Det här var väl kanske inte riktigt vad jag beställde...
söndagen var det bättre, men var snabbt tillbaka vilket har resulterat i att jag nu sitter hemma
och väntar på att det ska gå över. Jag hinner egentligen inte vara sjuk. Inte just nu.
Framförallt inte på en vardag.
Ja ja, man vill ju inte va' som många gamla tanter som kan prata om sina sjukdomstillstånd
i oändlighet, så det får bli allt jag säger om det för denna gång. Har aldrig riktigt förstått varför
det är så himla intressant - vissa som är jämnåriga med mig kan ju också fördriva tiden med
att skriva blogginlägg som bara handlar om symtom och läkarbesök. En sak är ju om det är
allvarliga sjukdomar det gäller, det får ju på inga villkor bli tabu tycker jag, finns ju bloggar
som handlar om exempelvis cancer där jag regelbundet går in för att beundra människors mod
och få lite nytt perspektiv på saker och ting. De personerna förmedlar ju livsglädje och styrka, jag
vet inte om en förkylning har riktigt samma förutsättningar för det...
Polly, pappas katt som jag fotade förra gången vi var ute. Nu ska jag teckna
tror jag, eller kanske skriva. Får impulser att städa, men det ska jag ignorera.
Till minne av alla er...
om att man borde fråga, när en person ser ut att vara hur lycklig som helst? När man frågar
och får ett positivt svar, hur ska man egentligen veta om att man kanske inte ska lita på det
där svaret? När alla signaler pekar åt samma håll, när en person har blivit expert på att dölja
allt det där mörka han/hon känner, då ser man inte vad som döljer sig under ytan, hur mycket
man än älskar någon.
För några år sedan visste jag inte vad sorg innebar, jag hade aldrig konfronterats med
döden, därför var den bara ett abstrakt uttryck för mig, något jag fruktade i ovisshet. Vid
det här laget har inte bara en, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan sex personer ryckts
ifrån detta liv på bara ett par år, majoriteten för att de själva valde det. Det är så ofattbart.
Nu har det drabbat ännu en, jag kände honom inte, men efter att se så många försvinna
så kommer jag aldrig längre att kunna höra talas om självmord utan att känna stark
samhörighet med alla dem som drabbas, oavsett vem. Därför vill jag sprida denna film.
Av respekt för mina vänner som kände honom, av respekt för honom och av respekt för
de jag är så tacksam att jag fått känna, om än bara för en stund.
En sak återkommer till mig: Folk talar om förebyggande åtgärder för att färre ska dö i trafiken.
Men årligen dör flera gånger mer människor av självmord. Varför är det ingen som tar upp den
diskussionen på en högre nivå? Det är så frustrerande.
Skolreformer ska inte ske så lättvindigt
Då kan vi ju ta utbildning som exempel. Många motståndare till socialism anser att
alla som är det minsta vänsterinriktade vill stöpa alla i samma form i skolan, och att
skolsystemet vi har idag är föråldrat och hindrar människor att förverkliga sina drömmar.
Och det låter ju fint, vore samhället idealiskt med en massa välmående, välanpassade
individer så kanske det hade fungerat att varje 15-åring som ska välja gymnasieutbildning
skräddarsytt sitt eget program, som Blondinbella vill att man ska göra. Fast nu är det ju
inte så. Ser man till verkligheten så vet för det första inte varje 15-åring vad den vill syssla
med flera år framåt, dessutom mår inte alla som de förtjänar heller vilket gör att alla inte
klarar av att obligatorisk närvaro i skolan skärs ned.
Jag frågar mig: Hur kan man påstå sig vara för individens drömmar, samtidigt som man
försvårar för folk att få läsa upp sina betyg på Komvux? Det övergår mitt förstånd. Som sagt,
hade alla mått som de förtjänat så hade skolan klarats av, men det är inte fallet idag. Det
innebär att bara de som mår bra, bara de som blir uppmuntrade, bara de som är starka gynnas
av nedskärning av Komvux. Hur kan det vara att främja drömmar? Vad händer med alla dem
som av olika anledningar inte klarar av pressen?
De borgerliga stöper inte alla i samma form, nej. De har två formar. En form för alla de som
mår bra, även om individerna delas upp i olika inriktningar så har de en sak gemensamt:
De har en valmöjlighet. Den andra formen innehåller alla de som inte har sådan tur i livet.
De kan snart inte få en andra chans att läsa upp sina betyg, i och med nya reformer. Hur
samhället ska gynnas av att ännu mer utöka denna klyfta kan jag inte se. Visst kan skolan
behöva förbättringar på olika håll, men inte till vilket pris som helst. Inte på bekostnad av individen.
Massaker till Sverige?
över. Kanske är det så att av allt det elände man hör om på nyheterna idag så är det just
skolmassakrarna som känns verkligast. Min generation i Sverige har aldrig upplevt krig.
Inte generationen innan mig heller, om man inte invandrat från andra länder vill säga. När
det kommer till sådant så har vi faktiskt varit ganska skyddade i Sverige under lång tid.
En skolmassaker däremot, det skulle kunna inträffa. Det kanske inte hade varit lika lätt
att få tag på vapen som i vissa andra länder, men varenda bonde på landet brukar ju jaga.
Hemma hos dem finns det ofta vapen.
Jag vet att jag inte är ensam om att reagera såhär, i och med dåden i Finland har det
krupit ännu närmare våra gränser. Att det händer borta i USA är ju lättare att hantera på
grund av den geografiska skillnaden. Att människor mår dåligt utan att det syns är ju inget
som bara existerar i USA, där flest skolmassakrar har inträffat. Det finns ju här med.
Många underliggande orsaker existerar, men ännu inga lösningar. Hur man ska förhålla
sig till frågan om säkerhetsgaller och kroppsvisitering i skolor är svårt för vissa, men lätt
för mig. Jag tror inte att det skulle förbättra situationen alls. Har jag någon annan lösning?
Tyvärr.
"September 2008. En 22-årig student skjuter ihjäl tio personer - nio elever och en lärare -
på en yrkesskola i Kauhajoki i västra Finland.
November 2007. En 18-åring skjuter ihjäl åtta personer och skadar 13 på en skola i Jokela i
Finland, en liten ort fem mil norr om Helsingfors. Han tog sitt liv efteråt.
