Sommaren är nära nu...
är ju midsommar snart så. Vet inte än vad jag ska hitta på, har lite olika alternativ så mysig blir
den nog oavsett. Vi får hoppas att den i alla fall blir hyfsat varm. ^^
Sitter och ska precis lägga i högsta växeln här på jobbet, känns skönt att den allra stressigaste
perioden är över så att man kan fokusera lättare på andra saker i livet. Igår var jag nere på stan
med Linn, Vickan och Manne och fikade, riktigt mysigt var det. Manne är alltid mysig, och Linn och
Vickan är två riktigt goa vänner som tar fram de bättre sidorna i mig. Trivs så himla bra i deras
sällskap! Längtar till vår gemensamma semester och de olika utflykterna vi ska göra. <3
www.ihasahotdog.com
Regn och rusk
Känns skönt att veta att kvällen i alla fall är räddad. Har en hel del roligt att se fram emot nu,
snart Metaltown, snart besök i Malmö med Manne för att hälsa på Madde, snart besök i Varberg,
snart cykelsemester med Manne, Linn, Vickan och förhoppningsvis en hel drös med annat
härligt folk. <3
Den 15 juni är det sista inlämningsdagen för årets deklarationer, efter det blir mitt liv nog
betydligt mindre stressigt. Ska nog t.o.m. ta en vecka ledigt nu i juni för att sedan ta resten i juli.
Ja, så får det bli. Längtar till sommar och framförallt sol - känns som om regnet hållt på i evighet.
Men det ger sig! Känner mig pepp idag, allt är fint, nu ska jag bokföra så att fingarna glöder. ^^
Ha en bra dag!
Det finns hopp överallt
"Vet du vad Emelie; Såhär har jag kännt några gånger också.
Och då vännerna betydde mest, så var det hjärtekrossande för
mig att plötsligt bli lämnad eller lågprioriterad. Därefter slutade
jag bry mig - om inte de ville vara vän med mig, så var det deras
förlust. En del människor är helt enkelt för olika. Och jag visste att
ens familj alltid fanns där för en!
Jag tror att det tankesättet sitter kvar fortfarande... Jag har inga
problem med att ha mysdagar hemma för mig själv, strosa omkring
ensam - och ja, så pluggar jag ju på distans. haha
Vad jag vill säga är att; Vänner kan tillföra en jättemycket. Men att putta
ner dem på en andraplats är inte helt fel heller. Det har gjort att, iallafall
jag, känner mig mycket starkare som person. "Jag kan röra mig fritt" :)
Sen har man ju några få "guldklimpar" - och det är dem man skall ägna
en extra tanke åt ♥"
Tog mig friheten att kopiera denna kommentar och lägga upp den så att alla kan se den,
hoppas det inte gjorde något Sandra. Igår hade jag en lite sämre dag vilket resulterade i
en mindre positiv text. Som svar fick jag kommentaren ovan, och sällan har ord hjälpt mig
så mycket som dessa. Kändes riktigt, riktigt bra att läsa dem!
Missförstå mig rätt nu: Det är fortfarande sorgligt när vänner visar sig vara något annat än
vad de utgett sig för att vara, men jag måste faktiskt inte ge dem den makten över mina
känslor, och därigenom över mitt liv. Det är ju jag som lever mitt liv, inte de. Vad de gjort för
val är ju enbart upp till dem, och om det ändå inte spelar någon roll vad jag gör - varför plåga
sig själv? Jag tror att anledningen till att jag, och många med mig, påverkas så starkt av saker
som dessa är att vi har oss själva på max andraplats, konstant. Hur bra är det på en skala?
Jag har alltid gillat att identifiera mig själv som "bra vän" med allt vad det innebär, att alltid finnas
där, alltid förstå, alltid hjälpa, alltid vara villig att lyssna. Men får man ingenting tillbaka så är det
bara så. Det är ingenting man kan ändra på. Och ibland kanske man borde prioritera sig själv
också, sig själv eller någon av de där guldklimparna som Sandra pratar om - det är ju de som
älskar dig för precis den du är. Jag ska bestämma mig, här och nu, att gör de inte det, ja då får
det vara. Uppskattas inte jag för den jag är så kan jag ändå inte ändra på det, och det valet får
stå för dem. Det måste faktiskt inte alltid vara du själv som har misslyckats.
