Jag är igång igen!
övergång och den är alltid jobbig, av någon anledning. Jag gillar att komma igång igen, rutiner and
so on, men jag tycker att man ändå alltid känner sig lite halvskum innan man vant sig. Fast nu är jag
ju inne på tredje dagen, I'm on my way. *
Tänkte lägga in lite bilder från Liseberg, var ju där i fredags, men har ingen USB-kabel på jobbet så
det får bli när tid finns. Vi hade i alla fall jätteroligt, det var jag, Manne, Linn, Vickan, Emil, Viktor, min
kära lillasyster Linda och hennes pojkvän Alex. Ett riktigt härligt gäng! Sen har vi hunnit umgås ett
flertal gånger sedan dess, och denna veckan lär det bli några dagar i rad också.
Dagens aktivitet:
BIO!
Måste somna snart...
Liseberg. Egentligen hade jag tänkt lägga upp bilder, jag och Manne har ju varit hundvakter samt
hunnit med en riktigt trevlig kväll, men det får vänta.
Det blir till att skriva i sin egen, privata bok istället. Natti natti! <3
Sommaren är nära nu...
är ju midsommar snart så. Vet inte än vad jag ska hitta på, har lite olika alternativ så mysig blir
den nog oavsett. Vi får hoppas att den i alla fall blir hyfsat varm. ^^
Sitter och ska precis lägga i högsta växeln här på jobbet, känns skönt att den allra stressigaste
perioden är över så att man kan fokusera lättare på andra saker i livet. Igår var jag nere på stan
med Linn, Vickan och Manne och fikade, riktigt mysigt var det. Manne är alltid mysig, och Linn och
Vickan är två riktigt goa vänner som tar fram de bättre sidorna i mig. Trivs så himla bra i deras
sällskap! Längtar till vår gemensamma semester och de olika utflykterna vi ska göra. <3
www.ihasahotdog.com
Min och Emmas nära-döden-upplevelse.
träna tillsammans, simma och gymma. Gött.
Platsen var Byttorpssjön, det var sådär mörkt ruggigt som hösten ofta är, föga anade vi att vi snart
skulle utsättas för psykisk terror. Helt plötsligt lyser världen upp, mörkret förintas och förvandlas till
isande ljus. Vi bevittnade världens största blixt (tyckte vi då iaf) och vår reaktion?
Vi gallskrek.
Livrädda för åska som vi båda är, började vi gallskrika, springa och vifta vilt med händerna. Det värsta
av allt är väl egentligen att reaktionen var spontan, hur överdrivet det än måste sett ut så var det ren
och skär skräck vi kände. Vi måste sett otroligt fåniga ut, haha!
Hursomhelst så sprang vi bort från sjön, glada att ingen sett oss, och promenerade på den asfalterade
vägen istället. Det kändes säkrare där. Precis när vi börjar tro att det gått över...
...då smäller det igen! Och igen. Och denna gång var det folk där, men det hindrade oss inte. Genast
var skriken, handviftningarna och springandet framme igen. Det gick helt enkelt inte att lägga band på
sig. Vi svischade förbi folket som mötte oss, de tittade konstigt på oss när jag ropade:
-Vi kommer att dö!
Vi kom fram till en busshållplats, vår borg, vår räddare i nöden tänkte vi och parkerade oss på bänken
där inne. Vi lämnade inte den platsen på ett tag, det spöregnade, men åskan verkade lugna ner sig.
Till slut säger jag:
-Ska vi kanske börja tänka på refrängen?
-Ja, det är väl bäst att jag går nu när det är såpass lugnt, menar Emma på.
Vi kramas, säger hej då, Emma vänder ryggen mot mig och går målmedvetet ut ur busskuren. Precis,
och jag lovar att precis när Emmas fot ska nudda marken utanför busskuren så lyser blixten upp vår
värld igen. Och ni vet de där människorna som kan få det att se ut som om de har ett osynligt rep om
halsen som drar dem plötsligt åt ett håll? Emma såg precis ut som dem!
Hon liksom slängde sig bakåt, vände sig i luften och på en nanosekund satt hon som klistrad vid
min sida. Haha, sedan ringde vi hennes pappa som hämtade oss, jag fick skjuts hem. Skrattade hela
vägen och har gjort det sen dess. Shit, vilken promenad alltså!
Men allvarligt, det var precis som om någon satt där uppe och jävlades med en.
Kanske finns det en gud ändå?
Foto: http://puffeltufflan.files.wordpress.com
Studenten närmar sig.
det samtidigt som jag tyckte att det var obeskrivligt läskigt. Det var mycket blandade känslor då.
Jag vet inte riktigt vad det var som ändrade sig - men något gjorde att jag började tänka på ett
annorlunda sätt. Nu blir jag bara nedstämd av att tänka på det.
Just nu symboliserar studenten dagen då jag ska säga hej då till alla de vänner jag fått på
Bäckäng. För första gången i mitt liv så har jag hittat hem, känns det som. De vänner jag har nu
finns det inga ord som beskriver tillräckligt bra, de är helt enkelt för underbara för det.