April 2007. En 23-årig student skjuter ihjäl 33 elever och anställda vid universitetet
Virginia Tech i Blacksburg i USA-delstaten Virginia. Studenten tog sedan sitt eget liv.
September 2006. En 15-åring i Cazenovia, i USA-delstaten Wisconsin, skjuter ihjäl
skolans rektor.
September 2006. Efter att ha tagit sex kvinnliga elever som gisslan i Bailey, i USA-delstaten
Colorado, dödar en 53-åring en av eleverna och tar sedan sitt liv.
September 2006. En 25-åring - klädd i mörk rock likt Colombinemördarna - skjuter ihjäl en
person och skadar 20 i en skola i Montreal i Kanada, innan han dödas i en eldstrid med polisen.
November 2005. En 15-åring skjuter ihjäl en biträdande rektor och skadar två andra personer i
en skola i Jacksboro i USA-delstaten Tennessee.
Mars 2005. Efter att ha dödat två släktingar skjuter en 16-åring ihjäl fem elever, en lärare och en
vakt och sig själv i en skola i Red Lake i USA-delstaten Minnesota.
September 2003. En 15-åring skjuter och dödar två jämnåriga i en skola i Cold Spring i USA-
delstaten Minnesota.
April 2003. En 14-åring dödar rektorn i en skola i Red Lion, i USA-delstaten Pennsylvania, och
tar sedan sitt eget liv.
April 2002. Den värsta skolskjutningen i Europa. En 19-åring löper amok på Gutenberggymnasiet
i Erfurt, delstaten Thüringens huvudstad, och skjuter ihjäl tolv lärare, två elever, en sekreterare och
en polis. Därefter tar han sitt eget liv.
Mars 20001. En 15-åring dödar två klasskamrater i en skola i Santee, i USA-delstaten Kalifornien,
och skadar ytterligare 13 personer.
Maj 2000. En 13-åring dödar en lärare i en skola i Lake Worth i USA-delstaten Florida.
Februari 2000. En sexåring skjuter och dödar en annan sexåring i en skola i Mount Morris Township
i USA-delstaten Michigan.
November 1999. En 12-årig pojke skjuter ihjäl en 13-årig klasskamrat i en skola i Deming i USA-
delstaten New Mexico.
April 1999. Två elever klädda i mörka rockar skjuter och dödar tolv elever och en lärare och skadar
ytterligare 24 i Columbine High School i Littleton, i USA-delstaten Colorado, innan de tar sina egna liv
i skolans bibliotek."
-Hämtat från dn.se
Ett modernt sätt att dumpa.
Har ni tänkt på hur utvecklingen går stadigt framåt (och kanske också nedåt i värdighetsskalan?)
när det kommer till att dumpa folk på olika sätt? Förr i tiden var det illa nog att säga till en person
att det var slut utan att ge en anledning. Sedan kom telefonen - man ringde helt enkelt upp
personen för att slippa se den i ögonen när man förklarade att man inte längre var lika intresserad
av att ha en relation. När sedan sms:en äntrade scenen så fick den raskt förstaplatsen,
för är det inte riktigt nedrigt att nonchalant bara slänga iväg ett sms i farten, lite apropå ingenting,
för att säga en sådan sak?
Nu har det nya elaka sättet att dumpa någon skapats, för det mesta är detta någonting som brukar göras
vänner emellan känns det som, men icke desto mindre framgår budskapet lika tydligt: Man blockar
folk på nätet. I och med skapandet av Facebook och Bilddagboken och alla andra sidor som folk flitigt
besöker så har också ett enkelt sätt att utestänge folk ur sitt liv uppstått. En tydlig markering, helt enkelt.
Någonting som alla dessa har gemensamt är att oftast lämnas ingen anledning, vilket i sig bidrar
till att de stämplas som elaka. Jag menar, oavsett vän eller pojkvän/flickvän så förtjänar ju alla en
anledning, och finns det ingen så måste ju ett ärligt svar vara bättre än ovanstående?
Trots att de är så nedriga så är det faktiskt också lite intressant, jag undrar vad nästa steg blir?
Det är värt att fundera på.
Ja, jag brukade skära mig!
om det varje gång man ska ta en dusch? Påminnas om när man var ung och mådde så
fruktansvärt dåligt att man gjorde sig själv så illa. Hur kul är det att behöva bli dömd av andra
människor när man bär kortärmat, att alltid känna - Måste jag förklara mig?!"
Sitter och läser lite på en av mina favoritbloggar - Stinalee.se
Börjar kolla igenom gamla inlägg som jag inte läst förr, och kommer då över detta. Hon har
skrivit ett ganska långt inlägg om att fler och fler unga skär sig, och lagt till en bild på en
person med blodig arm. Under bilden har hon skrivit: "Hemsk bild, jag vet. Och flera av
er kommer säkert tycka att den är opassande att lägga in. You know what? Det tycker inte
jag. Det ni kan se ovan är vardagsmat för alldeles för många unga där ute och inget som vi
kan fortsätta blunda för."
För det första så tycker jag att hon är så himla bra, att hon skriver så rakt på sak om saker
som många människor helst av allt undviker. De flesta ser självskadebeteenden som någon
löjligt, patetiskt. De ser en person som gör det enbart för att få uppmärksamhet, och ibland
verkar de tycka att det är samma sak att skära sig för uppmärksamhet som att klä sig i annorlunda
kläder. Vad de inte tänker på är individen och känslorna bakom.
Om man nu enbart gör det för uppmärksamhet, varför är man en dålig person då, egentligen?
Vi har alla olika sätt att uttrycka oss, och om en person inte känner sig sedd, blir det då bättre när
man bara möts av kyla och ifrågasättande? "Honom tar vi inte på allvar, han gör det bara för
uppmärksamhet."
Jag var själv min största fiende ett tag, för ett par år sedan. Det har resulterat i några ärr på min
vänstra underarm. Det är inget jag stolt visar upp som någon bedrift, nej då. Men jag tänker inte
skämmas för någonting som faktiskt är en del av min historia. När jag ser mina ärr så ser jag
personlig utveckling. Jag ser minnen, visst. Jag ser misär, hemska minnen och djupa sår i själen.
Men jag ser också återhämtning, stärkt personlighet och tillförsikt. För jag vet vad jag gått igenom,
jag vet varför jag gjort som jag gjort, och vet ni? Det är okej. Jag mår inte dåligt av att se mina ärr,
för de är jag. En del av mig, oavsett varför jag gjorde det.
