Jag hittade en gammal text.
Bitar, fragment av ett minne far genom mitt huvud.
Fast egentligen kan jag inte sätta fingret på det.
Är det ett minne, eller flera?
Var det kanske i själva verket en dröm?
Underbara minnen med dess bubbliga lycka, något man inte
får ta för givet tas varje dag för givet, av miljontals människor
världen över.
Man väcks obarmhärtigt från drömmen när den krossas, plötsligt.
Man är aldrig förberedd.
Drömmen med dess föut så mjuka konturer faller plötsligt i bitar,
och avslöjar kanter vassa och hårda, ångerlösa.
Man är aldrig förberedd.
När den dröm man själv skapat inser att den inte existerar, att
den bara är just en dröm som passerat in i själens minneslund, då,
då suddas verkligheten ut för en stund.
Gränsen mellan dröm och minne blir vag, luddig.
Man är aldrig förberedd.
Förberedd på det ögonblick av total sorg som kan komma att
borra sig in i själen och lämna ärr, om man bara låter det göra det.
Om man bara låter det göra det.
Man är aldrig förberedd,
men man hämtar sig till slut.
Det är då man inser vad det är man måste göra.
Det är då man förpassar drömmen till minneslunden.
Där är den inte längre farlig, där kan den inte skada dig,
för där är den blott ett minne.
En dröm är bara farlig när du vägrar att släppa den,
trots dess tydliga svekfullhet.
En dröm som bottnar i lögner för dig själv
kommer aldrig att ge dig den frid du behöver.
Jag vill att mina drömmar ska bottna i något beständigt.
Samtidigt vill jag att de ska vara precis så långt bort att
man fortfarande strävar framåt, av instinkt.
Jag släpper min dröm nu, den som snart blir ett minne.
Jag tror att drömmar kan uppfyllas.
Jag tvivlar inte.
Och jag tar det renaste andetaget jag gjort på länge.
Det är bubblor i luften.
Kommentarer
Trackback
