rockfen

Detta kan förstås diskuteras till leda - när det är mer okej än
annars, och var den gränsen egentligen går. Folk blir ovönner
över detta ämne när det än kommer upp. Personligen så fick
jag hjälp i mitt ställningstagande av en dokumentär som jag
såg igår kväll på TV.

Dokumentären handlade om plastikoperationer som gått fel,
väldigt fel. Och visst, alla plastikoperationer går inte fel, vissa
går till och med väldigt bra. Hur man nu kan kalla en modifiering
av sitt autentiska jag för "bra".

En av kvinnorna i programmet var inte tjock alls, men hon tyckte
väl att hon ville bli av med sina kärlekshandtag, som hennes
snälla, stöttande man kallade dem. När hon kom in på kliniken,
undrade hon om det skulle vara bra för hennes diabetes att gå
igenom denna operation - något som "läkarna" där garanterade
att det skulle vara. Så hon gjorde det, hon fettsög sig.
Några dagar efteråt hade hon fruktansvärt ont i magen, hon kunde
inte röra sig och smärtan var konstant. Läkarna på kliniken sa att
det var fullkomligt normalt, så hon trodde dem och stannade hemma.
Snart fick hon svårt att andas. Hon åkte då tillbaka till kliniken, och
viskade fram att hon inte kunde andas. DÅ, för första gången, tog
de fram stetoskopet och lyssnade på hennes hjärta. Hon hörde inte
ett ord mer från läkaren. Han vände sig direkt till sköterskan och sa:
"Hon måste till ett sjukhus." Och det var ju för vänligt, verkligen.

Väl på det riktiga sjukhuset konstaterades det att de hade förstört
tarmarna på henne, och att avföring läckt ut inuti kroppen och börjat
ruttna. De undrade också hur läkarna på kliniken kunde garantera att
hennes diabetes skulle gynnas, när det var helt fel. De trodde inte att hon skulle
överleva,  de trodde inte att hon skulle vakna upp efter operationen, men det
gjorde hon, tack och lov.
Väl hemma igen blev hon sängliggande så länge att hon fick hemska
liggsår som blev så djupa och så stora att de var tvungna att häfta igen
dem, och snart började ett blått område på hennes stortå att uppkomma.
Detta område spred sig. Hennes vener have blivit förstörda av så mycket
sängliggande, och utan att ha blivit använda så kunde de inte transportera
blod till tån, så att såret kunde läka. Hon hade fått kallbrand.

Det började med att de tog några tår på foten. Det räckte inte, de fick
amputera foten också. Men kallbranden gav inte med sig. De gick över
knät. Nu var hennes ben borta. Hon var förkrossad, men trodde att det
var nog. Det var det inte. Nu fick hon problem med nästa ben istället,
och läkarna sa till henne att hon var tvungen att amputera bort sitt sista
ben också. Om hon inte gjorde det, skulle komplikationerna bli mycket värre.
Det sista benet amputerades bort, och hennes liv var nu för alltid förändrat.
Hon ville få platt mage, men hon fick en ärrig mage och inga ben.
Hon ville köpa en gård tillsammans med sin man, men fick en rullstol.
"Mina kärlekshandtag var ingenting jämfört med detta", sa hon efteråt.

Det finns operationer som lyckats. Årligen utförs 9 miljoner plastikoperationer
i USA, vilket är ungefär som om hela Sveriges befolkning skulle operera sig.
Att modifiera och leva på folks osäkerhet har blivit en gynnsam bransch.
Och säkerligen, av 9 miljoner operationer så måste ju någon vara nöjd, det
förstår jag också. Men är det värt risken?
Det finns alltså människor i USA som också vill vara med och dela på alla
dessa pengar. Och då tänker de: "Vem behöver en kirugutbildning? Det är
väl bara att skära lite?" Uppenbarligen så är det inte det. Uppenbarligen,
så raseras människors liv på grund av detta giriga pack som inte har ett skit
att göra i en operationssal. Jag blir så himla arg. Plastikkirurgi borde inte finnas.
Vi borde alla få vara bra precis som vi är.

Problem med självkänsla går djupare än ytan.
Det är därför man inte borde ta risken överhuvudtaget.
"Läkarna" erkände aldrig sina fel inför denna kvinna.
De fick vara anonyma, medan hon levde med konsekvenserna.
Det är så himla fel.


Om det hade sett ut såhär, så hade det vart bra.
Men det gör det inte.