Det var längesen jag fick mina ärr använda emot mig, som ett vapen. Dels beror det nog på att de
nu bleknat ganska rejält, de finns där men inte lika markanta som innan. De syns helt enkelt mindre.
Igår hände det dock igen, en som jag trodde var min vän sa:
"När hon började gymnasiet hade hon ärr ända upp till armhålorna!"
Visst gör det ont att få höra att någon man stått nära pratar om en som om man vore en galning,
och när överdriften dessutom är så himla tydlig så skrattar jag nästan högt åt det ironiska.
Jag brukar säga att vi alla har ärr, om inte utanpå så i alla fall på insidan. Om man ska använda en
persons förflutna som ett argument för hur dåliga dom är, så har man argument mot exakt ALLA,
för vi har alla varit med om saker och ting som varit jobbiga för oss. Om jag exempelvis haft en vän
vars mamma dött så hade jag aldrig kunnat med att använda det som ett vapen mot personen. "Ja,
men när din mamma dog så blablabla..." Varför? För att det sårar, och jag var inte där, så vem är
jag att prata?
Jag förstår att folk frågar, för det är trots allt ärr och att folk blir illa berörda kan jag förstå. Jag har
inget emot att svara på frågor om det heller, men jag går inte in på detaljer. Varför jag gjorde som
jag gjorde spelar mindre roll än att jag faktiskt tog mig ur det som en starkare mer säker person.
Och det är jag faktiskt stolt över. Låt ingen trycka ner er för att ni gjort som ni gjort, för den som
kastar stenen sitter själv i glashus. Vem har inte fattat beslut de ångrar? Enda skillnaden är väl att
de inte behöver bära dessa beslut synliga på sina kroppar. Annars är likheten ganska slående.
Say it to my face
Ni har säkert hört att 90 % av sättet vi kommunicerar på är icke-verbalt. Det får mig att undra
vad det egentligen är jag sänder ut för signaler till omgivningen, för det mesta av kropps-
språket är vi ju förmodligen inte medvetna om! Inte konstigt att det blir så många missförstånd.
Eller de skrivna orden - som jag tycker är jobbigare än de verbala. Tonfall, gester och kropps-
språk förstärker ju orden och ger dem andra innebörder, men hur tusan ska man visa det i
en skriven text? Gäller texten då något viktigt, så blir jag alltid ännu mer nervös över hur det ska
tas emot av mottagaren, för våra olika erfarenheter och personligheter gör ju att vi tolkar det på
så olika sätt.
Jag föredrar att prata om viktiga saker över telefon, men helst av allt face-to-face. Det kan lätt
bli så fel annars, och de allra flesta som har något viktigt att prata med någon om vill nog undvika
det. Tror inte att jag är ensam om att tycka det. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, men
ibland springer tankarna iväg. Jag anser också att många inte riktigt håller med mig om detta.
Hur många gånger har man inte fått sms eller meddelanden på internet om viktiga frågor eller
andra konfrontationer? När jag får det så brukar jag undra varför personen väljer att ta det på det
sättet. Det måste ju vara lättare och kännas bättre att se personens riktiga reaktion? En text kan
man ju fila på jättelänge och den behöver inte alls spegla den ursprungliga reaktionen.
Själv känner jag också mig mer uppskattad om någon är rak mot mig och har kurage nog att
säga saker direkt till mig. Man bryr sig ju om människorna i sin omgivning, och om man då gör
något fel så vill nog de flesta veta det. Kontentan av det här är väl att visst kan det vara lättare att
gömma sig bakom displayer av olika slag, men betyder personen man ska konfrontera någonting
för en, så kan det faktiskt vara värt att övervinna den där nervositeten. Det vinner relationen på.
Ja ja, en ny dag har börjat, ska försöka ta tag i pluggandet idag. Går ju en bokföringskurs för jobbet,
i och med att jag är rätt så grön så känns det bättre med lite mer kött på benen. (Usch, hatar det
uttrycket!)
Ha en underbar dag! <3
...
Dumma regeringsreformer och dumma partiplaner. Oj, hade du det jobbigt i gymnasiet? Men det
är okeeeej, sätt dig i fabriken bara och slit arslet av dig, för har du haft otur hittills kan du likagärna
ha det igen, så kan vi som haft lite mer flyt i livet fortsätta ha det. Det kallas balans, det är bara att
gilla läget. Eller alla de som av olika anledningar inte pallat skolan, vem har rätt att döma som inte
vet någonting? Nej vet ni, vi tar bort Komvux, och vet ni varför? För att en andra chans är överskattat.
Det är ju så mycket enklare att födas in i rikedom, eller hur? Då har man ju råd med privatskolor.
Jag överdriver en hel del och leker med klyschor, men det är ganska befriande att göra det när man
är lite uppretad, så att säga. Är bara så in i norden trött på samma gamla tankesätt som dominerar,
ett förlegat sätt att förhålla sig till varandra. Efter krig och revolutioner som skett så borde faktiskt
mänskligheten ha lärt sig en läxa, men nej, det har vi inte gjort. Vi fortsätter att vara ego. Vi glömmer
bort att allt det vi har i livet kan ryckas ifrån oss hur lätt som helst. Vi invaggar oss själva i en falsk
illusion av trygghet, och glömmer att den anonyma massa vi fördömer i och med dessa reformer
och bestämmelser kanske också kände den tryggheten innan den rycktes bort.
Om vi var i deras ställe kanske vi hade uppskattat lite hjälp, lite osjälviskhet. Men varför det, de har
ju haft sin chans? Eller?
Nu under julen tänker jag extra på detta. Det kan börja med att jag går in på studera.nu och läser
om regeringsreformen som ska ske 2010, fortsätta med tankarna på Komvux och så småningom
är tankarna överallt. Läste ett inlägg för en stund sedan om Karl Bertil Jonsson, ni vet, det som
sänds på julafton. Han som jobbar på posten och tar rikas postpaket och ger till fattiga. Personen
som skrev inlägget ville att de skulle sluta sända "den där kommunist-skiten" men jag håller inte
med. Karl Bertil är fantastisk och en av julens höjdpunkter. Slutar de sända det kommer jag att
bli ledsen. Vem vet, kanske kommer en reform snart? No more Karl Bertil! Det skulle vara nåt.
