rockfen

Jag har totalt glömt att rensa bland inläggen, typiskt mig!

Tänkte däremot presentera en ny blogg där jag är med och skriver, en blogg
som kommer att stjäla en del uppmärksamhet från denna framöver. Antagligen
kommer jag inte att synas till här så mycket mer.

Bloggen handlar om mitt och Mannes samboliv, då jag tycker att det verkar
mysigt att driva en blogg tillsammans. Där kommer det finnas mycket vardag,
mina teckningar (om jag vågar), mina texter (om jag vågar), recept och så
klart mycket om våra hundar. Vad Manne vill lägga till i listan är mest upp till
honom, eftersom bloggen startades igår kväll så är den inte färdig ännu!

Adressen är: www.loveaddicts.blogg.se

Jag kommer att radera de flesta inlägg från denna blogg. Så passa på om ni vill
snoka igenom mitt gamla arkiv! Förstår faktiskt inte ens varför jag ens behållt det
så länge.

Våruppfräschning i hjärta, sinne, kropp och blogg.
Man kan ju börja med bloggen, eller hur?

Den här bloggen kommer eventuellt att raderas. Antingen det, eller så kommer jag att
sluta att skriva i den. Jag har vuxit ifrån så mycket som står här i, det är inte jag längre.
Rockfen har jag kallats sedan jag var 15 år, nu känns det inte längre lika aktuellt.


Jag har större planer. Det bubblar av kreativitet i mig och jag vill någon annanstans.
Börja om, start afresh, you name it. I denna blogg har jag varit samma person men ändå
inte, och nu ser jag förändringen så tydligt när jag blickar bakåt.


Vi får se var detta för mig, har ju inte ens kommit på vad jag ska kalla mig. Ska jag
visa att det är jag som ligger bakom nästa blogg eller ska jag vara anonym? Vad ska
jag gömma mig bakom, och ska jag gömma mig alls? Jag har inga svar men jag är
trött på att kludda ner en massa ord som ändå inte berör andra än mig själv, det känns
inte så givande. Jag vill ju nå ut, beröra, göra skillnad, om än liten. Betyda något.


Rockfen... Det har nästan blivit en karaktär i mitt huvud, som om jag bara lånat namnet
av den karaktären för i denna bloggen har det alltid varit Emelies tankar och känslor
upplagda till allmän beskådan. Kanske är det i själva verket meningen att Rockfen ska
leva vidare, att vi ska leda varandra in i nästa skede? Kanske blir det inte lika skrämmande
då. I slutändan har man ju bara sig själv att lita till när det kommer till att nå sina mål.


Ute faller den första snön för i år mot marken, och mina förändringar börjar ta form...

Det kommer att ordna sig med Daisy, och allt kommer att bli bra. Och vet ni? Den 1 november
ska jag se Lars Winnerbäck i Göteborg. Hur underbart det kommer att bli finns inga ord för...
Längtar till så mycket just nu! <3 

Lars, ett av få undantag från den musik jag annars lyssnar på.
Fast det är klart, han är ju ett kapitel för sig...
bild: gotland.net

Det är inte lätt, det där med datorer. Nu ska jag köpa en ny, och jag vet inte om det är
djungeln av datorer där man ska hitta rätt eller det faktum att pengarna på sparkontot
krymper med några tusen som skrämmer mig mest. Jag vill och behöver ha en ny dator,
men jag gillar inte stunden precis innan man köper den. Är man nojig med sina sparpengar
så är man.


Vi får se vad räkningen slutar på idag när vi beger oss till Onoff. Önska mig lycka till!

Ikväll ska vi ner till hyresvärden för att diskutera Daisy. Innan var jag så säker på att det inte
skulle vara något problem alls, nu är man nästan lite nervös. Jag hoppas verkligen att han
säger ja! Hon är ju bara en liten vovve och dessutom ska vi inte bo där längre än till juni 2010.
Hon kommer tidigast i slutet av november vilket innebär att hon inte kommer att finnas i huset
i mer än ett halvår. Skulle kännas sorgligt att vara tvungen att tacka nej till henne när allt känns
såpass rätt, bara för att vi ska bo där ett halvår. Då kanske någon annan ryckt henne när vi väl
flyttat, och då är det för sent.


Det är nämligen så det fungerar på hundrondellen.se. De arbetar för att ge hundarna nya hem,
och kan ju inte ha henne kvar i ett halvår bara för att vänta på oss. Kommer det andra som kan
erbjuda henne ett hem så går det före att hon ska bo i en hundgård. Man kan ju aldrig veta om
det blir problem eller ej, men jag tror verkligen att detta kommer att gå bra, så en prövotid
kanske man i alla fall kan förhandla fram? Låt oss hoppas att det inte är en omöjlighet. <3

Attans. Nu kanske vi inte får ta emot Daisy, det beror på vad min hyresvärd säger imorrn.
Jag vet att man kan vänta med att skaffa en hund till, det är inte det. Det är bara det att
det ska stämma också och sånt växer inte på träd. Har verkligen fastnat för Daisy och
skulle bli jätteledsen om vi inte fick henne nu... Lilltjejen.


