rockfen

"Vet du vad Emelie; Såhär har jag kännt några gånger också.
Och då vännerna betydde mest, så var det hjärtekrossande för
mig att plötsligt bli lämnad eller lågprioriterad. Därefter slutade
jag bry mig - om inte de ville vara vän med mig, så var det deras
förlust. En del människor är helt enkelt för olika. Och jag visste att
ens familj alltid fanns där för en!

Jag tror att det tankesättet sitter kvar fortfarande... Jag har inga
problem med att ha mysdagar hemma för mig själv, strosa omkring
ensam - och ja, så pluggar jag ju på distans. haha

Vad jag vill säga är att; Vänner kan tillföra en jättemycket. Men att putta
ner dem på en andraplats är inte helt fel heller. Det har gjort att, iallafall
jag, känner mig mycket starkare som person. "Jag kan röra mig fritt" :)

Sen har man ju några få "guldklimpar" - och det är dem man skall ägna
en extra tanke åt ♥"


Tog mig friheten att kopiera denna kommentar och lägga upp den så att alla kan se den,
hoppas det inte gjorde något Sandra. Igår hade jag en lite sämre dag vilket resulterade i
en mindre positiv text. Som svar fick jag kommentaren ovan, och sällan har ord hjälpt mig
så mycket som dessa. Kändes riktigt, riktigt bra att läsa dem!


Missförstå mig rätt nu: Det är fortfarande sorgligt när vänner visar sig vara något annat än
vad de utgett sig för att vara, men jag måste faktiskt inte ge dem den makten över mina
känslor, och därigenom över mitt liv. Det är ju jag som lever mitt liv, inte de. Vad de gjort för
val är ju enbart upp till dem, och om det ändå inte spelar någon roll vad jag gör - varför plåga
sig själv? Jag tror att anledningen till att jag, och många med mig, påverkas så starkt av saker

som dessa är att vi har oss själva på max andraplats, konstant. Hur bra är det på en skala?


Jag har alltid gillat att identifiera mig själv som "bra vän" med allt vad det innebär, att alltid finnas
där, alltid förstå, alltid hjälpa, alltid vara villig att lyssna. Men får man ingenting tillbaka så är det
bara så. Det är ingenting man kan ändra på. Och ibland kanske man borde prioritera sig själv
också, sig själv eller någon av de där guldklimparna som Sandra pratar om - det är ju de som
älskar dig för precis den du är. Jag ska bestämma mig, här och nu, att gör de inte det, ja då får
det vara. Uppskattas inte jag för den jag är så kan jag ändå inte ändra på det, och det valet får
stå för dem. Det måste faktiskt inte alltid vara du själv som har misslyckats.


Tack Sandra, du är en guldklimp. <3

Idag för ett år sedan fanns du, om några timmar gjorde du inte det. Det är så konstigt.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på dig under det år som gått, jag tror inte ens att
man kan räkna det. En återkommande tanke idag är hur året har gått så snabbt som det gjort,
hur går det till, hur kan det fungera så att någon försvinner medan allt runtom bara fortsätter?
Jag vill inte glömma, jag vill inte att mitt liv ska fortsätta som ingenting, och trots att jag innerst
inne vet att det aldrig kommer att göra det så kämpar jag dagligen för att minnas allt.
Jag sårar mig själv gång på gång genom att gå igenom varje smärtsam nyans i mina minnen,
för du får inte blekna! Världen får inte fungera så att man bara försvinner.


Trots att jag sårar mig själv gång på gång så är det inte jag som har det värst. Jag vet att det
kanske inte är det viktiga, men mina tankar återkommer ofta till din närmsta familj. Det spelar
ingen roll vad man gör, det är så smärtsamt oåterkalleligt. Trots allt detta så har jag dig i ljusa
minnen inuti mitt huvud, du när du ler det där blyga leendet som var så typiskt dig, din snälla röst
och dialekt har jag i färskt minne. Ibland tar jag fram din röst från mina minnen och då kan jag
lyssna på den som om jag verkligen hörde den. Så klart minns jag den, så klart minns jag dig,
för även om jag aldrig berättade det för dig så var du en person som jag instinktivt såg upp till
och som jag kunde identifiera mig med. Det gör otroligt ont inuti att du försvann, vi höll på att bli
så bra vänner och skulle festa ihop, på grund av min blyghet visste jag aldrig hur jag skulle gå
tillväga för att fråga just sådana saker. Det är en av de saker jag ångrar mest. För ord kostar ju
ingenting, och inga ord i världen hade varit slöseri att yttra till dig. Du var så bra.


Jag saknar dig, jag saknar vad vi kunnat vara. Jag saknar dig.

Mycket har hänt, vissa saker kommer jag att berätta om här inom en snar framtid, framförallt
om Londonresan, vilken var underbar och fantastisk på alla sätt och vis.
Mycket har hänt, som sagt. Bra och dåligt. Jag kommer inte att ta upp många av dem här, för
det är inte så intressant för er, och vissa saker är bäst att ha osagda. Jag mår förvirrat.
Mycket förvirrat.

Imorrn ska jag upp tidigt, så jag kommer inte att dröja framför datorn längre.
Mina tankar är på alla olika håll förutom på det jag har framför mig för tillfället,
vilket är tangentbordet. Jag är inte kapabel till att skriva en sammanhängande
text om någonting. Och jag vill inte ens göra det, om jag ska vara ärlig.
Du försvann för fort, du försvann för plötsligt, du försvann.
Folk såg dig som ett riktigt energiknippe, alltid med ett leende på läpparna.
Om vi bara hade vetat vad som dolde sig under ytan. Om vi bara vetat.
Det finns så många människor som skulle gett upp allt för att hjälpa dig.
Du gjorde ett val, och jag hoppas att du är lycklig, var du än är.
Kanske sitter du på ett moln någonstans och tittar ner på oss.
Med det där energiska leendet på läpparna. Du finns alltid kvar, somehow.