rockfen

Attans. Nu kanske vi inte får ta emot Daisy, det beror på vad min hyresvärd säger imorrn.
Jag vet att man kan vänta med att skaffa en hund till, det är inte det. Det är bara det att
det ska stämma också och sånt växer inte på träd. Har verkligen fastnat för Daisy och
skulle bli jätteledsen om vi inte fick henne nu... Lilltjejen.


Vi får hålla tummarna.

Flera gånger har det där gamla uttrycket visat sig vara fel det senaste. Vänskap är långt ifrån
alltid det viktigaste för människor, och i tider som dessa är det inte roligt att få mentala slag
i ansiktet när ens tillit redan är nästintill obefintlig. Känner mig skitlöjlig som skriver detta, vem
som helst kan ju se in rakt in i det som jag är mest ledsen för nuförtiden, och i och med det se
rätt in i en del av mig jag inte längre luftar särskilt ofta...


...men jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag vet att jag slutat försöka för längesedan, t.o.m.
tidigare än jag trodde, för att jag redan då insåg att vill inte personer ha med en att göra mer,
så spelar det ingen roll om du ber tysta böner och gråtar ensamma tårar för att du inget hellre
vill än att det ska vara som förut. Vad bortskämd jag var, alltid omgiven, uppskattade varenda
minut av det. Det är därför det gör så ont nu, när vissa väljer bort en så lättvindigt och förut så höga
tankar om ens person ersätts av misstro och t.o.m. förakt. Jag vet inte vad jag har gjort för att
förtjäna detta. Det är det som är värst.


Tro gärna att jag tycker synd om mig själv. Ibland gör jag det, och det gör även du som läser
detta. Vi tycker alla synd om oss själva, vi är alla själviska i vissa stunder, för vi är mänskliga. Det
har jag slutat skämmas för sedan länge, i alla fall försökt. Man ska kunna vara ledsen utan att få
stenar kastade mot sig. Men detta är inte rätt, och jag är en dåre som försökt intala mig själv att
allt är okej. Att allt kommer att bli okej. För så är det inte, och det är bäst att jag inser det. Att jag
skulle vara opåverkad av att personer jag sett upp till och tyckt om (och fortfarande tycker om även
om jag ibland inte vill) helt plötsligt ser ned på en, är orealistiskt. Jag önskar att jag inte brydde
mig, men vänner har alltid varit viktigast för mig, för utan dem går vi under.


Jag har tack och lov kvar en massa människor i mitt liv som jag älskar och som jag vet alltid
ställer upp. Men tack vare allt som hänt så finns det där, tvivlet. Jag tvivlar inte på människors
ord, utan på mig själv, på min förmåga att vara tillräckligt bra för att de ska vilja stanna. Hade
jag bara varit bättre så hade de andra stannat, de som fortfarande betyder så mycket. Jag vet
inte längre vad jag ska göra.

...för den står på paus. Kan någon berätta hur man hittar play-knappen?


Känner mig ensam på ett helt nytt sätt nuförtiden, det är inte den där starka ensamhetskänslan,
utan mer en underliggande känsla som liksom alltid är där. Märker mer och mer att vänner
försvinner, ofta känner jag att jag skulle göra vadsomhelst för att kunna spola tillbaka tiden till
precis innan studenten. Då skulle jag nog inte längta lika mycket till studenten längre, tror jag.
Och det är faktiskt så med majoriteten av människorna i mitt liv just nu, att hör inte jag av mig,
så blir det inte av att man träffas. Och det känns surt, för man vill gärna känna att man är två i
vänskapen. Annars är det ju ingen vänskap. Det är en del människor jag är besviken på, jag
får dåligt samvete bara genom att tänka som jag gör, men varför kan inte jag få bli besviken
någon gång? Varför ska jag alltid ursäkta folk? Det känns ledsamt att vänskap som man trodde
skulle hålla inte gör det bara för att man skaffat jobb istället för att gå i skola. Och vad är väl några
mil att åka för att träffa en vän? Och när man väl är hemma i Borås, hur mycket energi krävs det
egentligen för att lyfta telefonluren? Jag är besviken, för jag trodde mer om många än såhär.


Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Låg och tänkte på detta igår innan jag somnade, och det
är rätt ledsamt. Sen är det inte lätt att träffa nytt folk heller, beroende på arbetsplats. Är medel-
åldern 50 år så känns det fånigt att fråga om man ska fika, haha. Men imorrn ska jag träffa Elin,
det ska bli jätteroligt! Det är så uppfriskande när någon verkar se fram emot att se en. ^^

Idag är det grått ute, men snön har kommit hit från England. Mina vänner i London är som
små barn i snön, man kan se dem leka i den på kort på Facebook. Här upplever jag att
folk mest blir besvikna när de ser vitt utanför fönstret. Fast vi är väl mer vana vid snö här än
vad de är där borta? Oavsett så gillar jag inte att vi inte har lika mycket snö längre!


Jag och Manne hade en intressant diskussion på bussen i morse:
Han: Jag blev tillfrågad om att bli hårmodell en gång.
Jag: Jaså?
Han: Ja, och jag frågade vad de ville göramed mitt hår, men det visste de inte.
Jag: Ställde du upp då?
Han: Ja, först. Sen när jag kom dit så frågade jag frisören vad han skulle göra.
Jag: Och...?
Han: Han sa: 'Du ska garanterat ha hockeyfrilla!'
Jag: HAHAHA.
Han: Då sa jag: 'Aldrig i livet!' Sen gick jag hem.


Det är någonting med hockeyfrillor. Det spelar liksom ingen roll vem det är som har det,
alla ser roliga ut i det. Det är helt enkelt den roligaste frisyren som finns. Jag blir alltid så
munter när jag ser bilder på det, och än mer när jag vid sällsynta tillfällen ser folk på stan
men hockeyfrillinspirerade frisyrer. Hade jag klippt mig så, så hade jag spenderat majoriteten
av mina dagar undrandes om folk tar mig på allvar eller inte, haha. Det är inte det att jag inte
tar folk på allvar som har det, jag tar bara inte deras frisyr på allvar. Den är för rolig för det!
Tanken på Manne i hockeyfrilla är så komisk att jag inte vet var jag ska ta vägen, och det
leder ju in på nästa spår: Tänk mamma i hockeyfrilla? Haha, eller pappa?


Nu har jag den där låten på hjärnan också, ni vet, ho ho ho ho ho ho hockeyfrilla!

Det är en sorglig dag här på kontoret, den blev inte alls vad vi hade tänkt oss. Ikväll är
det julbord och det hade vi sett fram emot länge nu. Men livet har sin gång och bryr sig
inte alltid om sådant.

Igår kväll dog Karlsson, vår kontorshund som alltid är på kontoret och som verkligen
var en egen liten person. Vår lilla dvärgschnauzer och maskot. Det känns konstigt att
tänka att man så sent som igår hörde hans ylanden när han insåg att han skulle ut
och gå, sista gången jag såg honom var just igår där han låg på mattan i min chefs
kontor. Nu är han borta.

Det är tomt på kontoret. Inga tassar som hörs mot golvet, ingen vovve som tigger vid
bordet, ingen Karlsson. Vi har gråtit idag allihop, han var ju trots allt bara 5 år, det är
inte särskilt gammalt för en liten hund. Han kunde ju levt lika länge till.
Usch, Karlsson. Det är hemskt när sånt här händer.

Idag är ännu en ny dag på jobbet, lättare att ta sig ur sängen också, vilket alltid är positivt.
Eftersom jag inte har någon bokföring att syssla med medan jag sitter här i receptionen så
gör jag inget annat än att svara i telefon när det ringer, vilket kan sammanfattas med att jag
känner mig ganska onyttig. Därför blir det antagligen arkivering idag.

Arkivet ligger på bottenvåningen, eller källarvåningen, kanske man skulle kunna säga.
Häromdagen gick jag i korridoren där nere och fick syn på någonting som fick mitt hjärta
att försöka hoppa ur kroppen på mig - en STOR spindel bakom dörren.
Det var då de berättade det för mig.
- Ja, men visste du inte det? När det inte var kontor här nere så var det källare, och då fanns
det massa spindlar här. När man gick på toaletten här nere så kunde det sitta stora spindlar
på väggarna.

Jag är livrädd för spindlar. Och jag menar inte iiiiiiih-en-spindel-ta-bort-den-(!!!!!!)- livrädd, utan
verkligen helt skräckslagen. När jag gick in i förrådet första gången, som också ligger där
nere, så gick jag över tröskeln, tog några steg in i rummet, och får höra detta:
- Oj, det ligger visst en spindel där.
Som om det inte alls vore den största sak i världen, liksom. Jag vänder mig om, och där är den.
Visserligen död, det är alla man hittar nästan, men mitt på golvet låg den. Jag frös fast, helt.
Jag kunde inte röra mig och utan att tänka på det så började jag hyperventilera. Den fanns
mellan mig och utgången, en halv decimeter spindel gjord av ren ondska. Uääh.

