Ammi utbyter långa, långa mail om vad som händer i våra liv, och varje gång ett mail ramlat
in i min inkorg som är från Ammi, blir jag alltid väldigt glad. "Vi kommer att ha kontakt i många, långa
år", skriver hon, och jag vet att det är sant.
Det gör mig så glad. <3
För visst är det ju så att det är människorna i våra liv som egentligen betyder något? Bakom alla saker
vi köper, alla till synes viktiga bråk vi deltar i, alla utbildningar vi pluggar oss igenom och varje mil vi
lägger mellan varandra så finns de riktiga vännerna fortfarande kvar där.
Det, mina vänner, är det som verkligen betyder.
Det gäller bara att inte slösa bort det.
Stress utan finess.
Nu närmar sig premiär för Utflykten. Efter alla turer fram och tillbaka så känns det som att
saker och ting faller på plats, sakta men säkert. Tyvärr är man ganska stressad i alla fall, för
att det räcker inte riktigt med att det sakta men säkert faller på plats. Nästa vecka börjar
träningsveckan. Jag är med i scenografigruppen. Vi ska:
- Skruva ihop alltihop, se till att det håller och tål vikt osv.
- Måla alltihop.
- Planera hela scenen och bestämma positioner.
- Se till att byten mellan scener fungerar som de ska.
Det är ingen lätt uppgift. Man ska tänka på så många olika saker, och allt ska fungera som
helhet. Det svåraste av allt är att man ska tänka på att alla ska bli nöjda. Jag blir så stressad
över det. Ingen av oss elever kan hjälpa att planeringen av detta projekt blev så försenat.
Vi gör alla så gott vi kan - jag hoppas bara att folk inte kommer att vara otrevliga mot varandra.
Men det ger sig nog.
Jag vill ha sommar nu! Känns skönt att vädret blir mildare.
saker och ting faller på plats, sakta men säkert. Tyvärr är man ganska stressad i alla fall, för
att det räcker inte riktigt med att det sakta men säkert faller på plats. Nästa vecka börjar
träningsveckan. Jag är med i scenografigruppen. Vi ska:
- Skruva ihop alltihop, se till att det håller och tål vikt osv.
- Måla alltihop.
- Planera hela scenen och bestämma positioner.
- Se till att byten mellan scener fungerar som de ska.
Det är ingen lätt uppgift. Man ska tänka på så många olika saker, och allt ska fungera som
helhet. Det svåraste av allt är att man ska tänka på att alla ska bli nöjda. Jag blir så stressad
över det. Ingen av oss elever kan hjälpa att planeringen av detta projekt blev så försenat.
Vi gör alla så gott vi kan - jag hoppas bara att folk inte kommer att vara otrevliga mot varandra.
Men det ger sig nog.
Jag vill ha sommar nu! Känns skönt att vädret blir mildare.
Ett kärt återseende.
Idag när jag hade haft den sista Cambridgelektionen för terminen (Vad skönt det känns att
skriva, här kommer jag vila!) så stod jag vid mitt skåp och fixade med mina grejer. Stod och
småpratade lite med Emma, då någon kommer gåendes i korridoren. Jag tittar upp, tänker:
"Honom känner jag igen" men kopplar inte direkt. Det var ju så längesen. Men sedan fattar
jag: Det är ju Leon! Och jag blev hur glad som helst, han är en av de personer som jag trivts
bäst med i högstadiet, han gick i min klass. Vi stod och pratade ett tag innan jag var tvungen
att gå hem, och han berättade om sin pilotutbildning som han går.
Det fick mig att tänka på människor som har en dröm sen flera år, och följer den.
Det måste verkligen kännas underbart! Att veta vad man vill, och bara göra det.
Jag beundrar det.
skriva, här kommer jag vila!) så stod jag vid mitt skåp och fixade med mina grejer. Stod och
småpratade lite med Emma, då någon kommer gåendes i korridoren. Jag tittar upp, tänker:
"Honom känner jag igen" men kopplar inte direkt. Det var ju så längesen. Men sedan fattar
jag: Det är ju Leon! Och jag blev hur glad som helst, han är en av de personer som jag trivts
bäst med i högstadiet, han gick i min klass. Vi stod och pratade ett tag innan jag var tvungen
att gå hem, och han berättade om sin pilotutbildning som han går.
Det fick mig att tänka på människor som har en dröm sen flera år, och följer den.
