rockfen

"Vet du vad Emelie; Såhär har jag kännt några gånger också.
Och då vännerna betydde mest, så var det hjärtekrossande för
mig att plötsligt bli lämnad eller lågprioriterad. Därefter slutade
jag bry mig - om inte de ville vara vän med mig, så var det deras
förlust. En del människor är helt enkelt för olika. Och jag visste att
ens familj alltid fanns där för en!

Jag tror att det tankesättet sitter kvar fortfarande... Jag har inga
problem med att ha mysdagar hemma för mig själv, strosa omkring
ensam - och ja, så pluggar jag ju på distans. haha

Vad jag vill säga är att; Vänner kan tillföra en jättemycket. Men att putta
ner dem på en andraplats är inte helt fel heller. Det har gjort att, iallafall
jag, känner mig mycket starkare som person. "Jag kan röra mig fritt" :)

Sen har man ju några få "guldklimpar" - och det är dem man skall ägna
en extra tanke åt ♥"


Tog mig friheten att kopiera denna kommentar och lägga upp den så att alla kan se den,
hoppas det inte gjorde något Sandra. Igår hade jag en lite sämre dag vilket resulterade i
en mindre positiv text. Som svar fick jag kommentaren ovan, och sällan har ord hjälpt mig
så mycket som dessa. Kändes riktigt, riktigt bra att läsa dem!


Missförstå mig rätt nu: Det är fortfarande sorgligt när vänner visar sig vara något annat än
vad de utgett sig för att vara, men jag måste faktiskt inte ge dem den makten över mina
känslor, och därigenom över mitt liv. Det är ju jag som lever mitt liv, inte de. Vad de gjort för
val är ju enbart upp till dem, och om det ändå inte spelar någon roll vad jag gör - varför plåga
sig själv? Jag tror att anledningen till att jag, och många med mig, påverkas så starkt av saker

som dessa är att vi har oss själva på max andraplats, konstant. Hur bra är det på en skala?


Jag har alltid gillat att identifiera mig själv som "bra vän" med allt vad det innebär, att alltid finnas
där, alltid förstå, alltid hjälpa, alltid vara villig att lyssna. Men får man ingenting tillbaka så är det
bara så. Det är ingenting man kan ändra på. Och ibland kanske man borde prioritera sig själv
också, sig själv eller någon av de där guldklimparna som Sandra pratar om - det är ju de som
älskar dig för precis den du är. Jag ska bestämma mig, här och nu, att gör de inte det, ja då får
det vara. Uppskattas inte jag för den jag är så kan jag ändå inte ändra på det, och det valet får
stå för dem. Det måste faktiskt inte alltid vara du själv som har misslyckats.


Tack Sandra, du är en guldklimp. <3