rockfen

Och det sägs ju att ska man ha någonting gjort, så ska man göra det själv... Manne
kom förbi kontoret på hemvägen för att hälsa på, vi stod och pratade en stund, jag
bakom receptionen. Det är då det börjar:


Manne: Vad går den knappen till? (Pekar på strömbrytaren till lampan i taket som sitter på väggen.)
Jag: Det säger jag inte.
Manne: Varför?
Jag: Därför.
Manne: Men VARFÖR?
Jag: - - -
Manne: Om du inte säger det så trycker jag på den!
Jag: Nej, gör inte det!
Manne: MEN VARFÖR?
Jag: För att... (menande blickar åt kontoret jämte)
Manne: Vad är det med henne? Släcks lampan?
Jag: Nej.
Manne: Men vad är det som händer då?!
Jag: Strunt samma bara, jag måste jobba nu. (Mohahaha)
Manne: Jag går inte förrän du berättar.
Jag: Det är bara en knapp, sluta nu!
Manne: Nej.
Jag: Gå nu! (skrattar som en tok)
Manne: Det ÄR något! Berätta vad det är!
Jag: Nej, det är ingenting.
Manne: Då kan jag trycka då? (sträcker fram handen)
Jag: NEJ!
Manne: Nu trycker jag!
Jag: NEJ!
(klick)
- - -
Manne: Jag tryckte inte på riktigt.
Jag: Bra.
Manne: Men VARFÖR är det bra?
Jag: Därför, gå nu, vi ses om ett tag.
Manne: Jag kommer att ge igen!
Jag: Jaså?
Manne: Ja. Vi ses hemma.


Det var inte bara ord Manne tog till för att få mig att berätta vad den där knappen gick till.
Han hotade med att kleta in dörrhandtaget i Försvarets Hudsalva när han gått, när inte det
hjälpte så började han slicka sig på fingret och kleta av det på min hålslagare, haha.
Genom hela detta så skrattade jag ganska hysteriskt, för det känns som om detta behov
av att veta är så typiskt killar. Nu är han frustrerad, och jag längtar efter att komma hem och
se vad det är han kokat ihop åt mig! Roligaste av allt är ju att den bara går till taklampan.
Vilket bevisar att vi är lika omogna båda två. <3

"Det satt en gubbe på en bänk som var snuvig. Det rann och folk tittade, jag tyckte synd om honom
så jag gick fram och torkade honom om näsan. Han tittade upp på mig och sa tack, sen gick jag
därifrån."
- Manne


Jag ser väldigt engagerad ut på den här bilden.


För övrigt så menade jag inte alla mina vänner i mitt förra inlägg. Jag vet att det finns människor
som ställer upp och som alltid finns där och det är jag otroligt tacksam för. Ville väl mest uttrycka
min besvikelse eftersom jag så sällan gör det. Ibland är det skönt att gnälla, att inte vara så himla
glad jämt. Tack till de vänner som finns där, ni är guld värda!

Lite sen uppdatering, men det är typiskt mig just nu. Hittar aldrig tid numera, men känner
samtidigt att jag lägger ner en massa tid på en massa saker. Lite motsägelsefullt, men
så känns det i alla fall.

På Alla Hjärtans Dag bestämde jag och Manne oss för att göra något annorlunda, så vi
åkte till Ulricehamn och åkte skidor! Det var väldigt mysigt, i början blev Manne lite putt
eftersom det inte satte sig med en gång, men efter ett tag så avancerade vi raskt bort
från barnbacken där jag peppat honom och över till större backar. Riktigt roligt var det!
Vädret var helt perfekt också, kritvit snö mot klarblå himmel, strålande sol och lagom
temperatur. Underbart.
Efter bussresan hem till Borås hyrde vi två säsonger av Vänner och köpte med oss godis
hem, väl hemma hade mamma redan köpt massa godis till oss som present. Men vi kan ju
alltid offra oss och äta upp det under veckan. Vi somnade iaf trötta och nöjda den kvällen,
har fortfarande träningsvärk i vaderna faktiskt. Vi har redan pratat med min kära far om att
åka tillbaka dit allihop, men det var riktigt mysigt att åka bara jag och Manne i lördags.
Längst uppe i backarna såg man ut över skogen och solnedgången.
Då var livet riktigt fint. <3

Igår tränade jag. Jag inte bara tränade, jag pressade mig själv hårt. Det var så grymt roligt
igår faktiskt, och då blir det ju så att man orkar lite extra! Och det tog, ska ni veta. Idag
vaknade jag med medelträningsvärk, den var inte så värst extrem, men på bara ett par
timmar har den avancerat och blivit allt mer påtaglig. Nu kan jag inte ens böja mig ner och
ta upp något från golvet snabbt, det går ytterst långsamt. Detta trots extra stretch igår.
Men vet ni vad? Jag gillar det.