Det måste verkligen kännas underbart! Att veta vad man vill, och bara göra det.
Jag beundrar det.
LoveLoveLove.
You reach my mind when no one else does. <3
En hyllning till min käresta <3
Emei säger:
Dröm om mig Elmaze, dröm om mig.
elmaze - eli re eli säger:
Jag försvinner ett tag ur ditt liv. Men frukta ej, ja drömmer dock alltid om dig på ett eller annat sätt.
elmaze - eli re eli säger:
Alltid Emelie, alltid.
Emei säger:
Min älskade, du är alltid med mig. Alltid, för evigt, alltid.
Emei säger:
Du lämnar aldrig mina tankar, inte under denna livstid
elmaze - eli re eli säger:
Ack! Mitt brustna hjärta du helat!
Emei säger:
Min kropp skriker efter din beröring, ack du varma själ. För alltid din till kropp och själ.
elmaze - eli re eli säger:
(ASG)
elmaze - eli re eli säger:
Min kära, min älskade, du föralltid min beröring haft. Din gröna insida värmer min själ.
elmaze - eli re eli säger:
du har väl blogg
Emei säger:
Även då vi inte vår vänskap haft, jag har drömt om dig, o dig, bara dig! Blotta synen av dina ögon som är som brunnar gör mig alldeles vek i sinnet.
elmaze - eli re eli säger:
va heter du?
Emei säger:
Jag skriver knappt längre.
Emei säger:
rockfen.blogg.se
elmaze - eli re eli säger:
ah ok
Emei säger:
Och vad fan menar du med grön insida?
elmaze - eli re eli säger:
det tror ja du vet
elmaze - eli re eli säger:
haha
Emei säger:
Jaså, du vill leka den leken? ;)
Emei säger:
Jag kan vara det du vill att jag ska vara...
elmaze - eli re eli säger:
BAHHAA
Emei säger:
Haha, näe, vi är ju dumma i huvudet, seriöst.
Emei säger:
Nu ska jag lägga ut detta på min blogg.
Emei säger:
Underbart, ju.
elmaze - eli re eli säger:
vad ska du lägga ut
Emei säger:
Hela denna konversation, som ett bevis på vår kärlek.
elmaze - eli re eli säger:
bahahahha
elmaze - eli re eli säger:
folk kommer tycka vi är dumma
elmaze - eli re eli säger:
men wtf
elmaze - eli re eli säger:
det är vi
elmaze - eli re eli säger:
eller dumma är fel ord
elmaze - eli re eli säger:
höga :D
Emei säger:
Haha, höga på kärlek, Elmaze.
elmaze - eli re eli säger:
haha
elmaze - eli re eli säger:
Jo sant sant
elmaze - eli re eli säger:
hög på kärlek..
Emei säger:
<3
Elmaze, du är min enda fru, din för evigt.
Mohahahaha. <3
"Kräsen, jag!?"
Jag hade ännu en diskussion om mat
tillsammans med min pojkvän:
Jag: Vi kan laga maten hemma, så
kan vi själva bestämma vad vi ska äta.
Mamma jobbar ju faktiskt.
Han: Ja, det kan du... vi göra.
Jag: Vad vill du äta? Vi kan ta ut en
massa recept och prova!
Han: Mmmm... Biff med chili, biff med
curry, biff med paprika, biff med...
Jag: Vi kan äta fisk också.
Han: Ja, lax med citron, lax med kryddor,
lax med...
´
Enkelspårig, skulle han vara det?
Nej, det skulle jag aldrig tro!
tillsammans med min pojkvän:
Jag: Vi kan laga maten hemma, så
kan vi själva bestämma vad vi ska äta.
Mamma jobbar ju faktiskt.
Han: Ja, det kan du... vi göra.
Jag: Vad vill du äta? Vi kan ta ut en
massa recept och prova!
Han: Mmmm... Biff med chili, biff med
curry, biff med paprika, biff med...
Jag: Vi kan äta fisk också.
Han: Ja, lax med citron, lax med kryddor,
lax med...
´
Enkelspårig, skulle han vara det?
Nej, det skulle jag aldrig tro!
Vissa människor, alltså...
Detta är förkastligt. <-
Visst, detta händer kanske ofta i Sverige. Och visst,
det är lika jävla illa vem det än drabbar. MEN:
Om något sådant händer människor som du känner
till, så blir du ju automatiskt berörd på ett helt annat
sätt. Och Lollo, jag kan inte nog säga hur ledsen jag
är för din syster, din systers man och barnens skull.
