rockfen

Det kommer att ordna sig med Daisy, och allt kommer att bli bra. Och vet ni? Den 1 november
ska jag se Lars Winnerbäck i Göteborg. Hur underbart det kommer att bli finns inga ord för...
Längtar till så mycket just nu! <3 

Lars, ett av få undantag från den musik jag annars lyssnar på.
Fast det är klart, han är ju ett kapitel för sig...
bild: gotland.net

Det är vad jag och min syster ska ägna oss åt. Jag har aldrig varit ute med Linda själv
så vi får se om jag överlever kvällen. Är så grymt pepp att det inte är klokt, men den
uppenbara frågan kvarstår: Vad tusan ska jag ha på mig?!


Linda kommer hursomhelst hem till mig och Manne först för att göra sig i ordning och
fixa litegrann. Sedan är det tänkt att vi ska dra iväg till Grand för att titta på lite folk.
Haha, shit, vad gammal jag låter. Festa heter det ju!


Fast jag är väl ingen festprisse egentligen. Har alltid föredragit att ta det lugnt.
På tal om fest, igår var jag inne och handlade på Systemet för första gången sen jag
fyllt 20 år, och de frågade inte ens om mitt leg. FAIL.


Wohoo, bra dag! <3

Jag och Elin för ett tag sedan. <3

Som det ser ut nu så kanske det är där vi hamnar - ringde min kära far och han pratade om att vi kanske
ska dra dit. De ska dansa (slutar väl med att jag också gör det) och jag och Manne kanske åker något.
Annars strosar vi väl bara runt och myser kan jag tänka mig. <3


I onsdags blev det tjejkväll som planerat, och även om det varken blev ansiktsmask eller nagellack så
var det riktigt mysigt att bänka sig framför TV:n med tjejerna och bara tjata bort några timmar. Vi såg på
So you think you can dance? och jag måste säga att det är ett rätt bra program även om jag var lite
skeptisk till en början. Alltsomallt en riktigt bra kväll!


Sitter här och väntar på att pastan ska koka klart så att jag och Manne kan äta snart. Är riktigt hungrig.
Funderar litegrann, det är så mycket jag vill göra just nu, tiden räcker inte riktigt till. Jag har en bunt
drömmar som väntar på att besannas, och jag håller på att välja vilken av dem jag ska börja med.
Fast det är ju ett ganska angenämt problem - bättre det än att inte ha drömmar alls. Man måste ju ha
ett driv för att trivas, jag måste det i alla fall. Snart, så. <3

Tjejgänget från i onsdags, minus Aina och Petro som jag tyvärr aldrig fick
med på bild. Anna, Ammi, LillAnna och Emsa.



Och så jag, nöjd och glad.

Var på Metaltown. Finns inte många ord som kan beskriva det, hittade nya band att lyssna på och
såg ett par av mina favoriter, inte minst Slipknot. Även om vädret stekte och köandet tog på krafterna
i solen så pallade jag trycket hyfsat lätt denna gång - förmodligen för att jag åt och drack tillräckligt.

Slipknot - Helt underbart. Kom längst fram även denna gång och fick med mig en trumpinne hem,
gissa om jag var glad? Fick äntligen en chans att se alltihop på nära håll - virveltrummorna, alla goa
låtar, se tumsetet höjas upp, se Clown och Chris slänga sig som idioter, hoppa upp i luften med
resten av publiken på given signal. Efter förra gången när jag blev utburen kändes detta verkligen
som en revansch. Var det värt flera timmars köande i gassande sol? Absolut! Bästa konserten på
Metaltown i år.

Disturbed - Inte så bra som jag hoppats men mycket värdigt - sångarens entré var bland det coolaste
jag sett. Han bars in fastspänd stående i en sådan där grej som Hannibal sitter fast i ni vet, och så
hade han tvångströja och masken med. Down with the Sickness var däremot lika bra som jag trodde!

Trivium - Nytt band för mig, har bara hört namnet innan men blev helt betagen av karisman och spel-
glädjen! Musiken var skön och vi kämpade oss längst fram, vilket resulterade i ett plektrum för mig.
Sångaren fick syn på mig från scenen och sträckte sig ut för att ge mig plektrumet i handen. Det blir
albumköp för min del.