Schizofreni vs. kluven personlighet
Jag har ganska ofta en hel del diskussioner med vänner och bekanta om psykiska åkommor
och annat, ett ganska vanligt förekommande begrepp under dessa diskussioner är just
schizofreni. Varje gång detta kommer upp så är det någon som säger att det skulle vara samma
sak som dissociativ identitetstörning, alltså personlighetsklyvning.
Visst kan det säkert ha ett samband då en person med schizofreni ofta har mer än en diagnos,
men som den psykologinörd jag är så känns det fortfarande viktigt att hålla isär termerna.
Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning, även känt
som multipla personligheter, något som ofta blandas ihop i populärkultur. En mer passande
benämning på sjukdomen vore "splittrat psyke", eftersom det bättre beskriver den sjukes situation.
Personer med diagnosen schizofreni har med hög sannolikhet också andra sjukdomar, och de lever
typiskt tio till tolv år kortare än de utan denna sjukdom beroende på ökade fysiska hälsoproblem och hög självmordsfrekvens. Arbetslöshet och fattigdom är vanliga.
Källa: Wikipedia
Detta innebär alltså att de symtom som många tror att schizofrena personer har stämmer inte. Psykoser,
hörselhallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar är inte samma sak som att ha en kluven
personlighet, det är fortfarande samma person som upplever det. Ganska intressant, tycker jag.
Jag brinner verkligen för psykologi. Min dröm är att kunna arbeta med människor och vara till stöd
och hjälp, att kunna ta reda på varför vissa situationer blir som de blir. Vem vet, kanske t.o.m. forska
inom ämnet? Dock tror jag inte att jag skulle vilja syssla enbart med forskning, min dröm är ju att
jobba nära människor, men kanske skulle man kunna syssla med forskning vid sidan av?
Det är ju också att försöka hjälpa.
Att hata det som är okänt.
er att istället för att kunna leva i harmoni med sig själv så går man runt och lider för att en
sådan stor del av ens självbild som kroppen ändå utgör känns felplacerad, smutsig, äcklig.
Jag har läst en hel del om transsexualitet, efter alla berättelser man hört om hat som riktas
mot människor som folk i sin trångsynthet betecknar som "annorlunda" så känns det
viktigt att veta vad det handlar om, även om man aldrig kan förstå fullt ut hur behandlingen
upplevs.
Jag har aldrig haft den känslan i mitt liv. Visst har jag som de allra flesta haft dåligt självförtroende
och sett ner på min kropp, jag minns den perioden väldigt väl och kanske är den inte ens över än.
Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man kan använda sig av den kunskapen man har för att
hjälpa andra, eller i alla fall hjälpa sig själv förstå andra.
Jag påstår inte att det är samma känsla. Bara för att jag känt förakt mot min kropp i det förflutna så
menar jag inte att det skulle vara samma känsla som när en transsexuell person lider på grund av
sin. Förmodligen är det inte samma känsla, men det är inte det som är det viktiga.
Det viktiga är att de flesta vet hur det känns att må dåligt på grund av sin kropp, även om det är av
olika anledningar, och den kunskapen skulle man kunna använda sig av. När man hör om alla hatbrott
som sker, alla olyckliga händelser som är så fruktansvärt onödiga, så önskar man att människor bara
kunde gå tillbaka till sig själva. Vi vet ju alla hur det är att må dåligt, om inte så kommer vi alla i alla fall
att få känna på hur det känns. Varför få andra människor att må ännu sämre då?
Ibland önskar jag att jag kunde rädda hela världen. Jag önskar att jag kunde få folk att förstå att man
älskar inte en person på grund av alla termer som beskriver dem. Man älskar en person för vilka de är.
De inre essenserna av en person är vad som verkligen fångar oss och får en relation att flöda framåt.
Utan dessa känslor kan inte balans uppnås, och då är man tillbaka på ruta ett.
Jag tycker banne mig att det är dags att ta några steg framåt! Det är dags att det faktiskt händer något
snart, någon måste bryta den onda cirkeln. Vi har yttrandefrihet i Sverige, och vill man uttrycka sig så
är det ens rättighet att göra det. Detta gäller alla läggningar, personligheter och åsikter man kan tänkas
ha! Skulle du själv vilja att den rättigheten inskränktes för dig? Du som hatar andra människor för vilka de är,
skulle du själv uppskatta att samma hat vändes mot dig?
Jag tror inte det.
Jag skulle vilja hylla Miriam, som tar detta ämne på så stort allvar som alla borde göra,
och som står för den hon är oavsett konsekvenserna. Hon är sig själv och står upp
för det, och att hon ger så mycket av sig själv i sina texter gör allt ännu vackrare.
Med styrka och mod kommer hon långt, och jag beundrar henne mycket för hennes
arbete med att sprida sanningen om uttryck som många borde ta del av mer. Det är
en nödvändig uppgift, i min mening.
Kärlek till henne! Världen behöver fler som hon.
Hennes blogg hittar ni här:
www.metrobloggen.se/mirrevirre
Jag tycker verkligen att ni ska läsa den!
Fy vad hemskt.
papporna får sitta i ovisshet, vissa anklagas t.o.m. för att ha förgripit sig på sina barn.
Kan ni fatta hur man kan göra så? Dels är det hemskt mot papporna, men tänk på barnen också.
De förtjänar ju alla att ha sin pappa i livet, annars är det en viktig pussebit som saknas...
Hemskt är ordet.
In your face.
Det finns korkade kommentarer, och så finns det kommentarer som inte ens är
värda att lyssna på, men som ändå fastnar. Här är en av dem:
"Men snälla, Corey Taylor står ju bara och skriker huvudet av sig på scenen, han
kan inte ens sjunga, och så har han den där masken för att dölja hur ful han är,
herregud asså, du vet, han är bara sååå kass. Sjukt asså."
Och visst, ser man upp till en extrem personlighet vars uttryckssätt skiljer sig så
markant från många andras så är det ju inte så konstigt att folk säger dessa IQ-
befriade kommentarer till en. Jag brukade bli ledsen, men jag har bestämt mig för
att det egentligen är synd om dem som sitter och snackar utan att veta någonting,
för allvarligt talat, det låter ju bara korkat. Lika bra att skratta åt det.
Varför de är IQ-befriade?
Trodde aldrig att jag skulle få frågan, mohahaha. Men nu jävlar:
Att påstå att han inte kan sjunga är ju inte så himla intelligent, eftersom man då
bevisar att man inte hört någonting av Stone Sour eller balladerna. Visst, man kanske
inte gillar growl, det förstår jag, även om han är bäst på även det och det krävs en del!