Det är något vackert med småbarnsfamiljer, tycker jag.
Två människor har byggt upp någonting, från grunden, en
familj, och vad får de för det? Några jävla muppar som tar
sig rätten att bryta sig in i en villa där småbarn ligger och
sover på övervåningen, och bara sno med sig sommar-
minnen och andra saker som de inte har ett skit med att
göra!
Vissa människor får mig att undra...
Var är respekten?!
Visst, detta händer kanske ofta i Sverige. Och visst,
det är lika jävla illa vem det än drabbar. MEN:
Om något sådant händer människor som du känner
till, så blir du ju automatiskt berörd på ett helt annat
sätt. Och Lollo, jag kan inte nog säga hur ledsen jag
är för din syster, din systers man och barnens skull.
Det är något vackert med småbarnsfamiljer, tycker jag.
Två människor har byggt upp någonting, från grunden, en
familj, och vad får de för det? Några jävla muppar som tar
sig rätten att bryta sig in i en villa där småbarn ligger och
sover på övervåningen, och bara sno med sig sommar-
minnen och andra saker som de inte har ett skit med att
göra!
Vissa människor får mig att undra...
Var är respekten?!
Jag är en stolt syster.
Jag kan knappt fatta det, när musiken når mina öron och fullkomligt lamslår mig.
Min syster har spelat in en demo, och jag är... förstummad.
Jag sitter och gråter faktiskt, för det är så bra, och jag är så stolt, och... Herregud.
Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Linda Eliasson:
Jag har en massa saker jag vill säga till dig, det får inte rum här för det är så mycket,
men det är i alla fall ett försök, och det är du värd.
Du fattar inte hur mycket du betyder för mig, älskade lillasyster. Du fattar inte hur många
av mina tankar som kommer tillbaka till dig gång på gång på gång. Jag tänker på dig!
Du tror så lågt om dig själv, som så många andra gör om sig själva. Men du är speciell,
som ingen annan! Med din röst och din person kan du ha världen för dina fötter, det vet jag.
Men framförallt så ska du veta att du har folk runt omkring dig som ser detta speciella,
även om du inte själv alltid gör det. Jag vet vad du tänker, du är lik mig på det.
Men snälla, vad jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon. Då hade du fattat.
Du är den vackraste, finaste, underbaraste, goaste mest älskvärda person jag känner,
jag finner inte ord för hur underbar du är, och hur mycket bättre världen ter sig när man vet
att du finns i den. Snälla lillasyster, förstå att jag älskar dig hur mycket som helst.
Du kommer aldrig någonsin att vara ensam, så länge jag finns och andas. Från och med
nu kommer jag att göra det till min livsuppgift att övertyga dig om att du är fantastisk, ända
tills den dag du fattar att så är fallet.
Jag skulle kunna göra vadsomhelst för dig, älskade lilla gullunge. <3
Vadsomhelst, närsomhelst, hursomhelst.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ OTROLIGT, FANTASTISKT MYCKET!
Jag vägrar att låta dig tro något annat om dig själv.
Den dagen du står på scen och sjunger framför miljoner människor, då ska jag stå bakom
scenen och säga till personen jämte mig: "Vad var det jag sa."
Och jag ska säga det med STOLTHET.
För jag vet, jag vet, vad du kan klara av.
Kom ihåg det.
Det finns alltid ljus där den mörka skogen tar slut.
Min syster har spelat in en demo, och jag är... förstummad.
Jag sitter och gråter faktiskt, för det är så bra, och jag är så stolt, och... Herregud.
Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Linda Eliasson:
Jag har en massa saker jag vill säga till dig, det får inte rum här för det är så mycket,
men det är i alla fall ett försök, och det är du värd.
Du fattar inte hur mycket du betyder för mig, älskade lillasyster. Du fattar inte hur många
av mina tankar som kommer tillbaka till dig gång på gång på gång. Jag tänker på dig!
Du tror så lågt om dig själv, som så många andra gör om sig själva. Men du är speciell,
som ingen annan! Med din röst och din person kan du ha världen för dina fötter, det vet jag.
Men framförallt så ska du veta att du har folk runt omkring dig som ser detta speciella,
även om du inte själv alltid gör det. Jag vet vad du tänker, du är lik mig på det.