Volbeat - Riktigt sköna danskar. Inte like tungt som många andra band, musiken var mer åt det softa
hållet med sköna melodier utan att för den sakens skull bli mesig. Alldeles lagom, helt enkelt.
Dessutom sa sångaren något som fastnade hos mig: "We're gonna go out and have a beer with you
guys after this, we're not really into that VIP-stuff 'cause you are the most important people here."
Kärlek.

Marilyn Manson - Festivalens stora besvikelse. Jag ansåg mig själv vara ett Manson-fan innan jag
såg honom live. Ni skulle bara veta hur pepp jag var, stämningen var så skön precis innan och jag
tänkte att detta nog skulle bli hur coolt som helst. Sedan kommer han ut, första låten är helt okej.
När han sedan ska prata med publiken så inser man att han är hur påverkad som helst, jag vet inte
av vad. Han kan knappt snacka med oss alls, vilket tar bort den där sköna live-känslan för mig.
Tycker dessutom att det är riktigt respektlöst att komma ut såpass påverkad att man inte kan göra
ett bra framträdande inför folk som köat i timmar och sett fram emot konserten i månader. Vem tror
han att han är? Att han dessutom tyckte så illa om att det var asfalt i logen att de var tvungna att
anlägga en gräsmatta är droppen som får bägaren att rinna över. Vi går innan framträdandet är slut,
och jag håller mig till studioinspelningarna i fortsättningen.

Dir en Grey - Coola! Att en så liten person kan få ur sig sådana enorma ljud är inte klokt, sångaren
gav verkligen allt på scen! Det gjorde ingenting att de inte kan engelska så att de inte kan prata med
publiken, jag tyckte att de kompenserade det bra med att ge järnet istället. Dessutom måste en av
gitarristerna vara den första snygga japanska kille jag sett. Bara det, liksom. ;)

All that remains - Bland de grymmaste någonsin! Hur bra som helst, med en perfekt blandning av
growl, sång, tunga partier och bra scennärvaro. Kommer förmodligen bli ett av mina favoritband,
need I say more?


Trött, mörbultad men mycket nöjd kom jag hem i lördags natt. Trots blåmärken och ömma partier
som fortfarande finns kvar så var det hur bra som helst. Hoppas det kommer lika bra band nästa
år!

Jag ska lära mig spela gitarr också, har alltid älskar akustisk gitarr och det är faktiskt riktigt
mysigt att sätta sig i sin ensamhet och spela några toner, kanske t.o.m. sjunga lite? Det var
vad jag gjorde igår kväll, nog för att min röst inte vill vara med efter min lilla förkylning, men
det gör inte så mycket för jag vet att jag kan om jag bara bestämmer mig. Drömmen vore ju
att ta sånglektioner så att man fick lite bättre teknik, då kanske jag hade vågat sjunga ut lite
mer.


På tal om musiken så har jag kanske fixat en egen replokal till oss, vi kommer kanske att
kunna repa när vi vill och inte bara en gång i veckan som nu. Vad underbart det hade varit!
Då kan jag ju gå dit själv också om jag vill, och öva öva öva. De ska höra av sig nästa vecka,
jag håller tummarna så det svider.


Ikväll ska jag grilla med ett gäng vänner jag verkligen tycker om. Ska bli himla mysigt, sett
fram emot det hela veckan! Lördagen har jag helt för mig själv, Manne ska med en vän till
hans stuga, vi får se vad man hittar på då. Kanske spelar lite gitarr? Jag älskar mitt liv just nu!

Jag längtar!
Den 19 februari släpps spelet, och jag ska köpa det med en gång!

Klockan 11:20 idag fick Ulrica, hon jag är vikarie för, och Jan en liten pojke!
Jag och en medarbetare här på kontoret har lekt detektiver och försökt få tag
på nummer till folk som kan veta något, för kejsarsnittet skulle ske vid 06:00
imorse och klockan 14:00 hade vi fortfarande inte hört något så vi började bli
en aning nojiga.


Men nu vet vi alltså, så grattis Ulrica och Jan! *

Tänkte slänga in en hälsning till alla, så Gott nytt år! Själv blev det en lugn kväll
hemma under gårdagen, lite matlagning och film för att sedan gå ner till torget
och kolla in fyrverkerierna. Det var dock inte så lugnt - de gick av och smällde på
gatan med jämna mellanrum, och jag tror att en tjej nog fick en i ansiktet, usch.
Egentligen gillar jag inte sånt, även om färgerna är vackra. En sak är ju säker -
de är vackrare på avstånd!