Jag ska ge er två bevis på att Corey Taylor KAN sjunga, och ni behöver inte tycka att
han är bäst i världen, it's up to you.
Men efter detta kommer ni inte att kunna påstå att han inte kan sjunga:
Klicka I'm not Jesus eller Bother.
Vill ni ha fler bevis, säg till, har ni något att invända så är jag gärna med på diskussion.
Och så det där med ful/snygg osv.
Denna fråga är ju ett kapitel för sig. Jag tänker inte sitta här och dra hela historien
bakom Slipknots masker, men jag kan ju tala om att det ligger mer bakom det än
den inbillade ytlighet som vissa människor tror sig veta något om.
Om ni hade läst intervjuer och faktiskt lagt ner energi på att ta reda på fakta innan
ni hackar på saker och ting så hade ni förmodligen fortfarande tyckt att det var korkat
med masker, men jag hoppas ändå att människor någonstans kan ha lite förståelse
för att bara för att de själva inte tycker om något, så betyder det inte att andra inte kan
göra det.
Man känner andra genom sig själv heter det ju, och bara för att man själv tror att allt
har med yta att göra så behöver det faktiskt inte gälla för alla människor. Ett budskap
är ett budskap, och hellre ett extremt sådant än inget alls. Faktum är:
Ett band som Slipknot har sina fans, och dessa fans brukar vara ganska så seriösa
just för att Slipknot är ett sådant band som har ett väldigt viktigt budskap att sprida, ett
budskap som har hjälpt otaliga människor otroligt mycket. Tänk på det innan ni klagar
på något så oviktigt som utseende, för kommentarerna svider.
Utseende har med smak att göra, och ni får gärna tycka att han är ful utan mask, haha.
Jag tror ärligt talat inte att han själv skulle bry sig så mycket heller.
Men låt mig tycka att han är snygg, fantastisk, underbar, charmig och rolig!
Om ni måste hacka på något, så hacka på hans utseende UTAN mask. Inte på
budskapet och musiken. För DET, mina vänner, är ett kapitel för sig. <3
Så himla sant.
Jag och en vän hade en diskussion på msn om min personlighet.
Jag: Jag tror aldrig att jag kommer sluta vara naiv, oavsett vad som
händer. Jag borde inte vara det, men så är det bara.
Han: Det tror inte jag heller. Du är en människa som litar på det
goda hos folk.
Det är så himla sant. Jag tror verkligen att vi alla har en inneboende
godhet som vi har tillgång till, som vi har en förmåga att använda.
Och vi har alla ett val: Använd den, eller inte.
Ett tillfälligt ögonblick av ilska.
vill sänka mig till, men för tillfället så skiter jag i vilket. Jag är så
himla arg.
Barnsligt hade ju varit att nämna ditt namn, men jag gillar inte
name-dropping och klarar inte av att skriva namnet, det är så
fruktansvärt onödigt. Det är inte namnet som gör personen, utan
vem man är på insidan, och jag vet en sak säkert: Jag skulle fan
heller vilja vara som DIG. Du äcklar mig.
Det känns sjukt att säga att jag brukade se upp till dig, tro att du
var bättre än mig, känna mig hotad av dig. Jag brukade gå in på din
sida och titta på dig, försöka tänka ut hur jag skulle bli som dig utan
att förlora för mycket av mig själv. För det var ju den jag trodde du
var, som jag ville bli. Detta var under min osäkra tid, den som är över
nu. Fy fan alltså. Jag vet bättre nu.
Ärligt talat, jag har stött på några sjuka människor i mina dar, men
du tar priset! Jag trodde aldrig att jag skulle få "träffa på" någon som
verkligen är sinnessjuk och som lider av vanföreställningar om sin egen
storhet, men där är du, och efter allt du har gjort mot människor i din
omgivning så finns det inga andra förklaringar än att du är helt sjuk i
huvudet och allmänt störd. Jag avskyr din blotta existens. Jag kommer
inte att göra det för evigt, för när jag har slutat vara arg, så kommer
jag att rycka på axlarna åt ditt patetiska försök till att bli ihågkommen
och förpassa dig till ett ställe där du passar allra bäst: Utanför medvetandet.
Du är inte värd folks energi, eftersom du sakta men säkert drar ner den
med dina lögner och din sjuka paranoia. Jag hatar vad du har gjort mot oss.
Jag kommer aldrig någonsin säga detta direkt till dig, av den enkla anledningen
att jag skiter i vilken riktning din person utvecklas åt. Genom att säga åt dig,
så skulle jag hjälpa dig till bättring, men denna gången tänker jag inte vara
den bättre för du förtjänar inte min uppmärksamhet. Dessutom tror jag på
fullt jävla allvar att du inte kommer att fatta, och att du sedan kommer att
fortsätta som en jävla mytoman. För det är vad du är, och för det tycker jag
synd om dig. Men jag tycker inte synd om dig angående dina sjuka infall
när det gäller att leka med folk i din omgivning, bolla med dem i luften lite
för skojs skull, för att sedan skita fullständigt i om de landar på fötterna eller
inte. Du är störd, mentalt sjuk och du behöver vård, ärligt talat. Det du har
gjort är inte mänskligt, känns det som. Det du har gjort är sjukt.
Innan brukade jag gå in på din sida, titta på dig med avund och beundran.
Men nu - NU - så vet jag bättre. Nu använder jag dig som ett avskräckande
exempel, för jag har lovat mig själv att ALDRIG bli som dig. Helvete heller.
Du patetiska människa, snart kommer alla i din omgivning inse hur du
verkligen är, fast det kanske inte är någon fara för du kanske gör samma sak
mot dem som du gjort innan, och då är de kvar. Mönster är alltid mönster.
När jag får barn, så ska jag berätta om dig, och använda dig som ett exempel
på hur man blir om man är riktigt ego, och vad konsekvenserna blir om man
skiter i alla förutom sig själv. Ditt straff kommer, det måste du inse.
Du har gjort skada som aldrig kan repareras, och det är ju lustigt att just jag
skulle drabbas med tanke på att vi inte ens känner varann. Tragiskt.