Men snälla, vad jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon. Då hade du fattat.
Du är den vackraste, finaste, underbaraste, goaste mest älskvärda person jag känner,
jag finner inte ord för hur underbar du är, och hur mycket bättre världen ter sig när man vet
att du finns i den. Snälla lillasyster, förstå att jag älskar dig hur mycket som helst.
Du kommer aldrig någonsin att vara ensam, så länge jag finns och andas. Från och med
nu kommer jag att göra det till min livsuppgift att övertyga dig om att du är fantastisk, ända
tills den dag du fattar att så är fallet.
Jag skulle kunna göra vadsomhelst för dig, älskade lilla gullunge. <3
Vadsomhelst, närsomhelst, hursomhelst.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ OTROLIGT, FANTASTISKT MYCKET!
Jag vägrar att låta dig tro något annat om dig själv.
Den dagen du står på scen och sjunger framför miljoner människor, då ska jag stå bakom
scenen och säga till personen jämte mig: "Vad var det jag sa."
Och jag ska säga det med STOLTHET.
För jag vet, jag vet, vad du kan klara av.
Kom ihåg det.
Det finns alltid ljus där den mörka skogen tar slut.
Ja men tjena.
Det går ju inte snabbt, det här. ^^
Idiot som jag är så glömde jag att ta med mig skivan med The Golden Flamingo
till Malmö. Och min kära pojkvän är ju av den otåliga typen, vilket han klart visar
prov på idag. GAH.
Väntar på att en vän ska ha laddat ner Windows Messenger Live så att hon kan
dela filer med mig och på så sätt skicka filmen. Och det hade ju varit enkelt, om
inte Matti petat på mig, pratat i mun på min kompis (som jag har i telefon) osv.
Dessutom sitter han på mig, klättrar på mig och är allmänt i vägen. Men vet ni vad?
Jag älskar honom ändå, för att till och med när han är jobbig så är han söt. <3
Äntligen är jag i Malmö!
Och sommarlovet är äntligen här.
Idiot som jag är så glömde jag att ta med mig skivan med The Golden Flamingo
till Malmö. Och min kära pojkvän är ju av den otåliga typen, vilket han klart visar
prov på idag. GAH.
Väntar på att en vän ska ha laddat ner Windows Messenger Live så att hon kan
dela filer med mig och på så sätt skicka filmen. Och det hade ju varit enkelt, om
inte Matti petat på mig, pratat i mun på min kompis (som jag har i telefon) osv.
Dessutom sitter han på mig, klättrar på mig och är allmänt i vägen. Men vet ni vad?
Jag älskar honom ändå, för att till och med när han är jobbig så är han söt. <3
Äntligen är jag i Malmö!
Och sommarlovet är äntligen här.
En späckad dag.
Idag har jag haft en hel del att göra - tack och lov har det inte varit
skolarbete för det har jag verkligen fått nog av. Men jag har haft
andra saker att göra!
Var i skolan som vanligt, förutom att sista lektionen var inställd.
Men det var stora skillnader idag. Min gammelmormor ligger på
sjukhus, hon har ramlat igen, två gånger. Som tur är så har hon
inte ont längre, även om hon slog i huvud och nacke. Men de har
kommit fram till att hon inte ska bo själv hemma längre.
Hon är ju ändå 90 år gammal, och har bott själv hemma ända tills
nu. Det är bara det att de vill skicka hem henne igen, trots att hon
har ramlat flera gånger! Så idag när jag hälsade på så kom en tjej
för att fråga henne om eventuella hjälpmedel hon har hemma.
"Men", ville jag skrika, "ni fattar väl ändå att hon inte kan bo hemma
ensam längre?! Hon ramlar ju."
Helt sjukt att de vill skicka hem henne igen efter detta plus den
gången hon bröt lårbenet. Men som tur är har min mormor skinn på
näsan. Hon får se till att gammelmormor hamnar på något bra ställe.
Dessutom är det ju så som gammelmormor vill att det ska bli.
Så det löser sig förhoppningsvis.
Efter att ha hälsat på Momma så var jag med Ammi och Melanie på
stan. Vi satte oss i Stadsparken, och efter ett tag så kom också Ammis
pojkvän och hans kompis. Det var mysigt att bara sitta där och tjata lite.
