rockfen

Jag har en pockande kreativitet som ligger och gror inom mig, känner att den börjar bli
ilsken eftersom jag försummar den. Egentligen har jag försummat den sedan ettan i
gymnasiet. Jag vill uttrycka allt jag känner, få ner allt på en duk eller ett papper, det blir
aldrig så härligt överskådligt och så rofyllt som när man lyckas få bort sina förutfattade
meningar och kan ge plats åt uttryck.


De senaste dagarna har jag känt det igen, känt lusten att faktiskt hålla i en pensel, känt
idéer strömma genom mig. Men jag känner också bieffekterna av att försumma sin kreativitet
så länge - osäkerheten, olustkänslorna, strävandet bort från det som kan komma att döma mig.
Jag vet inte vad det är som gör att jag mer än någonsin känner för att möta dessa rädslor.
Kan vara att jag har fått använda min logiska sida alltför länge det senaste, obarmhärtigt har
jag ansträngt mitt sinne för att försöka utröna någon slags logik där ingen logik kan hittas.
Jag har kommit att bli känslomässigt avtrubbad på ett sätt som jag inte varit innan, och jag
känner tydligt hur hela jag gör motstånd mot det. Kanske är det därför jag vill möta det.
För att känna.


Hursomhelst så känner jag tydligt hur någonting fladdrar inom mig, en liten låga som bestämt
tar sig och växer sig större. Känner enorm dragning till oljepasteller, massor av färger, diffusa
sätt att uttrycka sig, ett hemligt språk som bara jag förstår, en dialog med mig själv.
Vi pratar för sällan med oss själva, vi bara rusar på, tänker på alla andra, men vi behöver alla
stunder då vi kan vara oss själva tillsammans med bara oss själva. Och då menar jag inte
fysiskt, utan själsligt.


Jag tänker pånyttföda min dragning till konst i alla dess former, den jag inte riktigt vågat
erkänna (tänk så är jag inte bra på det längre?) för jag vill möta mina rädslor. En stor del av
mig själv ligger förankrad där. Nästa steg är att kasta mig ut och faktiskt visa upp det.
Men det är nästa steg, och för tillfället duger detta fint åt mig.

Snart måste något hända.
Jag känner en rastlöshet i kroppen, hela mitt inre vill ta en massa steg framåt men man hålls
hela tiden tillbaka. Jag vet ju att det kommer, det kommer snart, men när något är sådär nära
så kan tiden saktas ner till extrem dvala. En förändring måste ske för att allt ska förändras, så
mycket vet jag. Jag vet vad denna förändring är, jag vet att den kommer, och jag försöker hålla
ut. Måste hålla mig sysselsatt, måste se till att apatin stannar där den är, där den inte är över-
mäktig. Visst är det en lustig känsla, ni vet, när allt känns övermäktigt, när allt i princip är jobbigt
men när man samtidigt vet att det finns en ände på det? Då är det som om man inte längre har
rätt att må lika dåligt. När man inte vet om det blir förändring eller inte, så kan man lätt tro att detta,
detta kommer att hålla på för evigt. Även om den tanken återkommer till mig om och om igen så
vet jag rent logiskt att detta, det har ett slut. Och när det slutar...
...så kommer jag att ta min behandling på spa som jag fick i julklapp.
Då ska jag slappna av.
Då ska jag andas.
Då ska jag låta spontaniteten sprudla.


Mitt liv känns pausat, mitt i språnget. Så känns det. Ni vet, som starten av en löpning, när man står
där hopkrupen, i startposition. Musklerna spänns, man väntar på signalen som ska ljuda men
precis när den gör det så trycker någon på pausknappen. Jag befinner mig mitt i luften, redo att
rusa. Om ett litet tag springer jag ut från arenan, bort och iväg. Jag längtar efter den dagen.
Time will set me free.

Jag vet inte om det är att jag gav blod igår, för efter det har jag varit tröttare än vanligt,
och när man är det så har man ju en tendens att bli känsligare. Just idag så har jag
svårare än vanligt att hålla min positiva inställning uppe. Detta verkar bli ett ganska
pessimistiskt inlägg, vill ni inte läsa så behöver ni inte, ingen tvingar er. Kanske är det
fånigt att ens lägga upp det, men vad spelar det för roll egentligen? Bättre det än att hålla
allt inom sig, eller? Jag vet faktiskt inte.