Men, du har visat mig att jag inte är så dålig som jag trodde, för jag ljuger inte,
jag manipulerar inte, jag hotar inte, jag utpressar inte, jag sviker inte, jag sätter
inte mig själv över alla andra människor i tron att jag kan behandla folk som jag
påstår mig bry mig om hursomhelst. Det gör du. Och för det... Så tar du priset.
Tror du verkligen att du kan behålla vänner på det sättet?
Du är patetisk, ömkansvärd, fast egentligen inte värd ens det.
Jag trodde att du var starkare än mig, men efter igår... Så vet jag bättre.
Jag hoppas innerligt att du inser vad du gjort.
För det kan aldrig fixas igen.
Du måste vara jävligt glad, tjejen...
Plastikkirurgi är fel.
annars, och var den gränsen egentligen går. Folk blir ovönner
över detta ämne när det än kommer upp. Personligen så fick
jag hjälp i mitt ställningstagande av en dokumentär som jag
såg igår kväll på TV.
Dokumentären handlade om plastikoperationer som gått fel,
väldigt fel. Och visst, alla plastikoperationer går inte fel, vissa
går till och med väldigt bra. Hur man nu kan kalla en modifiering
av sitt autentiska jag för "bra".
En av kvinnorna i programmet var inte tjock alls, men hon tyckte
väl att hon ville bli av med sina kärlekshandtag, som hennes
snälla, stöttande man kallade dem. När hon kom in på kliniken,
undrade hon om det skulle vara bra för hennes diabetes att gå
igenom denna operation - något som "läkarna" där garanterade
att det skulle vara. Så hon gjorde det, hon fettsög sig.
Några dagar efteråt hade hon fruktansvärt ont i magen, hon kunde
inte röra sig och smärtan var konstant. Läkarna på kliniken sa att
det var fullkomligt normalt, så hon trodde dem och stannade hemma.
Snart fick hon svårt att andas. Hon åkte då tillbaka till kliniken, och
viskade fram att hon inte kunde andas. DÅ, för första gången, tog
de fram stetoskopet och lyssnade på hennes hjärta. Hon hörde inte
ett ord mer från läkaren. Han vände sig direkt till sköterskan och sa:
"Hon måste till ett sjukhus." Och det var ju för vänligt, verkligen.
Väl på det riktiga sjukhuset konstaterades det att de hade förstört
tarmarna på henne, och att avföring läckt ut inuti kroppen och börjat
ruttna. De undrade också hur läkarna på kliniken kunde garantera att
hennes diabetes skulle gynnas, när det var helt fel. De trodde inte att hon skulle
överleva, de trodde inte att hon skulle vakna upp efter operationen, men det
gjorde hon, tack och lov.
Väl hemma igen blev hon sängliggande så länge att hon fick hemska
liggsår som blev så djupa och så stora att de var tvungna att häfta igen
dem, och snart började ett blått område på hennes stortå att uppkomma.
Detta område spred sig. Hennes vener have blivit förstörda av så mycket
sängliggande, och utan att ha blivit använda så kunde de inte transportera
blod till tån, så att såret kunde läka. Hon hade fått kallbrand.
Det började med att de tog några tår på foten. Det räckte inte, de fick
amputera foten också. Men kallbranden gav inte med sig. De gick över
knät. Nu var hennes ben borta. Hon var förkrossad, men trodde att det
var nog. Det var det inte. Nu fick hon problem med nästa ben istället,
och läkarna sa till henne att hon var tvungen att amputera bort sitt sista
ben också. Om hon inte gjorde det, skulle komplikationerna bli mycket värre.
Det sista benet amputerades bort, och hennes liv var nu för alltid förändrat.
Hon ville få platt mage, men hon fick en ärrig mage och inga ben.
Hon ville köpa en gård tillsammans med sin man, men fick en rullstol.
"Mina kärlekshandtag var ingenting jämfört med detta", sa hon efteråt.
Det finns operationer som lyckats. Årligen utförs 9 miljoner plastikoperationer
i USA, vilket är ungefär som om hela Sveriges befolkning skulle operera sig.
Att modifiera och leva på folks osäkerhet har blivit en gynnsam bransch.
Och säkerligen, av 9 miljoner operationer så måste ju någon vara nöjd, det
förstår jag också. Men är det värt risken?
Det finns alltså människor i USA som också vill vara med och dela på alla
dessa pengar. Och då tänker de: "Vem behöver en kirugutbildning? Det är
väl bara att skära lite?" Uppenbarligen så är det inte det. Uppenbarligen,
så raseras människors liv på grund av detta giriga pack som inte har ett skit
att göra i en operationssal. Jag blir så himla arg. Plastikkirurgi borde inte finnas.
Vi borde alla få vara bra precis som vi är.
Problem med självkänsla går djupare än ytan.
Det är därför man inte borde ta risken överhuvudtaget.
"Läkarna" erkände aldrig sina fel inför denna kvinna.
De fick vara anonyma, medan hon levde med konsekvenserna.
Det är så himla fel.
Om det hade sett ut såhär, så hade det vart bra.
Men det gör det inte.
Polyamory?
när jag såg "Jag älskar dig och dig och dig", en dokumentär på
TV. Polyamory är när man har flera förhållanden samtidigt, men
skillnaden mellan detta och otrohet är att alla parter är helt och
fullt medvetna om situationen, Det finns alltså familjer i USA och
Storbritanien där man bor tillsammans med sina tre flickvänner,
vissa har till och med barn. I en av familjerna var det en man, och
han fick då göra upp ett schema över när han skulle vara med vem,
eftersom det var svårt att hinna med sina tre flickvänner och två
barn. Vid första tanken är detta onaturligt för mig.
Men sedan tänker jag efter...
...och inser då att man kanske inte ska vara så dömande trots allt.
Jag menar, huvudsaken är ju att man är lycklig? Jag kan inte påstå
att jag tror på denna sortens förhållande, men samtidigt: Vem är
jag att döma ut någon annans leverne?
Jag vet att jag inte skulle klara av ett sådant förhållande, därför
väljer jag att inte ha det. Jag skulle inte fixa det.
Detta är eftersom jag tror att alla förtjänar att ha någon som kan ge
dem allt de behöver, utan att kompromissa hela tiden, och också för
att jag tror att driften som finns i alla människor, den som kallas svart-
sjuka, är alldeles för djupt rotad för att man ska kunna bagatellisera
den. Visst, det kan funka. Men vid närmare eftertanke så... Nej tack.