Tack Sandra, du är en guldklimp. <3
.jpg)
...men vännerna består?
alltid det viktigaste för människor, och i tider som dessa är det inte roligt att få mentala slag
i ansiktet när ens tillit redan är nästintill obefintlig. Känner mig skitlöjlig som skriver detta, vem
som helst kan ju se in rakt in i det som jag är mest ledsen för nuförtiden, och i och med det se
rätt in i en del av mig jag inte längre luftar särskilt ofta...
...men jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag vet att jag slutat försöka för längesedan, t.o.m.
tidigare än jag trodde, för att jag redan då insåg att vill inte personer ha med en att göra mer,
så spelar det ingen roll om du ber tysta böner och gråtar ensamma tårar för att du inget hellre
vill än att det ska vara som förut. Vad bortskämd jag var, alltid omgiven, uppskattade varenda
minut av det. Det är därför det gör så ont nu, när vissa väljer bort en så lättvindigt och förut så höga
tankar om ens person ersätts av misstro och t.o.m. förakt. Jag vet inte vad jag har gjort för att
förtjäna detta. Det är det som är värst.
Tro gärna att jag tycker synd om mig själv. Ibland gör jag det, och det gör även du som läser
detta. Vi tycker alla synd om oss själva, vi är alla själviska i vissa stunder, för vi är mänskliga. Det
har jag slutat skämmas för sedan länge, i alla fall försökt. Man ska kunna vara ledsen utan att få
stenar kastade mot sig. Men detta är inte rätt, och jag är en dåre som försökt intala mig själv att
allt är okej. Att allt kommer att bli okej. För så är det inte, och det är bäst att jag inser det. Att jag
skulle vara opåverkad av att personer jag sett upp till och tyckt om (och fortfarande tycker om även
om jag ibland inte vill) helt plötsligt ser ned på en, är orealistiskt. Jag önskar att jag inte brydde
mig, men vänner har alltid varit viktigast för mig, för utan dem går vi under.
Jag har tack och lov kvar en massa människor i mitt liv som jag älskar och som jag vet alltid
ställer upp. Men tack vare allt som hänt så finns det där, tvivlet. Jag tvivlar inte på människors
ord, utan på mig själv, på min förmåga att vara tillräckligt bra för att de ska vilja stanna. Hade
jag bara varit bättre så hade de andra stannat, de som fortfarande betyder så mycket. Jag vet
inte längre vad jag ska göra.
I'm on my own now
man gått till när man fastnat, och datumen för inlämning flyttar ju inte på sig bara för
att jag kör fast. Men men, vi får se hur det går med det där.
Sitter och har, just det, kört fast. Känns inte så pepp just nu. Inte så pepp alls, men om
fem minuter när jag kommit igång igen så blir det bättre. <3
Har ni en bra dag?
Back to work
Har passat Albin, min lilla brorson, så han har suttit med mig i receptionen en stund idag. Som tack
för hjälpen hade min svägerska bakat en kaka som hon tog med sig. Lite dumt att jag redan brutit mot
min och Mannes överenskommelse om att inte äta godis och liknande denna veckan, men men, han
får väl en Pepsi då som kompensation!
Albin är allt bra mysig, en riktigt bestämd liten kille, det blir ingen vila när han är med men det är
ändå alltid lika mysigt. Lite roligt att en kund trodde att det var min son. "Jaså, han är med mamma på
jobbet idag." Jag svarade att jag nog väntar några år till och skrattade lite, men man måste erkänna att
man ibland önskar att den tiden var närmare. Men det kommer, en dag...
Nu ska jag ta itu med deklarationerna! <3
Ha en underbar dag i solskenet.