För övrigt känner jag att jag inte har kontroll på saker och ting, pluggandet t.ex.
Jag måste ta tag i det idag! Sedan skulle det ju inte skada med lite städning av
rummet. Imorrn ska jag jobba en dag för att sedan börja som vanligt den sjunde.
Det är skönt att man ändå har såpass mycket ledigt. ^^


Det känns som om detta året är lite trögt i starten, haha. Fast det är kanske så
det ska vara, vad tror ni?

Julafton spenderades hos min bror med familj, det var jag, Manne, Linda och mamma som körde
ut dit och anslöt oss till resten av folket. Det är så konstigt, i början av december hade jag julkänsla
så det bara skrek om det, men det hade hunnit minska drastiskt när julaftons morgon väl grydde.
Visst hade jag den obligatoriska känslan där, ni vet, den där som det inte blir någon julafton utan,
med julmaten framför sig och familjen runt sig. Kalle Anka var såklart med på listan och kvällen
avslutades med spelet Fallout 3 som jag gav Manne i julklapp, bland annat.
Det var mysigt. *


Juldagen förflöt i mysighetens tecken, till skillnad från många andra så beslöt jag och Manne oss
för att stanna inne hela kvällen och kolla film. Det blev tionde säsongen av Vänner som åkte in i
DVD:n, och med oss fanns lilla Bea som vi också var ute och gick med med jämna mellanrum.
Hon är ju bara åtta månader, så det behöver hon. Annars låg hon ihopkurad på oss, eller vid våra
fötter. Så länge hon får vara med så är hon nöjd, den lilla vovven. Kommer att sakna henne när Lindas
lov är över. <3 På morgonen kom pappa också, han fick sina julklappar och så tog vi en långpromenad
i skogen, där vi kunde släppa Bea.


Idag har det varit lugnt också. Dagen började med städning en liten stund, sedan hämtade pappa oss
och här sitter vi ute på landet. Vi ska sova hos pappa i natt. Vi har lagat mat tillsammans, kollat på Arn
för pappa hade inte sett den, och nu kan vi hitta på precis vad vi vill. Jag kan behöva ännu en dags lugn
efter mitt lilla sammanbrott i bilen när jag skulle försöka övningsköra, haha.
Allt bara låste sig, och jag vägrade köra ut på vägen. Men det kommer, det kan jag lova! Det är ju inte
konstigt att nerverna spökar nuförtiden... ^^

Ska försöka fokusera på att träffa så mycket folk som möjligt de kommande dagarna, det är många
man saknar. Vad jag och Manne ska hitta på på nyår är ett annat mysterie vi planerar att lösa.
Men det ger sig!

Hoppas alla hade en underbar julafton! <3
God jul.



God jul Oskar, vi var många som tänkte på dig på jul, var säker på det. <3

Åh, julen är snart här! Idag ska jag och Manne klä granen och plocka fram alla saker man sparat.
Brukar göra så att jag inte tar fram allt, utan sparar lite julsaker. Det är ju så mysigt att pynta och
då är ett måste att ha lite kvar att ta fram. Julgranen, till exempel. Ska bli mys!


I lördags fick jag äntligen träffa Linn, Vickan och Bim, det var alltför längesen och jag hade verkligen
saknat dem. Vi var först och bowlade på kvällen, och jag kom raskt fram till att jag var mycket duktigare
när jag var liten, haha, det kan sträckningen i armen intyga om! Efter det blev det ett spontanbesök
på bio, vi såg Twilight som faktiskt var mycket bättre än jag trodde. Sevärd, faktiskt.
Subway har ju äntligen kommit till Borås, så vi gick och åt där. Bim tyckte inte om konsistensen på
mackan så den åkte ut i servetten vilket jag har otroligt svårt att sympatisera med, men smaken är
som baken. Jag hade i alla fall jätteroligt, det var ett kärt återseende och något som jag kommer
se till att det händer igen, lita på det.

