I'm on my own now
man gått till när man fastnat, och datumen för inlämning flyttar ju inte på sig bara för
att jag kör fast. Men men, vi får se hur det går med det där.
Sitter och har, just det, kört fast. Känns inte så pepp just nu. Inte så pepp alls, men om
fem minuter när jag kommit igång igen så blir det bättre. <3
Har ni en bra dag?
AAAAAAH!
Foto: http://lumaol.files.wordpress.com
Jag lovar, världens största spindel kröp just omrking inne på toaletten. Tur att jag var
klar - hade jag behövt sitta där hade garanterat hela byggnaden hört mitt illvrål.
Jag visste att jag skulle konfonteras med de små rackarna förr eller senare! Då är det
tur att man har modiga medarbetare som gladeligen mosar de små krypen.
Uuäääh, är ordet.
Dumma hormoner.
roliga och mindre roliga minnen dök upp, allihop komiska på sitt eget sätt. Tänkte att jag
skulle sätta mig och spela lite nu när nya datorn inte krånglar längre (vi kanske ska ta och
göra klart för alla med en gång att jag är en så kallad nörd) men nej. Det gick inte.
Jag var tvungen att ladda ner en patch som skulle ta två-tre timmar, jätteroligt. Dessutom
var jag ensam hemma, vilket ganska snabbt blev tråkigt när man har noll att göra. Ringde
upp min pojkvän som jag dessutom lät allt annat än glad inför. Bra jobbat Emelie, verkligen.
Mitt humör dalade snabbare än min vän Ammi hinner säga "fetma", och då går det snabbt!
Nu har jag lugnat mig efter en avslappnande dusch, men man börjar ju undra litegrann.
Vad är grejen med dessa plötsliga humörsvängningar egentligen? De gör som de vill,
oavsett föregående sinnesstämning, och de har ingen logik överhuvudtaget!
Håller jag månne på att hamna i klimakteriet?
GAH!
Meningen är ju att jag ska sitta i receptionen när Ulrika ska ha barn, men det har
jag inte fått göra än eftersom hon fortfarande är kvar och jag har fokuserat på att
lära mig bokföring och annat som jag måste kunna. Idag kom inte min svägerska
eftersom min brorson är sjuk. Ulrika, receptionisten, är inte heller här.
Nu sitter jag i receptionen! Själv. För första gången.
Känner mig som en bortkommen snorunge.
Sjukdom.
när jag vaknade mitt i natten var jag så svag att jag inte ens kunde resa mig upp. Det var fruktansvärt.
Men, nog om det. Jag hoppas att jag blir frisk snart så att jag får känna mig mänsklig igen.
Sitter hemma, kan inte gå till jobbet idag. Denna morgon var full av nervositet, jag satt vid köksbordet
med telefonen i handen och skulle ringa upp chefen för Eton. Nu är det gjort, jag har tid för intervju
nästa vecka och snart vet jag om jag kommer att flytta till London eller inte. Det är stort.
Håll tummarna för mig den 12 augusti kl 10:00!
Jag trodde att jag kunde skriva ett avslappnande blogginlägg, men jag hade fel, min kropp pallar inte.
Får nog snällt gå och lägga mig igen. Krya på mig! (EGO EGO EGO.)
....
från välmenande och sörjande människor med ord som "Vi kommer aldrig att glömma dig."
Jag är en person som verkligen tror att man kan sörja en person som man inte ens kände.
Jag gör det själv, precis just nu, i detta ögonblick. Och även om vissa cyniska och obekväma
tankar har blivit flitiga besökare i mitt huvud under denna period så håller jag ändå fast vid
min naiva men för tillfället mycket klena tro:Kärleken segrar, på det ena viset eller det andra.
Många gånger på det andra.
Det är ju bara det att...
Många kommer att glömma! Livet går vidare för så många människor. Kärleken är stark och
kanske segrar till slut, men vägen fram dit kan vara full av smällar likvärdiga den smäll som
Englas familj nu går igenom. Det är lätt att uttrycka välmenande ord, och i sig är det inget
negativt.
Men ibland blir jag så frustrerad över vår natur. Jag vill så gärna tro att man minns allt,
glasklart. Men det gör man inte. Kanske är det det som kallas överlevnadsinstinkt.
För att överleva, så måste vi gå vidare. Alternativet är ju inte så trevligt, och vi har sett nog av det.
Ibland önskar jag bara att ord kunde hela på samma sätt som de kunde innan.
Min föredetta naiva men ändå på något sätt uppseendeväckande inställning om att allt som
krävs är kärlek och att alla människor innerst inne är goda krockar nu med mina iakttagelser.
För det går inte ihop. Och jag har förstått en massa saker så komplicerade att jag inte ens
kan uttrycka dem i ord. För det är inte klara tankar, det är förnimmelser.
OCH BLÄ, för jag skrev precis ett långt inlägg här som i detalj beskrev precis vad jag känner
just nu. Och när jag trycker på Spara och publicera? Jo, det FÖRSVINNER.
Det kanske är ett jävla tecken.
Ovanstående text är allt som återstår.
Nu tänker jag gå och lägga mig.
Jag borde sova - MEN.
Men så råkade jag läsa orden morotstavar med dip och jag känner att
jag bara MÅSTE ha, för jag är så grymt sugen på det!
