rockfen

Alltså - palla. Jag säger då det, att när saker och ting
inte vill, tvinga dem inte. Tystnad ger mig ro, men bara
till en viss gräns. När den är nådd, då sätter jag min
tilltro till musiken - den är alltid där.
Den fyller tomrummet omkring mig och lindar in mig
i trygghet och förståelse - när verkligheten sviker.
Det är otroligt vilken skillnad musik kan göra faktiskt.
Nu när jag sitter här och låter Corey Taylors röst smeka
bort mina malplacerade tankar så känner jag något
sjukt: Jag älskar tamigfan den mannen för vad han
gör för mig! Det är verkligen kärlek jag känner...
Jag menar, hur många gånger annars känner jag mig
så totalt förstådd, så totalt redo att ge mig av själv som
jag gör när det är mina egna känslor som uttrycks,
utan att jag ens har behövt säga ett knyst?
Att ens försöka definiera denna känsla närmare är
lönlöst, den är för stor för att jag ens ska kunna
komma i närheten av dess intensitet. Man kan inte
i ord uttrycka vissa saker, och det är bara att acceptera.
Jag vet i alla fall, att om jag inte haft musiken att hämta
styrka ifrån, så hade jag känt mig oändligt ensam
ikväll. Men nu gör jag verkligen inte det.
JAG ÄLSKAR.

She seemed dressed in all of me
Stretched across my shame
All the torment and the pain
Leaked through and covered me

I'd do anything to have her to myself
Just to have her for myself

Now I don't know what to do
I don't know what to do
When she makes me sad

She is everything to me
The unrequited dream
The song that no one sings
The unattainable
She's a myth that I have to believe in
All I need to make it real is one more reason

I don't know what to do
I don't know what to do when she makes me sad

But I won't let this build up inside of me
I won't let this build up inside of me
I won't let this build up inside of me
I won't let this build up inside of me

A catch in my throat, choke
Torn into pieces, I won't. No

I don't want to be this but
I won't let this build up inside of me
(won't let this build up inside of me) x4

She isn't real
I can't make her real
She isn't real
I can't make her real...

Det känns seriöst så. Allvarligt talat, var har den skötsamma
flickan tagit vägen, hon som alltid är klar med allt i tid och sätter
struktur högst på önskelistan? Jag har seriöst ingen aning.
Jag har noll motivation till att vara den jag varit, vill bara ha
roligt, för man kan ju lugnt säga att jag har en hel del att ta
igen. Aldrig mer sitta ensam hemma en hel helg.
Emelie har börjat ett nytt liv, och om jag ska vara ärlig:
Jag älskar det, nästan uteslutande iaf.
Det är en jävligt bra början.


GAAAH, sakna:

Ärligt talat, ibland gör det så ont att
man inte längre kan plocka upp den
lilla korven och krama honom.
Det bränner djupt i hjärtat...
I <3 Luchi.

Gå in på denna underbara sida:

Jonas Gardell är underbar. <-- Länk.

Herregud alltså, här sitter man och känner sig
alldaglig, så skickas denna länk till mig från en vän,
och VIPS - skrattet bubblar fram som skakad läsk.
Helt enkelt underbart! <3
Framförallt det senaste inlägget om Muhammed
som rondellhund, hahaha.

LÄS, FÖR TUSAN.

Nu kommer jag att sänka mig till en nivå som jag egentligen inte
vill sänka mig till, men för tillfället så skiter jag i vilket. Jag är så
himla arg.
Barnsligt hade ju varit att nämna ditt namn, men jag gillar inte
name-dropping och klarar inte av att skriva namnet, det är så
fruktansvärt onödigt. Det är inte namnet som gör personen, utan
vem man är på insidan, och jag vet en sak säkert: Jag skulle fan
heller vilja vara som DIG. Du äcklar mig.