Sedan fick jag skjuts hem, mamma hade precis slutat jobbet. Hon
berättade att det fanns ett hus som de hade visning i, och hon frågade
om jag ville hänga med och titta på det. Så det gjorde vi.
Och huset var alldeles underbart!
Jag vill verkligen flytta till något större, även om jag inte kommer att bo
hemma så jättelänge till. Den här lägenheten är så liten och framförallt
lyhörd. Man vill ju kunna röra sig utan att störa någon annan, liksom.
Så vi får se hur det blir med detta huset!
Det var jättefina tapeter i det, medaljongtapeter. Jag älskar det verkligen.
Som sagt, vi får se. ^^
Kvällen ser lugn ut, tror jag. Ska ladda upp några bilder nu tror jag, för
att bilddagboken.se SEGADE igår. Det var inte roligt.
See ya later!
Tänk att få ligga här... 9 dagar till Kina nu!
skolarbete för det har jag verkligen fått nog av. Men jag har haft
andra saker att göra!
Var i skolan som vanligt, förutom att sista lektionen var inställd.
Men det var stora skillnader idag. Min gammelmormor ligger på
sjukhus, hon har ramlat igen, två gånger. Som tur är så har hon
inte ont längre, även om hon slog i huvud och nacke. Men de har
kommit fram till att hon inte ska bo själv hemma längre.
Hon är ju ändå 90 år gammal, och har bott själv hemma ända tills
nu. Det är bara det att de vill skicka hem henne igen, trots att hon
har ramlat flera gånger! Så idag när jag hälsade på så kom en tjej
för att fråga henne om eventuella hjälpmedel hon har hemma.
"Men", ville jag skrika, "ni fattar väl ändå att hon inte kan bo hemma
ensam längre?! Hon ramlar ju."
Helt sjukt att de vill skicka hem henne igen efter detta plus den
gången hon bröt lårbenet. Men som tur är har min mormor skinn på
näsan. Hon får se till att gammelmormor hamnar på något bra ställe.
Dessutom är det ju så som gammelmormor vill att det ska bli.
Så det löser sig förhoppningsvis.
Efter att ha hälsat på Momma så var jag med Ammi och Melanie på
stan. Vi satte oss i Stadsparken, och efter ett tag så kom också Ammis
pojkvän och hans kompis. Det var mysigt att bara sitta där och tjata lite.
Sedan fick jag skjuts hem, mamma hade precis slutat jobbet. Hon
berättade att det fanns ett hus som de hade visning i, och hon frågade
om jag ville hänga med och titta på det. Så det gjorde vi.
Och huset var alldeles underbart!
Jag vill verkligen flytta till något större, även om jag inte kommer att bo
hemma så jättelänge till. Den här lägenheten är så liten och framförallt
lyhörd. Man vill ju kunna röra sig utan att störa någon annan, liksom.
Så vi får se hur det blir med detta huset!
Det var jättefina tapeter i det, medaljongtapeter. Jag älskar det verkligen.
Som sagt, vi får se. ^^
Kvällen ser lugn ut, tror jag. Ska ladda upp några bilder nu tror jag, för
att bilddagboken.se SEGADE igår. Det var inte roligt.
See ya later!
Tänk att få ligga här... 9 dagar till Kina nu!
Hjälp, en pedofil!
Satt i lugn och ro och kollade runt på helgon.net.
Och det är då det ploppar in ett meddelande i min
gästbok:
"Hej", står det. Och bara det.
Och jag svarar:
"Hejsan", mest för att vara trevlig.
Då får jag tillbaka:
"Du var snygg."
"Tack", svarar jag då.
Och det är då jag ser att personen som skrivit
detta är en 44 år gammal man! Jag blir så
fruktansvärt äcklad! Jag går in på hans sida, och
ser då att han fått svar från en handfull tjejer, alla
i åldern 15-18 år gamla. Och han är 44!
Efter detta skriver han:
"Ska vi vara vänner?"
Och då, mina vänner, blir jag arg på allvar.
Så den annars så beskedliga och snälla Emelie
skriver till äcklet:
"Nej tack, jag är inte intresserad av det.
Sluta skriva till mig är du snäll, och sluta
gärna även skriva till de andra 15-åringarna
du äcklar dig hos.
Du är gammal nog att vara deras pappa!