Igår blev det julgobisbak med Manne, min kära bror och hans fru och så Albin, brorsonen. Jag fick
dock inte vara med och baka så mycket för Albin ville hela tiden att jag skulle leka med honom.
Är man två år så kanske det inte är så roligt att sitta still så länge som baket höll på, två-tre timmar
blev det i alla fall!
Vi sprang omkring i hela huset och lekte, hans bilar åkte fram och jag skrattade lika mycket som
Albin, barnsligt förtjust över hans upptåg. Han är så knasig. Och så söt var han när han skulle "nana
apan" med en gosedjursapa som är lika stor som honom, så lade han sig i fåtöljen och riktigt försvann
under apan medan jag låtsadesnatta dem.
"Myyytit" här man en liten barnröst långt där nere under apan, och jag smälte.
Det har jag gjort från början, han har mitt hjärta i sina små händer. <3

Den rubriken sammanfattar de föregående dygnen ganska bra. Detta kan komma att bli ett
långt inlägg, man vet aldrig. Det finns så mycket att berätta, så mycket upplevelser att dela med
sig av, jag vet inte ens om det går att få ner allt i ett enda inlägg. Eller tusen heller, för den delen.

Vi kom som sagt fram till Köpenhamn vid 23:00 i onsdags, kvällen innan konserten skulle börja.
Då hade vi hela natten och hela dagen framför oss, men det var inte så kallt som vi trodde i början
så det kändes rätt lugnt. Det var inga människor där överhuvudtaget, inga posters eller någonting,
så jag blev nästan paranoid och trodde att vi hamnat på fel ställe, trots två gigantiska bokstäver
som stod över halva väggen och tydligt bekräftade att detta var KB Hallen. Jag satt i stolen i början,
men sedan kom vi fram till att det var bättre att ligga direkt på marken, för då kunde man ligga tätt
intill och på så sätt behålla värmen bättre.  Natten gick rätt fort, man sov ju kanske inget vidare när
man låg där men man slumrade korta stunder i all fall. Svårt att vänta sig mer när man ligger på
asfalt med bara en filt under sig!

Hursomhelst, vid ungefär 5-tiden blev vi väckta av någon i Stage Crew som bad oss flytta på oss
från dörren eftersom de skulle lasta in instrumenten snart. "Inga problem", säger vi och lägger oss
under filten längre bort. Detta skulle komma att ha ganska stor betydelse senare.
Vi slumrar vidare, lastbilar börjar komma fram men efter att vi insett att det bara är scendelar så
försöker vi få lite sömn. Det är ju instrumenten vi väntar på. Vid ungefär 08:00 så går vi upp har jag
för mig, sätter oss och väntar. När det blir för kallt så tar jag och Manne promenader för att få igång
cirkulationen, letar upp ställen där vi kan äta senare och så. På det sätter går tiden framåt, både
långsamt och snabbt på samma gång.

Ungefär mitt på dagen börjar folk droppa in, men det är fortfarande inte fler än kanske tio stycken
fans som kommer, och jag funderar som så många gånger innan var hängivenheten finns, haha.
Där sitter vi som puckon medan vi inser att vi inte alls hade behövt frysa rumpan av oss hela natten,
det hade räckt med att vi kommit på morgonen så hade vi varit först. Jag tyckte trots detta om tanken
på att vi köat hela natten, det kändes gött att kunna säga det eftersom det trots allt tillhört en av mina
livsdrömmar sedan jag var 13.

Vid 12:00-12:30 någon gång kom bussarna med tonade rutor, där inne satt alla medlemmar och
deras crew. Det var coolt att veta att vi snart skulle stå där längst fram och ta del av allt.
Tiden sniglade sig, klockan tickade framåt och till slut var man klar med att bära in alla saker. Man
tänker aldrig på det annars, men den här gången fick man verkligen se hur mycket grejer som behövs
för en enda konsert. Det var över fyra lastbilar fulla med scendelar och annat, tänk då när det är större
konserter än detta? Herregud.

Tre timmar innan insläpp, alltså kl 16:00 börjar en kö bildas, vi ställer oss upp och bestämmer oss
för vilka saker som ska lämnas kvar i Köpenhamn. Man kan ju inte ha alla filtar och sånt med sig in,
det fungerar ju inte. Sedan är det dags för den sista väntan. Nu börjar jag bli nervös, det kittlar i magen
och jag försöker förbereda mig psykiskt på språngmarsch fram till scenen. "Tänk så får jag inte min
plats", tänker jag gång på gång, och tanken gör mig uppriktigt nervös. Jag måste ju stå där, det är ju
det som är meningen! Det känns oerhört angeläget för mig, långt ifrån bara på grund av de timmar vi
spenderat utomhus. Nu går tiden långsammare än någonsin.