Jag har ju mina små historier bakom mig, men de nära vänner jag nu fått har fått mig att
känna att historierna inte längre spelar någon roll. Det har känts underbart.
Jag älskar dem för det, och för en miljon andra orsaker också. <3
Häromdagen kom jag till skolan, och det första jag fick reda på var att studentmössorna hade
kommit. Jag gick ju självklart och hämtade ut den, men det var ingen positiv upplevelse.
Jag provade den knappt, kollade bara så att den inte var för liten innan jag lade tillbaka den
i lådan. Gah.
Jag är inte rädd för att bli vuxen, eller för att bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv.
Jag tror verkligen att allt sådant löser sig med tiden. Men människorna! Jag har sett dem
varje dag i tre år nu, jag har kommit att älska dem villkorslöst och nu ska alla åt olika håll.
Jag vill verkligen inte förlora dem.
When no one else can understand me
When everything I do is wrong
You give me hope and consolation
You give me strength to carry on
And you're always there to lend a hand
In everything I do
That's the wonder
The wonder of you
Afro Power Dance.
Jag har länge undrat vad det är för något, bara ordet tycker jag låter sådär
härligt befriande, och det är nog ganska exakt vad jag behöver just nu.
Det i kombination med våren gör att humöret höjs avsevärt.
Idag satte jag mig på en filt i parken tillsammans med ett gäng vänner, allt
var sådär ljust och vi åt glass. Det var helt enkelt underbart.
Det var då jag kom att tänka på det - det är just precis nu som livet pågår.
Det gäller bara att inte glömma av det och bli distraherad av annat.
För jag vill njuta av mitt liv precis som det är nu, och den tanken stärks ännu
mer när jag tänker på att jag tar studenten om bara en månad.
Då kommer mitt liv förändras drastiskt, och vilken riktning det tar vet jag inte.
Jag vill inte lämna mina vänner, för de betyder så mycket för mig. Därför tänker
jag göra det mesta av min sista tid med dem, för sen kommer jag inte längre
att se dem dagligen. Vad är då bättre än att sticka iväg och träna med Petro?
Smäck, säger jag bara. <3
Ljuspunkt.
Eller ja, det behövs inte närmare förklaring än detta:
Emma = Påli
Jag = Emei
Påli säger:
Känns bra att ha pratat ut om detta i alla fall.
Och jag hoppas verkligen att du får ur dig allt snart - på riktigt.
Emei säger:
Jag med, men det är också ett senare kapitel.
Påli säger:
Självklart. Men jag är med dig tills det kommer, när det kommer,
och efter att det kommit.
(Vilket kunde misstolkas så in i helvete.)
Gud vad äckligt det lät. :S
Emei säger:
HAHAHA.
Minnen från London.
Jag saknar London väldigt mycket nu, framförallt denna människa. Det är inte klokt.
Funderar på att åka tillbaka till sommarn, i alla fall försöka. Då får jag träffa alla igen.
Vad underbart det hade varit. <3
Dumma blogg.
i alla fall flera dagar. Men man blir inte glad (tro det eller ej) när man skrivit ett långt,
roligt inlägg om att alla i Sailor Moon egentligen är homosexuella, laddat upp en
bild, helt enkelt ansträngt sig, och så samarbetar inte blogg.se.
Då kapitulerar Emelie för allt annat hon borde gjort istället för att blogga, och börjar
plugga istället. Så är det bara. ^^
Hursomhelst, dessa dagar är stressiga, dock självvalt stressiga. Vill få klart alla
skoluppgifter innan torsdagen, vilket är den dag då jag flyger iväg till London för att
ha roligt och helt enkelt slappna av. "In your face, damn assignments!" ska jag skrika
hysteriskt när jag väl sitter på planet (det hysteriska kommer sig av att jag är extremt
flygrädd och ska flyga ensam för första gången) medan jag vinkar hej då till Sverige.
8 dagar av galna upptåg. Me like. <3
Idag var det Cambridgedags igen. Jag och Smillan, som för övrigt är min resekamrat
till Australien 2008 (!) satt och pratade vilket som vanligt ledde fram till intelligenta
slutsatser:
"...and I am NOT gonna do drugs, so that's a money-saver!"
"My doctor's name is Ötdl. What kind of mother names her child Ötdl?!"
6 dagar kvar!
I regret nothing.
Sometimes, the way things seem to be does not reflect
the reality that is shown. Kommer du ihåg vad jag skrev
i din födelsedagsbok? De första sidorna, texten precis jämte
bilderna på dig och mig? Läs det igen. Det är bara ett par
meningar, men sannigen i de orden övervinner tvivel. <3
"Honey, I would travel to the world's end for you.
In a heartbeat."
Jag vet, jag är smörig, men hey, det är typiskt mig.
Du kommer inte alltid att förstå varför jag gör som jag gör, inte
framöver i alla fall. Men en sak kan du lita på:
Jag bryr mig så ofantligt mycket om dig!
Don't you dare underestimate it. <3
Emelie Eliasson - Elmaze Iljazi
Born like sisters to this world.
En galen, underbar katt.
Det finns många anledningar till att kalla den det, lilla Polly. De är så många att jag
förmodligen inte kommer orka skriva dem alla här, inatt. Jag är alldeles för trött för det.