Det är mycket just nu, och faktiskt, det känns som om jag inte har någon att prata med.
De jag har i min omgivning har en del att tänka på de också, och då vill jag inte vara den som
tynger ner dem med mina funderingar. Ibland hade jag bara behövt ringa någon och få ur
mig saker och ting, men jag vet inte vem det skulle vara. Vänner jag trott varit nära har flyttat
och slutat höra av sig, vilket har lämnat mig i en känsla av saknad och ensamhet vissa stunder.
På ett fånigt sätt känner man sig lurad när vänskap inte är besvarad på det sätt man tror, när
någon betyder så mycket att man helt ärligt tror att inget behöver förändras vänskapsmässigt
för att avstånd finns rent fysiskt, så känner man sig besviken och ledsen när man har fel.

Det är ju trots allt ofta så att de människor du har runt dig utgör en viktig grund för hur du mår,
så är det för mig i alla fall och för många andra också. Jag har aldrig förstått varför man inte bara
kan vara öppen mot varandra, visst kan jag sätta mig in i att man kan ha svårt att visa känslor,
men det finns fortfarande inget som ursäktar att man slutar att prata med varandra. Trots att
man kan ha svårt för det så har man ett val: Antingen pratar man eller så slösas vänskapen bort
på att man inte gör det. Väljer man det sistnämnda så kan vänskapen inte betyda så mycket för
en från början. Sad but true.

Jag vill känna mig viktig, det vill alla. Jag har en undebar pojkvän som alltid visar att jag betyder,
vilket känns jättefint. Men det kontaktnät jag en gång hade är inte längre där, och jag vet inte
riktigt hur jag ska vända på det. Att gå från den lyckligt lottade personen jag var, som alltid hade
någon att ringa, till den jag är nu som känner sig ensam ganska ofta, det är rätt tufft. Jag hade
mycket som jag värderade så högt, och nu är det borta, känns det som. Jag vill inte vara i mitten
av all världens uppmärksamhet, har aldrig bett om att alltid synas. Jag vill bara betyda mycket
för de människor som betyder och har betytt mycket för mig. För jag saknar er och önskar att det
kunnat vara såsom det var fortfarande.

Nåja, man gör sina val i livet och det måste jag också göra. Jag vet att jag inte kommer att
känna såhär för evigt, att detta bara är en fas och att det löser sig tids nog. För det gör faktiskt
allt, på ett eller annat sätt. Jag önskar dagligen att jag, mitt i allt jag befinner mig i mot min
vilja, hade haft stöd från de som brukade vara mina närmaste. Nu får jag hämta det från annat
håll, kanske får jag gå till mig själv och det kanske är bra, på ett sätt. Det gör en starkare och
får en att lita mer på sig själv, om man lyckas. Detta är helt enkelt en tröskel jag måste komma
över. Får väl lära mig också att inte tro alldeles för blint och naivt på människor, trots att jag
älskar dem villkorslöst. Det är inte nyttigt för en själv.



"No matter how the energies scatter, you have to know nothing exists but the dream"

Ibland kan nyheter man får sätta allt i rullning igen, man minns och man inser.
Jag tänker på honom idag, men automatiskt tänker jag också på dig, som gick
samma öde till mötes. Önskar att sådant aldrig behöver hända igen.

Du fanns i min närhet, sedan plötsligt, så var du borta. Man tar inte saker för
givet på samma sätt, men samtidigt så gör man det oförlåtligt mycket.
Det borde inte vara så. Man borde aldrig ta för givet, får någonstans så borde
man lära sig. Men man gör aldrig det. Inte egentligen.

En sak vet jag: Jag glömmer dig aldrig.

"Oskar, min bästa vän- Du måste höra mig när jag pratar med dig, du måste
se mig, annars klarar jag inte av detta. Du va det bästa som fanns, det som
verkligen betydde mycket. Den ända jag kännde att som verkligen alltid ställd
upp oavsett vad. Jag visste att du skulle släppa allt som du hade i dina händer
bara för att se mig må bra. Jag fattar bara inte varför du aldrig sa ngt, varför du
inte öppnade dig för mig när du visste att jag skulle lyssnat? varför du sa allt
när det redan var försent? Jag skulle stöttat dig till hundra procent om jag bara
visste att du mådde som du mådde. ÄLSKADE Oskar Eliasson, varför tog det
slut så här? Du hade hela livet framför dig."
- Min älskade systers blogg.