Det är nästan så att man funderar på att springa och ringa på varenda
granne och fråga om de har lite extra, ifall ifall liksom. Men nej, kanske inte.
Jag vet i alla fall vad jag ska frossa på i helgen.
Igår körde jag BodyCombat. Idag körde jag Box. Idag struntade jag i popcorn.
Nu jävlar ska Emelie tillbaka! Jag är i full gång nu. Ska bara få råd med ett
träningskort också, men det borde ju lösa sig. Hoppas jag.
Är för trött för att göra budget i huvudet nu, så jag ska inte spekulera mer.
Istället går jag och lägger mig. Ska bli underbart. <3
KoRn. <3
Ikväll kommer ett av världens bästa band till Sverige. Eller rättare sagt, de spelar
just nu i Göteborg. Och jag? Jag sitter här hemma och känner mig verkligen som
ett troget fan. Blä, säger jag. Fast jag får skylla mig själv, hade jag kollat upp det
tidigare så hade biljetterna funnits kvar. Min kväll består av att äta choklad, och då
pratar vi massa choklad, och titta på alla Korn-videor jag kan komma över.
Vet ni vad? Det hjälper. ^^
Fast det hade varit roligt att få stå där längst fram och uppleva lycka.
Åh, för det är verkligen en underbar känsla!
Som tröst lägger jag upp en favoritvideo med Korn, där även Corey sjunger med.
Som tröst för er Korn-fans som också missar konserten. <3
Jag känner med er.
Stationär eller bärbar?
stationär. Jag vet inte vad jag ska välja. Vilket är bäst egentligen, och varför?
Ni som har svar att ge, feel free. ^^
Jag tycker illa om tv4.
Ibland undrar man faktiskt om det är någon som jävlas med en medvetet.
Jag hatar när man ser en film, och så får man inte se slutet. Hatar det!!!
Satt i lugn och ro under mitt täcke, i min säng, i mitt rum med popcorn och
vindruvor och varm choklad uppradat, och tittade på en jättemysig film med
Nicolas Cage, bland annat. Den var jättesöt, och jag behövde verkligen en
lite lagom blödigt mysig film med ett garanterat lyckligt slut.
MEN, efter att ha tittat på nästan hela filmen, och när en spänning som inte
borde infinna sig faktiskt ändå gjort det (det är en amerikansk film, de får
allltid varandra på slutet) så inleds scenen då Nicolas Cage springer till
flygplatsen för att stoppa henne från att åka.
Mitt i dialogen bryts det för reklam. Då sitter Emelie med en sentimental
glimt i ögonen, drömmandes om en ouppnåelig verklighet, typ. Det är ett
mycket olämpligt tillfälle att bryta för reklam där. Mitt i upplösningen.
Hursomhelst, reklamen tar slut, och de sätter igång en ny film!
Jag ville ha min stund av orealistisk romantik, då jag kan drömma mig bort
till ett drömscenario (som för övrigt inte innehåller Nicolas Cage, men man
kan inte få allt). Det fick ett abrupt slut och lämnade mig med en känsla av
överflödighet. I want romance, and I want it now, damnit!
Fast sådär är det ju aldrig i verkligheten, bara på film.
Men jag är en hopplös romantiker, stäm mig. ^^
Jag har sorg.
Söndagar brukar vara avskedsdagar - har man en pojke
i Malmö när man själv bor i Borås så är det inte konstigt.
Men idag slutade sommarlovet för mig, eftersom vi nu är
tillbaka till att pendla igen. Och inte bara det:
Min lillasyster flyttar hemifrån också.
Pendlandet känns inte så överdrivet farligt faktiskt,
man vänjer sig snabbt vid rutinen, och man har ju varann.
Men Linda... Visst kan du vara tjatig, men det kommer att
kännas konstigt att inte få se dig så ofta längre.
För mig är du fortfarande den där lilla ungen som alltid
kramade om mig när vi var i skolan, och såg upp till mig.
Så längesen nu.
Idag var det ett dubbelt avsked.
Inget kul alls.
Förbannat.
Jag blir så trött, så jag vet inte var jag ska ta vägen!
Jag vet att detta är ett så kallat i-landsproblem, men
det skiter jag i för tillfället. Jag brukar, i vanliga fall vill
säga, välsignas med ett såkallat hick-skydd.
Jag får nästan uteslutande aldrig hicka.
Och so far, so good antar jag. Förutom att:
Jag har haft hicka hela, och jag menar verkligen
hela dagen, och det spelar inte någon som helst
roll vad jag gör för det går inte över. Det-går-bara-inte-över!
Och nu, på kvällen efter åtskilliga timmars hickande
så börjar kramphelvetet göra ordentligt ont också.
Kan någon förklara logiken med hicka, tack?
Varför finns otyget?!
(Och ja, jag vet egentligen varför. Föregående meningar
var inte en uppmaning att komma med fakta, utan helt
enkelt ett uttryck för missmod, såsom vissa människor
brukar säga: "Varför, Gud?!" när något elakt händer dem.)
Hjälp mig, någon. Nu är jag tillräckligt desperat för att
göra vadsomhelst för att bli av med detta, så ge mig era
konstigaste tips, jag struntar i sådant för tillfället. :)