Den dåliga stämningen börjar redan här. På andra konserter jag köat för så har det varit en go' stämning
redan i kön, man har sjungit låtar, snackat och fått vänner. I den här kön står rasistiska skåningar och
vrålar "SVERIGE!" gång på gång, medan andra som är mer eller mindre fulla drar igång en "BIRA BIRA
BIRA!" ramsa. Demonstrativt försöker jag få igång en kör som vrålar Slipknot, men icke. Tråkigt, tycker jag.

När det är dags för insläpp kommer samma person som väckte oss på morgonen fram till mig:
- MJiu libag likajg.
- Sorry, I can't speak Danish, svara jag och känner mig oartig.
- I'll be back, säger han på knagglig engelska.
Mycket riktigt, senare kommer han tillbaka igen och visar att jag ska dra sönder plasten som spärrar av kön.
Förvirrad gör jag det, och han drar ut mig och Manne ur kön, samtidigt som han knuffar tillbaka en kille som
han sett stått och försökt knuffa bak mig. Efter att ha fått klart för sig att Filip och Arion också var med oss
får de också ställa sig framför avspärrningen. Det visar sig att han kommit ihåg att vi var de enda som
sovit över utanför, och vi kunde lugnt promenera in i en tom lokal. Jag promenerade iofs inte, jag skuttade
och skrek helt överlycklig. När resten av folket kom in stod vi redan längst fram i mitten.
Tack, underbara vakt!

Children of Bodom drar igång spelningen, och jag måste säga att de var mycket bättre än jag trodde!
Har hört en del studioinspelat material, men har inte gillar att de har så mycket synth i musiken. Jag har
till och med kallar dem för "fjantar", men det fick jag äta upp där jag stod och såg dem live.
Riktigt bra live-band! Karisman och energin var underbar, och när sångaren spelade gitarr med
tungan skrek t.o.m. jag.


Alexi i Children of Bodom
Foto: http://z.about.com

Ungefär i mitten av deras framträdande började helvetet. Vi råkade få några idiotskåningar bakom
oss som fullständigt förstörde slutet av konserten för oss. De bestämde sig för att rikta in sig på mig,
jag var den enda tjejen som stod längst fram och de tänkte väl att jag var lätt att flytta på. Tji fick dom!
Det började med att de lade armarna om mig, för att knuffa bort mig. Jag flyttade på deras armar och
stod kvar. Då började de nypas (haha, tjejfasoner?!) och det hela eskalerade hela tiden. Manne fick
syn på att de var på mig, har aldrig sett honom så arg och med svarta ögon smällde han till en av dem
i huvudet. Han slutade, men då började nästa. "Det är lugnt, kolla på scenen", säger jag till Manne, för
jag vet att han gillar förbandet. Jag får ta det, tänker jag. De ska inte vinna, de ska f*n inte ha min plats!

Förbandet går av scenen, och mardrömspausen börjar. Jag vet inte hur lång tid pausen tog, men trycket
ökade till det dubbla när hela publiken försökte ta sig så nära scenen som möjligt. Står man då längst
fram i mitten så är det AJ som gäller. Det var jag beredd på. Vad jag inte var beredd på var killarna bakom.
De körde in armbågar i ryggen på mig, vi snackar hårt, de tar tag i mitt ansikte för att dra bort mig, de slår
på mig, hårt. De backar hela publiken, för att sedan slänga sig på mig så att luften trycks ur mina lungor,
här var det ytandning som gällde. Och för varje slag, så växte min beslutsamhet.

Jag har köat hela natten, de kom nyss. Detta är min plats, och jag har rätt till den! Aldrig har jag upplevt
större ilska för min egen skull, detta var så otroligt viktigt för mig och jag gav mig tusan på att det var
min upplevelse, inte deras. Jag fick ett benhårt psykiskt grepp över min kropp, att jag knappt kunde andas
valde jag att inte känna, att staketet tryckte in mina revben kände jag inte heller. Det som kändes minst
av allt var deras slag och tafsande händer. Jag lovar, de gjorde allt för att få bort mig! Riktigt förnedrande
behandling var det. Tänk vad man är villig att utsätta en annan människa för, för att få komma 30 cm längre
fram. Vissa är ju dumma i huvudet.