Ibland verkar det som om tankarna bara återvänder oavsett vad man gör.
Jag tänker på honom varje dag, på hur det slutade. Ibland gör jag det
medvetet, för att jag vill minnas, och ibland kommer det som en blixt från
en klar himmel. Då är jag aldrig förberedd. Bara totalt utlämnad.
Jag tycker inte om denna känsla av maktlöshet, och vad den gör med mig.
Jag vill inte att folk ska se mig sårbar, för jag vill ju kunna stötta dem,
inte tvärtom. Jag önskar bara att jag fått se honom igen.
Oskar tyckte mycket om Elvis, det gör jag med. När jag lyssnar på
Elvis version av My Way så är det Oskars ansikte jag ser framför mig.
Den låten är så vacker, och vissa meningar är så träffande att jag
ibland inte vet var jag ska ta vägen.

And now the end is near
So I face the final curtain
My friend, I'll say it clear
I'll state my case of which Im certain

I've lived a life thats full
I've traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way

Regrets, I've had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do
And saw it through without exception

I planned each charted course
Each careful step along the byway
Oh, and more, much more than this
I did it my way

Yes, there were times, Im sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall
And did it my way

I've loved, I've laughed and cried
Ive had my fails, my share of losing
And now as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way
Oh, no, no not me
I did it my way

For what is a man, what has he got
If not himself, then he has not
To say the words he truly feels
And not the words he would reveal
The record shows I took the blows
And did it my way
The record shows I took the blows
And did it my way

Fick ett infall, fast det kanske inte riktigt är rätt ord eftersom jag velat titta på det ända sedan
jag fick reda på att det sänts på TV. Jag pratar om Englas begravning.
Jag  vet att många haft invändningar och tjatat om att Englas syster ändå sjöng fult, att
hennes mamma är "dum i huvudet" som gjort dokusåpa av Englas minne, att det var
en s.k. konstig begravning osv. Och vi har alla rätt att uttrycka våra åsikter.
Jag tycker inte att det var fel att sända Englas begravning. Visst, om det hade varit
kanal 5 som sänt det så hade jag reagerat, men reklampauser mitt i begravningen.
Det hade varit fruktansvärt nedvärderande mot Englas minne, till att börja med.
Men nu var det inte kanal 5 som sände begravningen. Och det var inte dokusåpa.
De grävde inte i sentimentaliteten för att tjäna massa pengar, utan enligt min åsikt
var det respektfullt filmat utan en massa avslöjande inzoomningar med allt vad det
innebär.

Jag anser att i denna situationen så handlar det inte om vad alla oförstående personer
tycker. I detta fall handlar det om en familj som har rätt att göra vilket val de vill utifrån
den situationen de befinner sig i. Det har varit mediacirkus kring Engla, ja.
Människor har engagerat sig. Och förutom alla dem som klagat och faktiskt nedvärderat
Engla och hennes familj så har de flesta förmodligen gråtit en tår, eller i alla fall känt
sorg och ilska över att detta faktiskt kan inträffa.
Hennes familj tyckte att Engla var en alldeles fantastisk liten flicka. Och efter alla de brev
som strömmat in sen Engla dog så tycker inte jag att det är så konstigt att det blir ett stöd
för familjen att sända begravningen. Jag uppskattar att de ger oss möjlighet att ta del av
det, jag tycker att det är otroligt starkt att Englas syster och Englas vän ställer sig jämte
kistan och sjunger "My heart will go on", och jag beundrar styrkan hennes familj uppvisar.

Det krävs mod att sända en begravning såhär. Framförallt när det finns människor som
uttalar sig så fruktansvärt elakt. Jag tänker inte sticka under stol med att jag är en av dem
som stortjuter medan jag tittar på klippet. Jag grät varje gång jag läste om det i tidningen.
"Men du kände henne inte ens". Nej, men jag har väl medkänsla i kroppen.
Jag försöker ursäkta alla elaka kommentarer, men just nu, så kan jag verkligen inte det.
Tänk om det hade varit er lillasyster. Bara tanken på att det skulle hända min lillasyster
något får det att snöras ihop i halsen på mig.
Oavsett vad ni säger så sörjer jag Engla. Så är det bara.