Idag ska jag ner igen. Den döda spindeln bakom dörren hänger kvar, jag har inte vågat röra den
och lär inte göra det heller. Kanske kommer den hänga kvar där till min tids ände?
Jag vet, jag är en riktig fjant, jättelöjlig, men jag kan inte hjälpa det. Det sägts att spindlar kan lukta
sig till rädsla, framförallt om offret är 176 cm långt, mänskligt, mörkhårigt med bruna ögon och
heter Emelie Eliasson.  Be afraid, be very afraid.

Detta kanske är det sista jag skriver.

Det är lustigt hur minnen kan få en att både skratta och gråta - fast egentligen är det
inte alls särskilt lustigt just nu.
- Jag mår inte bra.
Dörren stängs för att mamma ska sova, och mitt tangentknatter hörs så tydligt när
allt annat tystnat. Jag förstår henne, är själv hur trött som helst, men just ikväll är
verkligheten påträngande och vägrar att släppa greppet om sanningen som jag
annars är så bra på att förtränga. Mamma ligger och läser, jag sitter här i mitt rum
med dörren stängd om mig. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, vill bara att
någon ska krama mig, krama mig på riktigt, och inte släppa taget efter två sekunder.
Helst av allt vill jag krypa upp hos mamma, men jag vet att min sorg bara skulle
förvandlas till ilska, och så skulle hon få lida för det, fastän inget alls är hennes fel,
fastän inget alls är någons fel. Jag vill bara vara sju år igen, då man grät och så
kom det någon och tog hand om en. Nu förväntas man ta hand om sig själv, vara
stark, nu när man nästan är vuxen. Jag brukar tilltalas av spänningen som ligger i det.
Men nu känner jag inte alls för att vara vuxen längre.

I tisdags var det två veckor sedan. Härmodagen fick jag reda på datum för begravningen.
Jag fasar för det, vill inte att det ska vara såhär, men samtidigt måste jag acceptera det.
Fattar inte hur jag pallar att skriva såhär utlämnande texter, men jag vet att jag kommer
att publicera detta utan att ens gå igenom texten för finslipning, för vad spelar det för roll?
Alla perspektiv byts ut, allt man trodde var viktigt visar sig vara irrelevant i jämförelse med
allt det som verkligen betyder. Människorna i mitt liv. Allt annat är luft i jämförelse.
Jag vet att jag kommer att klara av detta för att jag måste. Han hade velat det.
Men jag vill verkligen inte behöva säga farväl.


Hur ber man om en kram egentligen? Ni vet, en sån där riktig kram där personen verkligen
kramar en och håller om en i flera minuter. Jag vågar inte be om det, för det känns så fånigt
att stå där, utlämnad. Men många gånger vill jag verkligen bara säga: "Kan du inte ge mig
en riktig kram, så att allt blir lite lättare för ett par minuter?"
Folk borde verkligen ta i varandra mer, krama varandra mer.
Man borde inte vara rädd för fysisk kontakt, egentligen.

Men mest av allt ångrar jag att jag inte hade ett sjätte sinne som talade om för mig exakt
när du mådde dåligt. Jag hade velat vara där varje minut, varje sekund.
Jag hade gjort vadsomhelst, och det hemska är väl att du förmodligen dog utan att veta
om det. Om du bara hade talat om för oss... För helvete Oskar, varför blev det såhär?!
VARFÖR?!

Min sorg är större än mig. Jag börjar inse mer och mer hur läget verkligen är, men t.o.m.
en vecka efter att det hände så känner jag overklighetens grepp om situationen. Sjukt.
Imorrn är det en vecka sedan Oskar valde att avsluta sitt liv, en vecka sedan han försvann.
Just nu känns det som att jag inte klarar av detta, min sorg är större än mig, och så vill
allt ut på samma gång ju mer man inser att man aldrig kommer att se honom igen.
Då skapas den där spärren, det blir som känslomässiga kramper, mitt inre dras ihop och
blir till en stålklump och inga tårar kan rulla nerför mina kinder då, när jag som bäst
behöver dem. Jag klarar inte av denna typ av sorg, som är ny för mig efter alla år.
Sedan kommer stunder som dessa, då jag reduceras till ett litet barn som sitter i ett hörn,
hopkrupen med armarna tätt om benen, gungandes fram och tillbaka, som om rörelsen
själv kan häva sorgen. Fastän jag vet att den inte kan det, att det i själva verket är desperation
som driver mig till rörelse. Precis som desperationen drev Oskar till handling.
Jag vill inte ens tänka mig hans smärta, han måste mått ännu sämre än vad jag gör nu, i
detta ögonblick, och tanken på att han gjorde det smärtar outhärdligt.
Jag ser min släkt i sorg, gråt som gränsar till skrik, kramar som gränsar till ett krampaktigt
tag om livet självt, och samtidigt så är alla så otroligt starka i allt detta. Den kärlek jag
känner för dem kan inte beskrivas av ord som jag behärskar. Det skulle inte gå.