Introt till Slipknot börjar, förvånande nog är det från ett tidigare album, IOWA. Nu börjar min energi komma
tillbaka, innan detta så har jag hängt över staketet och försökt andas medan den underbara men nu mycket
oroliga vakten kollar om jag inte vill att han ska dra bort mig. "Nej", mimar jag. Än är det liv i luckan.
Draperierna dras isär, och Joey Jordison, trummisen, står ensam på scen. Det är så cool öppning, han
står där med fingrar gjorda av grenar och det är så snyggt. En efter en kommer medlemmarna ut på scen,
vid det här laget är jag inte medveten om vad jag gör, jag går bara in i känslan. När Corey Taylor till sist
kommer ut skriker jag som en galning, men det är jag inte medveten om. Manne berättar det för mig
först efteråt. Trots slagen så är detta ett av de största ögonblicken i mitt liv, lätt.

De öppnar med Surfacing, fortsätter med Get this och sedan är det dags för The blister exists. Den energi
jag fått tillbaka i och med introt börjar avta, nu är idioterna bakom mig värre än någonsin och min kropp
börjar sakta domna bort. En av medlemmarna i Slipknot, Shawn Crahan (även känd som Clown) tittar
på mig från scenen, men jag tror att jag bara inbillar mig. Det fortsätter så, till slut ställer han sig längst fram
på scen och pekar rakt på mig, våra blickar möttes, det var hur häftigt som helst. På det korta avståndet kan
man inte se så fel, dessutom såg Manne det också. Jag var ju enda tjejen längst fram, dessutom skrek jag
väldigt mycket, vilket innebär att jag nog syntes rätt bra.

Clown kommer ner från scenen, går längst raden av människor, kommer sedan fram till mig. Han ställer sig
på en upphöjning så att mitt ansikte är ungefär vid hans mage, jag vet inte vad han gör bakom mig, men innan
han ställer sig där så lägger han handen på min axel och verkligen tittar på mig. När han fortsätter raden
fram så klappar jag tillbaka på hans axel, sedan försvinner han bortåt.
Efteråt berättar Manne att han när han stått framför mig slått till någon som stod bakom mig,
riktigt hårt, rakt i ansiktet. Jag kommer väl aldrig att få reda på om han såg hur dumma i huvudet
personerna bakom mig var, men chansen är stor att han gjorde det eftersom han såg mig från
scen. Om det är så, så är det jävligt coolt.

När min kropp börjar domna så inser jag psykiskt vad som skulle kunna hända mig om jag ramlade ihop
mellan folkmassan och staketet. När jag på något plan ändå ger upp psykiskt, så är det rätt kört för mig, för
när mitt hjärngrepp om mig själv släpper så känner jag hur slut jag verkligen är. Mina ben bär inte, mitt
huvud väger bly, lungorna känns för små, revbenen trycks samman, armbågarna i ryggen gör att jag tappar
andan, listan kan göras lång. Jag svimmar inte helt, för jag kan fortfarande höra och känna allt på avstånd,
och jag minns att det sista jag säger till Manne innan jag lyfts upp av vakterna är:
"Min jacka ligger på golvet.  Biljetterna!" Förmodligen mumlar jag bara, för han tycks inte förstå vad jag
säger. Jag hänger över staketet utan någon kraft kvar.

När jag halvt avsvimmad lyfts över kravallstaketet håller en av idioterna kvar min fot och sträcker sig fram
för att tafsa mig på rumpan. Tyvärr för honom så får Manne syn på det, och han får inte heller se resten av
konserten. Jag brukar inte förespråka våld, men någonstans så känns det gött att han inte fick min plats
efter allt han utsatte mig för. Jag läggs på en bår, får syrgas och hör låt efter låt ropas upp, varje låt känns
som ett nederlag. Där ligger jag backstage och missar hela konserten på grund av de där idioterna. Jag
gråter hejdlöst och låter paniken sväva fritt, jag får trots allt ingen luft, men till slut går det att andas igen.
Jag vill tillbaka, men Manne (som offrat sin plats och följt efter mig) låter mig inte gå tillbaka in. Innerst inne
förstår jag varför, och jag älskar honom för att han bryr sig så mycket om mig. Han var så underbar under
hela vistelsen!

Jackan som legat kvar på golvet blir snodd (så klart) och jag hittar den senare på marken tillsammans med
min mössa. Biljetten till konserten är borta, jackan en aning sönderriven, och man frågar sig en aning varför
man vräker ur papperslappar ur fickor när de inte betyder mer för en än så. För mig var de ju viktiga...

