rockfen

Ni vet de där rockstjärnorna som ska vara så himla coola, de som verkligen går in i
rockmyten med alkoholen, brudarna, drogerna och de vilda partynätterna? De som blir
divor trots vad deras musik står för och som ger fullkomligt tusan i sina fans? Man blir
så trött på dem, blir man inte?


Det bästa jag vet är när sådana personer mognar. Det bästa jag vet är när man är på
en konsert och har ett band framför sig som man verkligen känner kärlek ifrån, man kan
verkligen känna hur roligt de tycker att det är att stå där på scenen. Då blir jag lycklig.
Såg en video nyss som påminde mig om varför jag ser upp till Slipknot i allmänhet och
Corey Taylor (sångaren) i synnerhet:


Vi är vana vid att se honom i mask, och så dyker han upp för att ta emot sitt pris iklädd den här
kostymen! Jag tycker verkligen att det är så skönt gjort, att kunna ta ett steg åt sidan och bara
driva med sig själv och med bilden folk har av en. Mer självdistans åt folket, för just nu tar många
sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag brukar inte ha något emot måndagar. Faktum är att jag oftast skuttar upp övervägande pigg.
Men inte imorse. Imorse ville jag bara dra något gammalt över mig. Vaknade och somnade hela
natten, drömde intensiva och konstiga drömmar. Jag lovar att vovvar känner varje nyans i vårt
humör, nu när vi tar hand om en kan jag studera detta på närmare håll. Varje gång jag vaknade
möttes jag av två stora, djupbruna ögon som tittade på mig bortifrån filten. Han blev uppbjuden
i sängen, för vad som lugnar mig lugnar även honom. Bless. <3


Som vanligt blir det bättre framåt dagen, lunchen närmar sig och nu är jag inte trött längre, bara
hungrig. Helgen var bra. I fredags utgång med syster, riktigt roligt var det att det var bara vi två.
Jag har saknat det, även om det var första gången. Grand invigdes för oss båda, mucho trevligt.
Vi planerar redan en Stockholmpartyresa...


Dessutom måste jag träffa Madde snart. Vi har pratat om det i vadå, två år nu? Så det lär bli
Malmö snart också. Nu ska jag jobba vidare!

<3

Det är vad jag och min syster ska ägna oss åt. Jag har aldrig varit ute med Linda själv
så vi får se om jag överlever kvällen. Är så grymt pepp att det inte är klokt, men den
uppenbara frågan kvarstår: Vad tusan ska jag ha på mig?!


Linda kommer hursomhelst hem till mig och Manne först för att göra sig i ordning och
fixa litegrann. Sedan är det tänkt att vi ska dra iväg till Grand för att titta på lite folk.
Haha, shit, vad gammal jag låter. Festa heter det ju!


Fast jag är väl ingen festprisse egentligen. Har alltid föredragit att ta det lugnt.
På tal om fest, igår var jag inne och handlade på Systemet för första gången sen jag
fyllt 20 år, och de frågade inte ens om mitt leg. FAIL.


Wohoo, bra dag! <3

Jag och Elin för ett tag sedan. <3

Har precis kommit till jobbet och sitter och gör min vanliga bloggrunda. En blogg som jag aldrig
missar att besöka är Linda Bloms blogg. Hon varvar mode med tävlingar och inredning, perfekt
morgonunderhållning. Linda verkar till skillnad från många andra högtravande bloggerskor vara
en jordnära och charmig tjej med båda fötterna på jorden, så himla uppfriskande att se.
Jag gillar henne skarpt och råder den lilla skara jag har som läser denna blogg att göra ett besök.

Bild: lindablom.se

Ibland lever man verkligen i gårdagen. Gör ni det med? Jag är en människa som på senare
år har blivit bättre på att sluta älta saker som hänt, och so far so good, men ett beroende
brukar ju ersättas med ett nytt, inte sant? Nu lever jag i framtiden istället, kanske inte alltid,
men alldeles för ofta.