Idag blir det en slapp dag, det känner jag starkt. Det blir läsning, god mat, Sims 2 och
kanske målar jag lite med mina pastellkritor. Vi får se. Det är en underbar dag idag, det
var längesen jag kände sånt extremt lugn som nu. Manne sitter jämte mig och spelar
sitt kära Fallout 3 som han fick i julklapp av mig, jag ska spela lite Sims 2 samtidigt, som
sagt. Det är ju också ett sätt att umgås, men då förutsätter det att båda är lika nördiga. ^^

Var på ICA på lunchen idag, svägerskan skulle handla lite mat och jag tänkte att det
är ju alltid roligt att komma ut litegrann. Köpte lite päron och morötter, äter så mycket
av det just nu, och gick sedan förbi de fruktade godishyllorna i kassan. Man kan ju
aldrig låta bli att plocka med sig något därifrån! Fast idag var jag duktig...


...och köpte ingenting till mig, utan till Manne. Ni vet de där Me-to-younallarna? Hittade
choklad med dem på framsidan, riktigt gulliga faktiskt, och även om det inte är Alla
Hjärtans Dag än så ville jag köpa något just idag. Fick sedan syn på Glamour vid
kassan, så medan jag läser i den ikväll så får Manne mumsa på sin choklad. Mys!


Jag älskar honom så mycket.

Myskväll! <3


Flumkväll. Jag har varit sjuk så jag ser rätt skabb ut, mohahaha.

Annars kollar vi en massa film nuförtiden. Vi hyr minst tre filmer i veckan, vet inte varför det
har blivit så, för det är inget vi uttalat bestämt oss för att göra. Det har blivit vår grej, helt enkelt.
Denna helgen blev det I'm a cyborg, but that's okay, Wall-E och senaste Batman-filmen.
Den förstnämnda var faktiskt väldigt bra, om än lite skum. Wall-E måste vara den sötaste jag
sett på länge, en helt bedårande karaktär! Vi har Batman-filmen kvar att se också, hur bra som
helst, inte minst Heath Ledger. Bra filmval denna veckan, helt enkelt. ^^

Nu: Da-ra-ra-ra-ra-ra-ra-ra Batman!

Jag finns vid din sida oavsett vad som sker, for better or worse. Min kärlek till dig vet inga
gränser, varje ögonkast är en lycka, varje leende är en välsignelse, varje dag med dig en
gåva. Du kom in i mitt liv plötsligt, jag trodde inte på kärleken längre och jag vet att det låter
klyschigt, men det var så det var. Jag hade helt ärligt bestämt mig för att satsa på mina
vänner, killar kändes totalt oviktigt och lockade inte alls.
Sedan kom du.

Du förändrade allt, du vände på min värld och innan jag lyckats övertyga mig själv om att
det inte var så farligt så gjorde min kropp revolt. Jag fick ont i magen, nervositeten bubblade
och ångesten var tillbaka, den gamla ångesten som jag sedan länge gömt längst in i mitt
innersta. Det var tillbaka med rytande käftar och hotade att uppsluka mig.
"Jag vill inte bli fast igen", tänkte jag och övervägde mer än en gång att bryta med dig helt,
men jag kunde inte för jag visste att jag inte skulle må såpass dåligt om det inte fanns något
där. Trots allt så bestämde jag mig för att i alla fall försöka, jag sade till mig själv att så länge
det inte enbart är ångest jag känner så måste jag försöka.

Du övervägde allt det där långsamt, men målmedvetet. Du pressade mig aldrig, aldrig har du
klandrat mig och när det var som värst så var du alltid villig att försöka förstå. Du tog det jag
kände på allvar och lärde mig att jämställdhet inte bara är ett sagouttryck, det existerar faktiskt.
Det vi har är så djupt förankrat i verkligheten att man omöjligt kan förneka den dragningskraft som
finns, och så har det varit från början. Att jag försökte förneka det i början, med envisa, arga uttryck
som: "Vi är inte alls ihop!" känns i nuläget löjligt och avlägset. Men jag tänker inte förneka mina
reaktioner, för de är en del av vår historia, och det gör dem vackra.

Inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar dig, det har jag för länge sedan gett upp.
Du är den enda som vet vad jag menar, för du känner samma sak. Vårt uttryck som vi skapat
tillsammans får bli en symbol för den kärlek som omöjligt kan beskrivas. Du vet vad jag menar.

Genom allt, Manne. Jag älskar dig och mer!