En 44-åring skriver inte till en 17-åring
han inte känner och frågar om de ska vara 'vänner.´"
Och gissa vad, gott folk? Han raderar mitt inlägg,
så att inga av de andra barnen ska få se det.
Men det är lugnt, haha, för nu anmäler jag honom
hos de som sköter helgon.net.
Sånt här får inte hända! >.<
Det är ju helt otroligt hur äckliga vissa människor
är. Och så tror han seriöst att man vill vara vän med
honom. När man vet vad han vill, och vad han är
ute efter...
Vissa verkar ju tro att om man är under 20 så är
man automatiskt naiv och blåögd och går på
vadsomhelst!
Dumma idiot.
Och det är då det ploppar in ett meddelande i min
gästbok:
"Hej", står det. Och bara det.
Och jag svarar:
"Hejsan", mest för att vara trevlig.
Då får jag tillbaka:
"Du var snygg."
"Tack", svarar jag då.
Och det är då jag ser att personen som skrivit
detta är en 44 år gammal man! Jag blir så
fruktansvärt äcklad! Jag går in på hans sida, och
ser då att han fått svar från en handfull tjejer, alla
i åldern 15-18 år gamla. Och han är 44!
Efter detta skriver han:
"Ska vi vara vänner?"
Och då, mina vänner, blir jag arg på allvar.
Så den annars så beskedliga och snälla Emelie
skriver till äcklet:
"Nej tack, jag är inte intresserad av det.
Sluta skriva till mig är du snäll, och sluta
gärna även skriva till de andra 15-åringarna
du äcklar dig hos.
Du är gammal nog att vara deras pappa!
En 44-åring skriver inte till en 17-åring
han inte känner och frågar om de ska vara 'vänner.´"
Och gissa vad, gott folk? Han raderar mitt inlägg,
så att inga av de andra barnen ska få se det.
Men det är lugnt, haha, för nu anmäler jag honom
hos de som sköter helgon.net.
Sånt här får inte hända! >.<
Det är ju helt otroligt hur äckliga vissa människor
är. Och så tror han seriöst att man vill vara vän med
honom. När man vet vad han vill, och vad han är
ute efter...
Vissa verkar ju tro att om man är under 20 så är
man automatiskt naiv och blåögd och går på
vadsomhelst!
Dumma idiot.
En bitterljuv känsla
Jahopp. Nu är det över. Bara sådär. Och jag känner mig... tom. Men samtidigt fylld
av... allt.
Detta är en jobbig känsla. När all stress släpper och ens känslor befinner sig på
alla möjliga ställen där de inte hör hemma. När man bara känner sig trött även om
man sovit normalt, även om man ätit normalt. När man bara känner sig... ledsen.
Fast jag vet ju varför. Jag har varit jättespänd och nu behöver jag inte vara det längre.
Och då kommer alla känslorna tillbaka, de som man inte haft tid att känna.
Men även om man vet om det så gillas det inte. Jag tycker INTE om det.
Men det går över.
Vår föreställning gjorde succé! The Golden Flamingo visades tre gånger i fredags,
och alla tre föreställningarna var fullsatta med lååång kö.
Alla som ville fick inte ens plats därinne. Det är lite roligt. :)
All ansträngning var så värd det när man stod där och tog emot applåderna.
Så man har ju haft en bra anledning till stress, det är ett som är säkert.
Jisses, det är sjukt vad tiden går! Man tror att man de människor man har runt sig
alltid kommer att vara där, även om man innerst inne vet att så inte är fallet.
Det är skrämmande när man konfonteras med obehagliga fakta, speciellt under
en dag som redan är allmänt jobbig.
Jag, pappa och syrran var i Varberg inatt, och jag fick då träffa pappas tjej för allra
första gången, vilket var väldigt trevligt. På vägen hem hälsade vi på underbara
farmor och farfar, och åt middag där. Jag hade inte träffat dem på ett tag...
Och det är så att farfar har börjat bli lite glömsk, och det ska inte vara så! Min farfar
är inte glömsk, man vill förneka det hela tiden!
Han glömmer saker och har ont i sin höft, han börjar helt enkelt bli väldigt... gammal.
Jag har aldrig varit med om att en närstående dött, och jag vill aldrig vara det.
Men det var några ord som farfar sa mellan sitt skojfriska bus som fullständigt svepte
undan mattan under mina fötter:
- Jag har nog inte lång tid kvar nu.
Han känner det. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kännas vid det. Inte min farfar, inte än!
