rockfen

Alltså - palla. Jag säger då det, att när saker och ting
inte vill, tvinga dem inte. Tystnad ger mig ro, men bara
till en viss gräns. När den är nådd, då sätter jag min
tilltro till musiken - den är alltid där.
Den fyller tomrummet omkring mig och lindar in mig
i trygghet och förståelse - när verkligheten sviker.
Det är otroligt vilken skillnad musik kan göra faktiskt.
Nu när jag sitter här och låter Corey Taylors röst smeka
bort mina malplacerade tankar så känner jag något
sjukt: Jag älskar tamigfan den mannen för vad han
gör för mig! Det är verkligen kärlek jag känner...
Jag menar, hur många gånger annars känner jag mig
så totalt förstådd, så totalt redo att ge mig av själv som
jag gör när det är mina egna känslor som uttrycks,
utan att jag ens har behövt säga ett knyst?
Att ens försöka definiera denna känsla närmare är
lönlöst, den är för stor för att jag ens ska kunna
komma i närheten av dess intensitet. Man kan inte
i ord uttrycka vissa saker, och det är bara att acceptera.
Jag vet i alla fall, att om jag inte haft musiken att hämta
styrka ifrån, så hade jag känt mig oändligt ensam
ikväll. Men nu gör jag verkligen inte det.
JAG ÄLSKAR.