Vi får hålla tummarna.

Snart får vår lilla familj tillökning, en liten blandrasgatukorsning vid namn Daisy. För ett tag
sedan fick jag ett tips från min lillasyster om en hemsida som omplacerar hundar från Spanien
och Portugal. Jag gick in mest för att jag var nyfiken men ju mer jag läste om det desto mer
lockande blev det. Man gör ju verkligen en insats genom att göra detta samtidigt som man får
en vän för livet. Kan inte bli bättre!

 

En liten videosnutt på Daisy.

Jag saknar att fotografera, jag längtar efter att lära mig mer om det. Det är så mycket man
vill utveckla att det är svårt att hitta tiden till det. Jag vill skriva, som jag kom igång med så
bra för ett par månader sedan, jag vill hitta lugnet i att skapa. Då känner jag frid.


Annars är livet så rätt just nu. I morse tog jag en promenad med Albin, sedan fick han hämta
boll i trädgården. Han är så lustig med det, att han alltid springer och hämtar ett äpple under
trädet. Han gillar att hämta äpplen mer än bollar, antagligen smakar det godare. Igår fick jag
ett glädjande samtal, hans ägare vill träffa mig och Manne nästa vecka. Antagligen blir han
vår, och bara vår. Vi älskar honom så mycket och jag har varit så rädd att han inte ska få
stanna hos oss. Nu blir det lättnad för hela slanten!

Nu sitter man här igen, mitt i veckan. Känns som att tiden bara rusar iväg, fast det gör den väl
också. Känns som att det är ett bra tecken. Ibland är livet allt bra, med allt vad det innebär. Hade
en sådan underbar stund igår kväll:


Klockan var ungefär halv tio och jag var sådär härligt dåsig. Jag visste att jag skulle få en rejäl
natts sömn, hade lagt mig i tid och lugnet sänkte sig. Stora vovven Albin låg tvärs över min mage
med huvudet på mitt bröst och inom bara ett par sekunder började hans ögon stängas. Medan jag
sakta klappade honom smattrade regnet mot rutan och TV:n var på med lågt ljud, Manne stod i
duschen och jag visste att han snart skulle komma och lägga sig jämte mig, vi skulle släcka
lampan och skeda hela natten. Jag är mittenskeden, yay! Att jag tagit en kvällspromenad med
Albin precis innan regnet kom gjorde inte saker sämre.


Ibland... Så är jag precis sådär lagom löjligt lycklig.
Snart så kommer den dubblas, vänta och se bara...

Ni vet de där rockstjärnorna som ska vara så himla coola, de som verkligen går in i
rockmyten med alkoholen, brudarna, drogerna och de vilda partynätterna? De som blir
divor trots vad deras musik står för och som ger fullkomligt tusan i sina fans? Man blir
så trött på dem, blir man inte?


Det bästa jag vet är när sådana personer mognar. Det bästa jag vet är när man är på
en konsert och har ett band framför sig som man verkligen känner kärlek ifrån, man kan
verkligen känna hur roligt de tycker att det är att stå där på scenen. Då blir jag lycklig.
Såg en video nyss som påminde mig om varför jag ser upp till Slipknot i allmänhet och
Corey Taylor (sångaren) i synnerhet:


Vi är vana vid att se honom i mask, och så dyker han upp för att ta emot sitt pris iklädd den här
kostymen! Jag tycker verkligen att det är så skönt gjort, att kunna ta ett steg åt sidan och bara
driva med sig själv och med bilden folk har av en. Mer självdistans åt folket, för just nu tar många
sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag brukar inte ha något emot måndagar. Faktum är att jag oftast skuttar upp övervägande pigg.
Men inte imorse. Imorse ville jag bara dra något gammalt över mig. Vaknade och somnade hela
natten, drömde intensiva och konstiga drömmar. Jag lovar att vovvar känner varje nyans i vårt
humör, nu när vi tar hand om en kan jag studera detta på närmare håll. Varje gång jag vaknade
möttes jag av två stora, djupbruna ögon som tittade på mig bortifrån filten. Han blev uppbjuden
i sängen, för vad som lugnar mig lugnar även honom. Bless. <3


Som vanligt blir det bättre framåt dagen, lunchen närmar sig och nu är jag inte trött längre, bara
hungrig. Helgen var bra. I fredags utgång med syster, riktigt roligt var det att det var bara vi två.
Jag har saknat det, även om det var första gången. Grand invigdes för oss båda, mucho trevligt.
Vi planerar redan en Stockholmpartyresa...


Dessutom måste jag träffa Madde snart. Vi har pratat om det i vadå, två år nu? Så det lär bli
Malmö snart också. Nu ska jag jobba vidare!

<3