Jag vill inte känna vemod.
Om jag fick be om en enda sak, en enda, så skulle det vara att alla mina nära och
kära kunde få må så bra som möjligt. Om jag ser att någon jag bryr mig om mår
dåligt, så är jag villig att göra allt i min makt för att hjälpa den personen, oavsett
vad som krävs! Men, ibland märks det inte på ytan, vad som pågår inuti.
Två av mina kompisar har tagit livet av sig under en kort tidsperiod. Det som är i
fokus då är ju självklart dem, de hade det svårt, de gjorde ett val och man kan inte
annat än hoppas att de har det bra, var de än befinner sig nu.
För det förtjänar de verkligen. <3
Men man kan inte sticka under stol med att det är jobbigt för alla som lämnas kvar,
med en önskan om att ha kunnat hjälpa till, med en önskan om att ha vetat om allt
som pågick så att något kunde gjorts överhuvudtaget.
Jag fick ett meddelande på helgon.net från min kära syssling:
"fy för i helvete att livet ska behöva vara så tungt för vissa av oss.
jag kände honom inte, men...
behöver du nån o snacka med så är det bara att höra av dig.
kram /Marcus"
Då undrar jag automatiskt: VEM är personen Marcus pratar om? Visserligen dog
Nalle för inte så längesen, men jag tror inte att Marcus visste vem det var ens.
Då kommer frågan igen, starkare: VEM är det han pratar om? Om det inte är Nalle...?
Vem är det då? Någon som kan kopplas samman till mig, eftersom Marcus spontant
skriver detta i ett mail, uppenbarligen.
Rädslan genomsyrar hela mitt inre nu, får inte tag på någon som har Marcus nummer,
men jag måste veta, måste veta, måste veta. Jag vill inte att fler ska försvinna nu, vill
inte se fler människor ledsna, vill inte behöva tänka tillbaka på stunder som för evigt
är borta. Jag vill inte stå maktlös och veta att någon är oåterkalleligt borta.
Jag vill ju hjälpa er allihop, så många jag kan, så mycket jag bara kan! Vill inte att ni
ska vara borta. Snälla, försvinn inte från mig, låt mig hjälpa er, säg till om ni mår dåligt.
Snälla!
Människor i mitt liv, ni som är här och som varit här:
Jag älskar ju er alla så otroligt, otroligt mycket!
kära kunde få må så bra som möjligt. Om jag ser att någon jag bryr mig om mår
dåligt, så är jag villig att göra allt i min makt för att hjälpa den personen, oavsett
vad som krävs! Men, ibland märks det inte på ytan, vad som pågår inuti.
Två av mina kompisar har tagit livet av sig under en kort tidsperiod. Det som är i
fokus då är ju självklart dem, de hade det svårt, de gjorde ett val och man kan inte
annat än hoppas att de har det bra, var de än befinner sig nu.
För det förtjänar de verkligen. <3
Men man kan inte sticka under stol med att det är jobbigt för alla som lämnas kvar,
med en önskan om att ha kunnat hjälpa till, med en önskan om att ha vetat om allt
som pågick så att något kunde gjorts överhuvudtaget.
Jag fick ett meddelande på helgon.net från min kära syssling:
"fy för i helvete att livet ska behöva vara så tungt för vissa av oss.
jag kände honom inte, men...
behöver du nån o snacka med så är det bara att höra av dig.
kram /Marcus"
Då undrar jag automatiskt: VEM är personen Marcus pratar om? Visserligen dog
Nalle för inte så längesen, men jag tror inte att Marcus visste vem det var ens.
Då kommer frågan igen, starkare: VEM är det han pratar om? Om det inte är Nalle...?
Vem är det då? Någon som kan kopplas samman till mig, eftersom Marcus spontant
skriver detta i ett mail, uppenbarligen.
Rädslan genomsyrar hela mitt inre nu, får inte tag på någon som har Marcus nummer,
men jag måste veta, måste veta, måste veta. Jag vill inte att fler ska försvinna nu, vill
inte se fler människor ledsna, vill inte behöva tänka tillbaka på stunder som för evigt
är borta. Jag vill inte stå maktlös och veta att någon är oåterkalleligt borta.
Jag vill ju hjälpa er allihop, så många jag kan, så mycket jag bara kan! Vill inte att ni
ska vara borta. Snälla, försvinn inte från mig, låt mig hjälpa er, säg till om ni mår dåligt.
Snälla!
Människor i mitt liv, ni som är här och som varit här:
Jag älskar ju er alla så otroligt, otroligt mycket!
Kommentarer
Trackback