Det känns sjukt att säga att jag brukade se upp till dig, tro att du
var bättre än mig, känna mig hotad av dig. Jag brukade gå in på din
sida och titta på dig, försöka tänka ut hur jag skulle bli som dig utan
att förlora för mycket av mig själv. För det var ju den jag trodde du
var, som jag ville bli. Detta var under min osäkra tid, den som är över
nu. Fy fan alltså. Jag vet bättre nu.
Ärligt talat, jag har stött på några sjuka människor i mina dar, men
du tar priset! Jag trodde aldrig att jag skulle få "träffa på" någon som
verkligen är sinnessjuk och som lider av vanföreställningar om sin egen
storhet, men där är du, och efter allt du har gjort mot människor i din
omgivning så finns det inga andra förklaringar än att du är helt sjuk i
huvudet och allmänt störd. Jag avskyr din blotta existens. Jag kommer
inte att göra det för evigt, för när jag har slutat vara arg, så kommer
jag att rycka på axlarna åt ditt patetiska försök till att bli ihågkommen
och förpassa dig till ett ställe där du passar allra bäst: Utanför medvetandet.
Du är inte värd folks energi, eftersom du sakta men säkert drar ner den
med dina lögner och din sjuka paranoia. Jag hatar vad du har gjort mot oss.

Jag kommer aldrig någonsin säga detta direkt till dig, av den enkla anledningen
att jag skiter i vilken riktning din person utvecklas åt. Genom att säga åt dig,
så skulle jag hjälpa dig till bättring, men denna gången tänker jag inte vara
den bättre för du förtjänar inte min uppmärksamhet. Dessutom tror jag på
fullt jävla allvar att du inte kommer att fatta, och att du sedan kommer att
fortsätta som en jävla mytoman. För det är vad du är, och för det tycker jag
synd om dig. Men jag tycker inte synd om dig angående dina sjuka infall
när det gäller att leka med folk i din omgivning, bolla med dem i luften lite
för skojs skull, för att sedan skita fullständigt i om de landar på fötterna eller
inte. Du är störd, mentalt sjuk och du behöver vård, ärligt talat. Det du har
gjort är inte mänskligt, känns det som. Det du har gjort är sjukt.

Innan brukade jag gå in på din sida, titta på dig med avund och beundran.
Men nu - NU - så vet jag bättre. Nu använder jag dig som ett avskräckande
exempel, för jag har lovat mig själv att ALDRIG bli som dig. Helvete heller.
Du patetiska människa, snart kommer alla i din omgivning inse hur du
verkligen är, fast det kanske inte är någon fara för du kanske gör samma sak
mot dem som du gjort innan, och då är de kvar. Mönster är alltid mönster.
När jag får barn, så ska jag berätta om dig, och använda dig som ett exempel
på hur man blir om man är riktigt ego, och vad konsekvenserna blir om man
skiter i alla förutom sig själv. Ditt straff kommer, det måste du inse.

Du har gjort skada som aldrig kan repareras, och det är ju lustigt att just jag
skulle drabbas med tanke på att vi inte ens känner varann. Tragiskt.
Men, du har visat mig att jag inte är så dålig som jag trodde, för jag ljuger inte,
jag manipulerar inte, jag hotar inte, jag utpressar inte, jag sviker inte, jag sätter
inte mig själv över alla andra människor i tron att jag kan behandla folk som jag
påstår mig bry mig om hursomhelst. Det gör du. Och för det... Så tar du priset.
Tror du verkligen att du kan behålla vänner på det sättet?
Du är patetisk, ömkansvärd, fast egentligen inte värd ens det.
Jag trodde att du var starkare än mig, men efter igår... Så vet jag bättre.

Jag hoppas innerligt att du inser vad du gjort.
För det kan aldrig fixas igen.
Du måste vara jävligt glad, tjejen...

Unchained Melody - Elvis

Oh, my love, my darling
I've hungered for your touch, a long lonely time
And time goes by, so slowly and time can do so much
Are you, still mine?
I need your love, I need your love
God speed your love to me

Lonely rivers flow to the sea, to the sea
To the open arms of the sea
Lonely rivers cry, wait for me, wait for me
I'll be comig home, wait for me

My love, my darling, I've hungered for your touch
A long, lonely time
I need your love, I need your love
God, speed your love, to me