rockfen

Idag åkte jag, Matti och hans farfar med tåg från Malmö
till Osby, en mindre stad som ligger ca en timma från Malmö.
Matti skulle prata med rektorn till en skola som han vill komma
in på till hösten, och jag och Ulf var med som sällskap.
Och till en början så gick allt bra, Matti pratade med rektor
och kom sedan in (!), och vi åt lite mat i sommarsolen som
för övrigt ÄNTLIGEN behagar visa sig i Sverige. ^^

Det var när vi skulle hem som problemen började för oss.
Tåg från Osby gick som det skulle, men när vi kom fram till
Hässleholm så blev tåget stillastående ett bra tag.
"På grund av olycka" sa de gång på gång i högtalarna, och
jag tror inte att någon av oss fäste så stor vikt vid det till
en början, vi var mest irriterade på att få vänta.
Hursomhelst, till slut fick vi besked om att vi skulle få åka
till Eslöv och ta buss därifrån till Lund, där ordinarie tåg
skulle gå till Malmö. En massa byten, med andra ord.
Och vi visste, att när det är dags för bussersättning, så får
man alltid vänta väldigt, väldigt länge. Inte roligt alls.

Tåget var fullsatt, och de skickar en enda buss till att börja
med, vilket resulterar i att vi inte kom på den bussen. Som
tur var fick vi tag på en taxi till slut, vilket också var populärt,
för vem vill stå där och vänta på en buss som aldrig kommer?
I taxin utspelar sig följande samtal:

Ulf: Vet du något om den där olyckan?
Taxichauffören: Ja, min vän berättade om det.
Det var visst någon som hade hoppat framför tåget.


Och då var det som om någon drog ur proppen ur alla mina
problem med att stå och vänta på en dum buss, och jag kände
mig som den enfaldigaste människan på jorden.
Jag menar, vad är väl en timmes väntetid, eller för all del två jämfört
med de problem och de känslor som den personen med största
sannolikhet gått runt och burit på?! Tankeställare är nyttiga, för de
lär oss att inte gnälla i onödan.
Jag tror nämligen bestämt att den person lätt skulle kunna tänkt
sig att byta med mig när det kommer till problem!
Och visst, jag insåg mina enfaldiga, glömska tankar, och det bevisar
väl något om min person, det hoppas jag i alla fall. Men det hindrar inte
fakta från att existera. Folk mår dåligt. Hela tiden. Och jag kan inte
göra någon skillnad för dem alla. Men shit, vad jag vill hjälpa dem!