Jag vill ha kvar min busiga, snälla farfar med de stora händerna. Han som alltid ler.
Han sa det inte med särskilt sorgsen stämma heller, log till och med litegrann.
Men jag tycker fortfarande inte om tanken. Världen ska ha en farfar i sig!
Jag älskar ju min farfar och vill inte att han ska försvinna.
Än är det lååååååång tid kvar tills farfar lämnar oss. Han är seg, den lilla
gubben! <3
18:56
Var bara tvungen att skriva in en vits som min otroligt fyndiga pojkvän kom på
alldeles nyss:
"Det var en Bellman, en norsk och en boråsare som skulle tävla om vem som
kunde gräva den största gropen.
Norsken började gräva, och efter att ha grävt i en timma var han klar.
- Det där var väl ingenting, sa Bellman.
Han började gräva, och efter en timma var hans grop dubbelt så stor som
norrmannens.
- Ynkligt, sa boråsaren.
Sedan tog han med de båda andra till Borås, och när de fick se staden sa de:
- Åh jävlar, vilken håla!"
Är det inte otroligt fyndigt? Det är ju så man kissar på sig alltså. ^^,
av... allt.
Detta är en jobbig känsla. När all stress släpper och ens känslor befinner sig på
alla möjliga ställen där de inte hör hemma. När man bara känner sig trött även om
man sovit normalt, även om man ätit normalt. När man bara känner sig... ledsen.
Fast jag vet ju varför. Jag har varit jättespänd och nu behöver jag inte vara det längre.
Och då kommer alla känslorna tillbaka, de som man inte haft tid att känna.
Men även om man vet om det så gillas det inte. Jag tycker INTE om det.
Men det går över.
Vår föreställning gjorde succé! The Golden Flamingo visades tre gånger i fredags,
och alla tre föreställningarna var fullsatta med lååång kö.
Alla som ville fick inte ens plats därinne. Det är lite roligt. :)
All ansträngning var så värd det när man stod där och tog emot applåderna.
Så man har ju haft en bra anledning till stress, det är ett som är säkert.
Jisses, det är sjukt vad tiden går! Man tror att man de människor man har runt sig
alltid kommer att vara där, även om man innerst inne vet att så inte är fallet.
Det är skrämmande när man konfonteras med obehagliga fakta, speciellt under
en dag som redan är allmänt jobbig.
Jag, pappa och syrran var i Varberg inatt, och jag fick då träffa pappas tjej för allra
första gången, vilket var väldigt trevligt. På vägen hem hälsade vi på underbara
farmor och farfar, och åt middag där. Jag hade inte träffat dem på ett tag...
Och det är så att farfar har börjat bli lite glömsk, och det ska inte vara så! Min farfar
är inte glömsk, man vill förneka det hela tiden!
Han glömmer saker och har ont i sin höft, han börjar helt enkelt bli väldigt... gammal.
Jag har aldrig varit med om att en närstående dött, och jag vill aldrig vara det.
Men det var några ord som farfar sa mellan sitt skojfriska bus som fullständigt svepte
undan mattan under mina fötter:
- Jag har nog inte lång tid kvar nu.
Han känner det. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kännas vid det. Inte min farfar, inte än!
Jag vill ha kvar min busiga, snälla farfar med de stora händerna. Han som alltid ler.
Han sa det inte med särskilt sorgsen stämma heller, log till och med litegrann.
Men jag tycker fortfarande inte om tanken. Världen ska ha en farfar i sig!
Jag älskar ju min farfar och vill inte att han ska försvinna.
Än är det lååååååång tid kvar tills farfar lämnar oss. Han är seg, den lilla
gubben! <3
18:56
Var bara tvungen att skriva in en vits som min otroligt fyndiga pojkvän kom på
alldeles nyss:
"Det var en Bellman, en norsk och en boråsare som skulle tävla om vem som
kunde gräva den största gropen.
Norsken började gräva, och efter att ha grävt i en timma var han klar.
- Det där var väl ingenting, sa Bellman.
Han började gräva, och efter en timma var hans grop dubbelt så stor som
norrmannens.
- Ynkligt, sa boråsaren.
Sedan tog han med de båda andra till Borås, och när de fick se staden sa de:
- Åh jävlar, vilken håla!"
Är det inte otroligt fyndigt? Det är ju så man kissar på sig alltså. ^^,