Men bara under denna dag (fast det blir ju egentligen föregående) så har hon hunnit
med att göra detta:
- Väckt mig tre, fyra gånger under natten genom att spinna högljutt och trycka in nosen
i munnen på mig (i princip) för att hon ville att jag skulle klappa henne.
- Attackerat mig i soffan efter frukosten, beviset är en massa bit- och rivmärken på mina
armar och händer. Men det är lugnt, det är kärlek.
- Varit med när jag diskat, genom att sitta i vasken, spinna högljutt och köra in huvudet i
vattenstrålen, för det tycker hon om. Hon är alltid med I DISKEN, bokstavligen.
- Varit med mig och pappa i ladugården när han klöv ved, och då vandrar hon omkring
på lasset med ved och hoppar upp på takbjälkarna. Jag fick nästan dagens hjärtinfarkt.
- Fått sig en dusch med tillhörande schamponering av pappa med mig som ivrig åskådare,
för tro det eller ej, det tycker hon också om! Hon brukar vara med mig i duschen.
- Legat i min famn, invirad i en filt och sovit i flera timmar framför TV:n. Det var mys, och
förmodligen den mest normala aktiviteten idag.
- När hon vaknade, åt vi chips tillsammans.
Nu ska jag gå och lägga mig med henne. Undrar hur många gånger jag blir väckt inatt?
För hennes skull ska jag se till att borsta tänderna...
Hundar är också vänner.
Detta uttryck är jag en varm anhängare för, vill jag lova.
Finns det något bättre än en vovve som inget hellre vill än
att vara med dig, timme ut och timme in? De är verkligen
underbart underbara djur! Det finns heller inget förställt
hos dem, alla känslor är äkta känslor och de ljuger aldrig!
Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag fick
ett väldigt fint och roligt uppvaknande imorse kl. 07:00 ungefär.
Mattis vovve Luchi var lite ängslig, hade väl ont i magen antar
jag, så han sökte lite sällskap vilket inte är lätt när allt folk sover.
Där låg jag och snusade och sov, när en iskall nos plötsligt
buffade på min näsa, och helt plötsligt fick jag syn på två
pigga och busiga ögon som stirrade förväntansfullt på
mig! Skrattande väckte jag Matti, som muttrade något ohörbart
om att han minsann försökte sova, och snarkade vidare.
Men Luchi ville i alla fall prata med mig, så han hoppade upp
i sängen och somnade liggandes över mitt ben. Underbart.
En av mina bästa vänner. <3
Kärlek alltså.
Jag älskar verkligen mina vänner, det kan man lugnt säga.
Och jag älskar verkligen min familj, som på sätt och vis är
mina vänner, fast på ett helt annat sätt än vänner man inte
har blodsband till.
Förstår ni vad jag menar?
För mig är vänner utanför släkten familj, vilket får mig att
känna mig som en av de rikaste människorna på jorden,
trots att jag verkligen inte är det materiellt sett.
Det är ju tur att jag värdesätter immateriella saker mer!
Jag älskar min familj. <3
Idag åker jag till Malmö igen efter att ha varit hemma i en
och en halv vecka ungefär. Efter att ha varit där i en vecka
så följer Matti med mig tillbaka till Borås för att umgås med
min familj, och självklart mig, hiho.
Förhoppningsvis går vi och ser denna film på bio också:
Nu ska jag packa vidare, och snart äta. Jag är hungrig
som om jag inte ätit på två veckor!
Take care, eat alot!
Ted har rikedomsambitioner.
Lägg valfritt belopp över 50 kr och skicka det till:
Ted Wallmansson
Nordängsgatan 3
504 57 Borås
Emei säger:
Varför detta?
Ted säger:
Skicka vidare, till så många du kan!
Emei säger:
Men tror du att folk skulle göra detta?
Ted säger:
Jag hoppas? :)
Emei säger:
Haha, du är lite rolig faktiskt.
Ted säger:
Det är ju rätt smart om det går vägen.
Om jag skulle få ut 50 kr från alla på min msn
så har jag ju 15 000. Tror jag. :P
Emei säger:
Smart. Jag ska lägga ut denna konversationen
på min blogg nu.
Ted säger:
BRA. Då kanske folk skickar brev! :D
Man upphör aldrig att förvånas. ^^
Tacksamhet.
skulle göra åt mitt katt-fräs-humör. Jag menar, vad hjälper det att man har
saker man ska göra, när humöret är lika grått som himmelen utomhus, och
motivationen är lika med noll?
Men tack, för då ringde Elmaze och frågade om vi skulle hitta på något.
Och jag tog tacksamt emot denna gest, för vad är väl lite surhet
att tänka på när man har en underbar vän som ringer? :)
Mina ursprungliga planer:
1. Göra mig i ordning.
2. Rensa i mitt rum, gah.
3. Träna.
4. Slappa hela kvällen.
De nya planerna:
1. Göra mig i ordning.
2. Åka till Elmaze.
3. BAKA med Elmaze!
4. Kanske kolla nån film?
5. Framförallt: UMGÅS.
Me likeeeeeey!