Jag har hellre min pojkvän, och bara honom, så kan vi fokusera på
varann. För jag är en monogam person, och det är rätt för mig.
Andra får gärna leva sådär, det respekterar jag. Bara jag inte tvingas.
Inget att sträva efter.
Angående vegetarism.
Då är det väl bara att bli vegetarian? Jag tycke det är lite konstigt att klaga
på köttätande/säga att man helst inte vill och då inte kunna bli vegetarian.
Är det latheten att lära sig laga/äta annat hos folk som kryper fram, när de
endast håller sig till wannabe-vegetarism? Menar inget illa, men jag blir
ibland lite irriterad över folk som vill få det att låta så bra men inte orkar handla.
Sköt om dig. :)"
För det första, du anonyma, vill jag bara säga att jag håller med dig fullständigt.
De personer som pratar om att det är fel att göra vissa saker, men inte själva
låter bli att göra det, har dubbelmoral och det är onekligen irriterande...
Så jag förstår din poäng.
Eftersom jag är intresserad av frågan om vegetarism och djurrätt, ville jag
skriva ut detta synligt för alla, eftersom denna diskussion är intressant och
väl värd att nämnas. Du talar om lathet, och undrar om det är på grund av det
som jag håller mig till "wannabe-vegetarism" , som du uttrycker det.
Jag kan med en gång svara nej på det påståendet (och samtidigt milt påpeka
att jag i inlägget inte klagade på köttätande utan enbart sa att jag själv helst
inte äter kött). Min anledning till att inte kunna använda uttrycket "vegetarian" om
mig själv är den enkla anledningen att vi helt enkelt inte har råd att köpa en
extra middag per gång, eftersom detta skulle dubbla våra matkostnader, och
mat är dyrt. Och skall jag då pracka på min mor en diet hon inte vill ha, enbart
för att denna skulle passa mig bättre? Nej, säger jag.
Jag tycker att vi alla har rätt att göra våra egna val i livet, utan att tvingas till det.
Därför kommer jag att bli vegetarian när jag flyttar hemifrån och själv kan ta
ansvar för min kost, och då dessutom bara behöver köpa en middag.
Då slipper jag tvinga någon annan till något som inte känns rätt för henne.
Och fram tills dess så kommer jag att äta vegetariskt när jag kan.
En start är ju att alltid göra det i skolan, till exempel.
När jag tänker efter så kanske jag kan kallas wannabe-vegetarian.
Det är ju trots allt vad jag vill vara?
Och vad är fel med att göra så gott man kan?
Emelie är snart tillbaka.
dagarna. Och det har jag också, eftersom lilla Emelie nu har gått och
blivit lite smått bloggberoende!
Jag kan inte riktigt förklara detta fenomen, men det är en längtan att
var gång jag är med om något roligt så vill jag springa och skriva det
här så att alla kan ta del av mina glädjeämnen. Man kan se det som
osjälviskt, att jag vill lysa upp någons dag med en optimistisk syn, men
man kan också välja att se det som en själviskhet, att jag endast gör
detta för att få utlopp för min berättarglädje. Jag säger att det är båda.
Anedningen till att jag har en berättarglädje är ju för att glädja, för att
när folk i min omgivning mår bra, då mår jag också bra.
Människan är aldrig helt osjälvisk, även om det kan tyckas så. Men,
ordet "självisk" har en väldigt negativ klang. Visst, det är negativt.
Men, är det inte så att de människor som utför goda gärningar också
själva vinner något på det? Det behöver inte vara materiellt, det kan
bara vara så simpelt som att bli glad för att någon gillar ens present.
Är det egentligen fel att tjäna på andras lycka immateriellt?
Är det verkligen rätt att kalla människan självisk bara för att man
tjänar på att göra andra glada, i och med att man då känner glädje själv?
Jag tycker inte det. Jag tycker att det faktum att man vinner på att göra
andra lyckliga innebär att människan trots allt har en inneboende godhet.
Är inte det ganska underbart, egentligen?
Så ett visst mått av själviskhet, eller vi kan ju kanske kalla det för egen
vinning, är faktiskt bra. Det hjälper oss att hjälpa andra. Och oss själva.
Som en fin balans, ett vackert utbyte.
Som utlovats så har jag nu lagt upp lite bilder från Mattis student i min
bilddagbok:
Gå bara in på www.bilddagboken.se och sök på Emselien.
Sedan är det bara att klicka sig fram till den 2 juni, så ligger samtliga
bilder där. Och kom ihåg att kommentarer alltid är välkomna, men att
skriva som anonym är tråkigt. ^^
Ha en superbra kväll, själv ska jag slänga mig i duschen och tvätta mitt
hår, som för övrigt kanske klipps av snart. Vem vet?
Man får inte glömma!
Alla de familjer som mist sina söner, döttrar, föräldrar på grund
av händelser som de varit oförmögna att påverka.
Livet är orättvist.
Men det finns inga händelser som i sig bryr sig om oss, eller alls
tänker på hur de påverkar oss. För de är bara ting.
Det är människorna i händelserna som hade kunnat handla på
ett annat sätt, men som valt våldets väg.
Men samtidigt har de inte det.
De som utför våldsdåd har i sin tur bivit utsatta för saker och ting
som ingen någonsin skulle välja. För livet är orättvist.
Och samtidigt kan INGENTING ursäkta ett vålsdåd.
Så mycket motsägelsefulla faktorer att överväga, att jag blir alldeles
yr i huvudet. Ibland känner man sig så maktlös inför all mänsklig
ondska. Och jag kan inte göra ett skit överhuvudtaget.
Och det gör mig så arg.
Men framförallt gör det mig oändligt ledsen.
Tittade nyss på ena halvan av filmen Bowling for Columbine.
Efter det började ett program på TV som hette Mördarna på Columbine.
Och nu... Så klarar jag helt enkelt inte av att titta på andra halvan
av filmen. Inte förrän imorgon.
Men tankarna kommer obevekligt, och jag får skuldkänslor.
Jag vet, löjligt, för hur skulle jag överhuvudtaget kunnat påverka händelserna
antingen positivt eller negativt?! Svar: Inte på något sätt!
Om ni inte vet något om händelserna på Colombine, så var det två
ungdomar som gick in på sin skola beväpnade med diverse
vapen och skjöt ihjäl totalt 12 elever och en lärare. Kort sagt.
Den långa historien är flera år av utstötthet, otrevlig behandling och
mörka tankar.