"Undra på att världen ser ut som den gör, med så många
människor som orkar vara så negativa i denna svåra stund.
Förstår ni inte att ni sårar oss anhöriga oerhört med era elaka
kommentarer? Det är faktiskt synd om er!

Det är ju tur att de flesta inte tycker som ni, utan att det finns
de som ser lite ljust på att begravningen sänds i tv. De förstår
att vi vill dela med oss av det enda positiva och fina i hela den
här fruktansvärda händelsen. "
-Englas mormor, aftonbladet.se

Don't
Tell me what's in
Tell me how to write
Don't tell me how to win
This fight
Isn't your life
It isn't your right
To take the only thing that's
mine

Proven over time
It is over your head
Don't try to read between the
Lines
Are clearly defined
"Never lose sight of
Something you believe in"

Taking in the view from the outside
Feeling like the underdog
Watching through the window I'm on the outside
Living like the underdog

I've been trying to justify you
In the end I will just defy you

To those who understand, I extend my hand
To the doubtful I demand, take me as I am
Not under your command, I know where I stand
I won't change to fit your plan, Take me as I am

As I am

Still
Running uphill
Swimming against the current
I wish I weren't so
Fucked
Feels like I'm stuck
Lost in a sea of mediocrity

Slow down,
You're thinking too much
Where is your soul?
You cannot touch
The way I
Play
Or tell me what to say
You're in the way
Of all that I believe in

Taking in the view from the outside
Feeling like the underdog
Watching through the window I'm on the outside
Living like the underdog
I've been wasting my breath on you
Open minds will descend upon you

To those who understand, I extend my hand
To the doubtful I demand, take me as I am
Not under your command, I know where I stand
I won't change to fit your plan, take me as I am

Saker och ting verkar vända. I bilden är jag, efter ett större missöde, ändå klar med två av tre

På torsdag är det bara två veckor kvar till planet lyfter med mig mot London!
Jag längtar ofantligt mycket, tänker på det dagligen, och jag ska verkligen ha
så underbart roligt. Jag ska bara släppa loss och inte tänka på något annat.
Varken skola, kärlek eller prestationer.

Ibland känns det som om det är så mycket man borde göra jämt, men att
man på något sätt missar på någon punkt inom alla områden. Skolan...
Man kan alltid bli bättre, en mening i inlämningen kunde varit annorlunda.
Kärlek... Don't get me started on that one. Relationer... Jag vill vara en vän
som är perfekt, jag gör alltid mitt bästa i alla fall.
Just idag känner jag stress inombords, och jag kan inte ens definiera
varför den är där. Det är som om något saknas, som om ett tomrum skapats.
Jag känner inte alltid av det, de flesta dagar så mår jag toppen och tycker
verkligen om den situation jag befinner mig i idag. Men ibland...
Jag tror att det har med kärleken att göra. Jag vill ha någon. Det är tråkigt att
vara singel. Och jag kan ha chansen att få något riktigt, riktigt bra. Men...
Jag fegar ur. Jag klarar inte längre av närhet, varken fysisk eller psykisk.
Den människa som kunde prata ut om allt tillsammans med sin respektive
kommer inte att komma tillbaka, inte utan en massa, massa övning.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag insett vad det förflutna gjort med mig
förrän nu. Och den tanken finns i mitt bakhuvud som en molande värk ibland.
Man ska inte döma andra människor, man ska inte dra alla över en kam.
Man bör använda sina logiska tankar istället för att lyssna på kroppen som
känner igen en situation och tror att den är tillbaka på ruta ett.

Trots den vetskapen...
...så är det inte lätt att tänka så när dina känslor löper amok och tankarna
snurrar. "Är det något?" "Nej", svarar jag. JA, skriker mitt inre.
Men jag vågar inte uttrycka det. Jag vill inte förlora den frihet jag känner nu.
Det kan bli så ofantligt bra, men det kan också bli ett fängelse.
Fast innerst inne... Så vet jag att det inte kommer att bli ett fängelse.
Det gäller bara att övertyga min kropp om det också.

Tvivel är inget farligt, det man ska frukta är det blinda accepterandet.