Alltihop, positivt som negativt, känns som en dröm. Jag vägrar att säga att det inte var värt det. Folk undrar:
Var det värt att köa i över 20 timmar för lite över 3 låtar? Ja, lätt. Skulle jag göra om det? In a heartbeat.
Varje gång jag tror att jag drömt så trycker jag lite lätt på mina högra revben. Förmodligen är det en spricka
där, och jag låter förmodligen som en fanatiker när jag säger att det var värt det, också.
Känslan var obeskrivlig.


Han är så cool, Shawn Crahan.
Foto: http://www.radiohey.cz

Jag sitter här på jobbet, och som jag skrev i det förra inlägget så är det bara denna
arbetsdag kvar tills vi tar tåget från Borås till Köpenhamn. Det är svårt att hålla fokus uppe
när det pirrar i magen av förväntan, detta är så stort för mig och något jag har väntat på i
flera år nu. Då går det inte obemärkt förbi heller.

Tänk på mig när ni vaknar under den kommande natten, för jag lär inte få så mycket sömn
då kan jag tala om. Att sitta utomhus i november är förvisso självvalt och värt det, men man
kan inte förvänta sig att man kommer att kunna somna bara för att man vill det.
Men tänk, trots detta, tänk vad roligt vi kommer att ha! Att sitta och köa anses jobbigt av många,
men den gemenskap som kan uppkomma i en kö utanför en konsert är obeskrivlig. Jag har
några vänner som jag kanske kommer att få återse imorrn, för de har stått längst fram med
mig under flera spelningar vid det här laget. Hur trevliga som helst.
Man får göra det bästa av situationen. Sjunga låtar, prata med folk, det är det man får passa
på att göra nu när man får träffa människor med lika intressen som en själv. Jag har sett fram
emot och tänkt på detta ända sedan jag fick reda på att Slipkot skulle komma hit, och vad är
väl lite vind och kyla mot en grym spelning som blir ett minne för livet?
Jag är så uppspelt, för äntligen händer det!

Har räknat ut att vi kommer att få köa i över 20 timmar, i runda slängar. Mitt rekord hittills är 6
timmar, man kan ju säga att jag slår det med hästlängder den här gången. Vem vet vad det
slutliga rekordet blir? Jag köar väl så mycket som behövs antar jag, det är ju inte direkt någon
tävling heller men det är allt lite roligt att hålla koll på det ändå.

Kommer garanterat att blogga om denna upplevelse, för den kommer att vara stor för mig.
Större än vad jag någonsin skulle kunna beskriva. <3

Ja, tiden har sprungit, som jag brukar säga. Imorrn är den efterlängtade dagen här, äntligen.
Biljetter är fixade, tåget likaså. Nu är det inte mer än en arbetsdag och några timmars väntan
tills vi står där, längst fram på Slipknotkonserten. Yay!


Schema för de närmaste dagarna:

Imorrn
18:41 Tåget går från Borås till Köpenhamn.
22:58 Tåget ankommer i Köpenhamn.

Torsdag
20:00 Vi blir insläppta till värmen inomhus.
Då blir det Machine Head och Children of Bodom som är förband,
sedan Slipknot!

Fredag
06:12 Tåget vi ska åka hem med åker från Köpenhamn.
11:02 Vi kommer hem, trötta, slitna men lyckliga till Borås.


Folk har sett en aning förvånade ut när jag berättat om tiderna, men de tycks glömma en
ganska avgörande sak: Jag är nörd! Och en stolt sådan dessutom.
Nu ska jag och Manne skriva lista över saker man inte får glömma att ta med sig, bland
annat filtar, soppåsar (ja, att vira in sig i mot regnet) hörselskydd, biljetter och sånt.
Vi ska ju trots allt spendera över 20 timmar utomhus. ^^


Manne och jag på höstpromenad den 9 november 2008. <3

Klänningen hänger här jämte mig, färdigsydd, jag har tid för hår och smink och
räknar nu timmarna fram tills tisdag då jag ska på mitt livs första bal.
Känns så fruktansvärt overkligt, alltihop.

Förutom att jag har utgifter på 1524 :- medan min budget inte överstiger 1440 :-
så känns det väldigt bra. Tror jag.



Det enda jag inte är helt hundra på än är hur jag ska ha
håret, men det ger sig.

På lördag är jag inbjuden för att titta på Eurovision med ett gäng vänner.

I söndags kom jag på att mitt Cambridgeresultat släppts redan på fredagen.