Varför kan vi människor inte bara leva i nuet? Tänk vad mycket lyckligare alla hade varit
om de bara kunde låta saker komma som de kommer. Ofta kan man ju ändå inte göra så
mycket åt vad som sker. Egentligen är det så självklart hur man borde tänka. För ett tag
sedan köpte jag en meditations-CD, tänkte att jag skulle lära mig att ta det lite lugnare.
Visst funkade det, men jag kom aldrig igång att använda den så ofta som jag tänkt. Bättre
blev det nu när jag har hand om en vovve, då kommer jag ut mer och rör på mig oftare,
vilket faktiskt på bara en och en halv vecka har hjälpt. Jag vet inte vart jag vill komma
med detta, förutom att vi borde ta bättre hand om oss själva. Och om varandra, speciellt
om varandra.


Förresten så funderar jag på att radera alla tidigare inlägg i den här bloggen och börja om.
Mycket som finns här är inte jag längre och sånt behöver man inte. Visst skulle jag kunna
starta en ny blogg, men rockfen.blogg.se har ju funnits ett tag och jag vill ha kvar adressen.
Vi får se vad som händer.

Har så många gånger tänkt att jag ska vara sådär flitig, ni vet, uppdatera bloggen ett par gånger
varje dag med snärtiga, tänkvärda texter och välplacerade bilder. Jag vet egentligen inte om jag
vill ha en stor blogg med många läsare, men varför känner man annars ett krav att uppdatera?
Så himla dumt egentligen. Från och med nu ska jag uppdatera bara för mig, det har jag bestämt.


Har kommit på en sak. Förr i tiden blev jag så mycket bättre på kort. Inte konstigt att man aldrig
lägger upp några bilder på sig själv i denna blogg då man ser knäpp ut på i princip samtliga bilder.
Ta Facebook till exempel: Ju längre bak man klickar bland mina bilder, desto bättre ser jag ut. De
värsta bilderna är de man möts av först. Det är fruktansvärt, fruktansvärt I tell you!
Och jag som trodde att man skulle hinna bli i alla fall 40 år innan man såg sina glansdagar mattas
av, ni vet den där klyschan om 40-årskrisen. Nu menar jag inte att man inte är snygg som 40-åring.
Förhoppningsvis kommer jag att ha bättre självkänsla vid det laget. ;)


På tal om kriser så har jag en 20-årskris. Visste ni ens att de existerade? De gör faktiskt det, det är
bara det att folk inte pratar lika mycket om dem. Ni känner säkert igen den där skrämmande känslan
av att allt är nytt och okänt och helt plötsligt helt upp till er, fast när man väl fyller 20 år och precis
flyttat hemifrån så hamnar den där känslan på en helt ny nivå. Jag kände mig som ett freak när jag
första kvällen i den nya lägenheten ömsom skrattade och tyckte att allt verkade himla spännande,
ömsom grät efter lilla mamma. Jag menar, var det inte nu man skulle ha sådan koll? Jag har drömt
om denna tiden sen jag var 11 år gammal, och då såg jag världsvana Emelie, inte emotionell
bergochdalbana personifierad. Det är skumt, det där. Kanske hänger de kassa fotografierna ihop
med min lilla kris? Vi får hoppas det. Verkar som att mina glansdagar inte kommer att infinna sig på
ett tag i alla fall, men det får vara lugnt där. I teorin lever jag efter att det är bäst att ta det lugnt, att
ta det som det kommer. I praktiken? Mja, det vet jag inte riktigt...


Haha, nu jagar Albin flugor här i receptionen. Ja, alltså, labradoren Albin, inte min snart treåriga
brorson. Jag och Manne har blivit med hund nu, i alla fall verkar det så. Vi ska göra vårt bästa för att
få behålla den här underbara, stora, svarta varelsen. Han har varit hos oss i snart två veckor och har
redan en självklar plats i sängen om nätterna (läs: halva utrymmet.) En självklart plats i mitt hjärta
hade han redan för längesen, aldrig har jag blivit mer kär i en vovve än nu och Manne känner samma
sak. Det hade varit riktigt tufft att lämna tillbaka honom... Så vi får hoppas på det bästa. Lilla Babbi. <3


Nu är det äntligen lunch!

"in an effort to get people to look
into each other's eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.

late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn't respond, i know
she's used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe."

The quiet world av Jeffrey Mcdaniel