Om bara om fanns:
Tänk om någon hade sagt till dessa två att det kan finnas en framtid
trots en mörk bakgrund.
Tänk om de bara fått ha någon som var där för dem.
Tänk om de inte ens träffat varandra.
Hade det ändrat någonting? Kanske så hade det det, eller så hade
det inte gjort någon skillnad. Vem vet.
Men jag vill så förtvivlat gärna göra skillnad!
Fast det kan jag inte.
Jag slås av det ofrånkomliga när jag i programmet ser blodet från
de offer som gömt sig under datorborden i biblioteket. När jag ser
två unga män i långa rockar, solglasögon och vapen i händerna
som går runt helt kallt och skjuter de människor som visserligen
stängt dem ute i flera år med som inte förtjänar att dö för det.
Fast helt kalla var de inte, folk som överlevde har berättat att Dylan
skrattat och njutit av dödandet.
Och dessa pojkar var vanliga barn med stabila familjeförhållanden.
Var gick det fel?
Om de var helt vanliga barn som unga, innebär det då att vem som
helst kan utvecklas till mördare?
Jag tror det. Jag tror att vem som helst kan, på grund av tillfälligheter
och händelser, påverkas till att göra sådana här saker. Vissa saker
är säkert ärftliga osv, men jag tror verkligen att det till störst del är
omgivningen och miljön som formar oss till personerna vi blir.
Och den tanken skrämmer livet ur mig, för då måste jag ju
oundvikligen räkna in mig själv i den gruppen. Obekvämt? Ja.
Men alla är ju lika mycket människor som Dylan och Eric var.
Är det bara tur som format mig till den jag är?
Jag var också utstött som liten, utanför och ganska utsatt.
Varför är inte jag lika arg som de där unga männen var?
Ilska kan således inte vara den enda anledningen.
Eller också så kan det det, eftersom jag vid närmare eftertanke
inte kunde känna ilska som liten, bara sorg. Och sorg har ju en
förmåga att göra oss apatiska och oförmögna till handling.
I motsats till ilska. Kanske räcker det således med ilska?
Jag kan relatera till hatet de måste ha känt, men det kan inte bara
vara denna anledning. Vi kommer förmodligen aldrig att få reda på
exakt varför alla människor blir som de blir, eftersom det är så
otroligt komplext att räkna upp varje liten sak som format oss.
Man brukar säga att psypopati är ärftligt, dvs att man har olika lätt
att utveckla psykopati på grund av gener man fått.
Men bara för att man har genen, behöver man inte utveckla det om
man har rätt omgivning. Tvärtom så kan det då växa bort och
försvinna.
Tillfälligheter formar oss. Om de fått bättre behandling så hade
nog inte utgången blivit fullt så tragisk.
Vem ska man skylla på? Jag vet inte.
Men det är dags att tänka efter lite på hur man behandlar varandra,
och att handlingar man utför faktiskt kan påverka andra.
Och personligen så tycker jag att bara för att någon inte går runt och
börjar skjuta folk, utan kanske "bara" blir ledsna, så räcker det för att
klassas som dålig behandling. Och det ska ingen utsättas för!
Folk väljer kanske våldets väg, men samtidigt underlättar ibland
andra människor deras val.
Misstolka mig inte, alla är ansvariga för sina egna handlingar.
Men då måste väl även de människor som bidragit till
konsekvenserna ta ansvar för den faktorn?
(Fast vem ska man egentligen skylla på?)
Eric Harris och Dylan Klebold - mördare och offer.
Ångest och Musse Pigg
kan inte riktigt skakaav mig tanken på att jag egentligen borde vara därnere nu
och arbeta på scenen. Men varför?
Mina uppgifter är inte schemalagda förrän senare, så det är ju totalt onödigt för
mig att vara där nu.
Usch, så typiskt mig att få dåligt samvete även när jag beter mig exakt så som
förväntas och behövs. Men det löser sig alltid.
Inte konstigt att man börjar få fjärilar i magen förresten. Idag ska vi ha genomdrag
med smink på alla. Imorrn ska vi ha genrep med smink på alla, och i övermorrn är
det PREMIÄR. ^^
3 st föreställningar, en kl. 18:00, en kl. 20:00 och en kl. 22:00.
Så, om ni bor eller befinner er i Borås på fredag så kom till Stadsteatern vetja! Mina
vänner är såååå duktiga!
Och så ett litet förtydligande till mina vänner: Jag kommer alltså inte att befinna
mig på scenen alls.
Jag går bild, inte teater. Och det är sminket som jag kommer jobba med bakom
scenen. Men kom i alla fall, det är hur bra som helst! :)
Hjälp, jag är trött. Är det någon som har något tips på energikickar?
Ni vet, sådant man kan göra för att helt enkelt höja energinivån så att allt känns lite
mindre tungt. Skriv gärna en kommentar i så fall! ^^,
Musse Pigg ska lära barn om islams storhet!?
Satt och kollade på metro.se och kolla vad jag hittade:
En islamistisk Musse Pigg-figur ska sprida palestinska Hamas politiska
budskap till barn, skriver nyhetsbyån AP. Figuren kallas Farfur i Mellanöstern
och bär alla likheter med Walt Disneys motsvarighet. Förutom budskapet då.
Farfur säger saker som Musse Pigg aldrig skulle säga, som att "Vi ska ge den
islamiska gemenskapen tillbaka dess forna storhet och befria Jerusalem, om Gud vill,
och befria Irak, om Gud vill". Musse Pigg-klonen är värd för den nystartade barnshowen
"Morgondagens pionjärer" på den palestinska tevestationen al-Aqsa TV, som kontrolleras
av Hamas.
En israelisk mediagranskningsgrupp anser att Farfur lär ut "islamistisk överlägsenhet och
hat mot Israel och USA.
Abu Sumaya vid Palestinian Broadcasting, som kontrolleras av Hamas politiska
rival Fatah kallar Farfur för "oprofessionell"
- Jag anser inte att det är humant att använda barn i sådana hårdnackade politiska program,
säger han till AP.
Företrädare för Hamas förnekar att de använder Farfur för att hetsa barn mot judar.
- Vårt problem är inte judarna utan den israeliska ockupationen och dess ockupanter,
säger Hamasledaren Yehia Moussa till AP.
Walt Disney har inte kommenterat de upphovsrättsliga kränkningarna.