Jag kommer ihåg sista gången jag såg honom. Pappas 50-årsfest. Vi blev båda glada i hatten,
och just den kvällen existerade inget annat är umgånge, trevligt folk och musik. Korten från den
kvällen talar för sig själva. Sista gången jag talade med dig i telefon var sex dagar innan du valde
att försvinna från oss. Din röst var avspänd, trevlig, stabil, precis som du alltid var.
Precis som du alltid verkade vara, rättare sagt. Detta är inte sant, så känns det.

Jag inser mer och mer, för varje dag, att vi aldrig mer kommer att ses igen. Vi kommer inte att
festa tillsammans, som vi planerade. Du kommer aldrig mer att ringa mig igen. Jag kommer
aldrig att kunna ringa dig heller. Jag kan inte ens tala om för dig hur mycket du betydde.
Du skulle inte höra mina ord, hur mycket jag än vill det. Jag älskar dig, Oskar.
Jag har känt värre ångest, men aldrig värre sorg. Den bara växer för var dag.
Halsen värker av gråt på ett sätt som den aldrig gjort innan. Innan du försvann, visste jag inte
hur det kändes att känna obeskrivlig sorg. Ditt försvinnande tog det till en ny dimension.
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig. Det känns som om saknaden är mäktig nog
att bringa döda tillbaka till livet, men så är det tyvärr inte. Den känns bara övermäktig, men
är inte det på det mirakulösa sätt som jag skulle önska att den var.
Du visade mig vad sorg innebär, men du gav mig också chansen att få uppleva en av de
vackraste personerna som någonsin kommer att existera. Jag vet nu, och känner djupt inom
mig, att jag har haft tur att få ha lärt känna dig den tid du spenderade på Jorden. Jag hade
inte bytt bort de minnen du gett mig mot alla pengar i världen. Ditt minne är ovärdeligt,
precis som du var.

Jag önskar att du kunde höra mig när jag säger det som jag var dum nog att inte säga
medan du var i livet: Jag älskar dig.
Om du inte hör mig, så ska jag skrika tills mina lungor kollapsar och min luft tar slut,
för det finns ingenting jag inte skulle offra just nu, i denna stund, för att du skulle få
höra precis de här orden: VI KOMMER ALLA ÄLSKA DIG TILL VÅR TIDS ÄNDE.
Och längre ändå...

Den 4 mars 2008 valde Oskar Eliasson att avsluta sitt liv.
Jag kommer alltid att minnas dig, Oskar, och mitt hjärta värker
när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få se dig.
Jag orkar inte skriva mer nu, men tro mig, det kommer.
Jag hoppas i alla fall att du har det bra, var du än är. <3


Det här är foton från sista gången jag såg honom vid liv.
Under pappas 50-årsfest hade vi jätteroligt, blev lagom
berusade båda två vilket jag antar syns på bilderna.
De är inte världens charmigaste bilder, men jag tycker om dem.
Det är han, och han ser glad ut. Jag saknar honom obeskrivligt.
Vi bestämde under den festen att vi skulle festa mer tillsammans.
Nu blir det inte så.

R.I.P. Oskar Eliasson, älskad kusin och vän.
Jag kommer att minnas dig till tidens ände.
Himmelen gråter.

...så kämpar jag för att komma ihåg Lars Winnerbäcks ord:

"Ljuset blir större när natten tar form,
och värmen blir mer värd i storm"

"Det mörker du ser, gör att stjärnorna märks lite mer."



Just nu är det svårt att göra det. För jag vet inte hur jag ska kunna ta det här.

Jag kommer att få mitt första IG på fredag. Någonsin. Detta är inte bra.