Oskar
Idag för ett år sedan fanns du, om några timmar gjorde du inte det. Det är så konstigt.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på dig under det år som gått, jag tror inte ens att
man kan räkna det. En återkommande tanke idag är hur året har gått så snabbt som det gjort,
hur går det till, hur kan det fungera så att någon försvinner medan allt runtom bara fortsätter?
Jag vill inte glömma, jag vill inte att mitt liv ska fortsätta som ingenting, och trots att jag innerst
inne vet att det aldrig kommer att göra det så kämpar jag dagligen för att minnas allt.
Jag sårar mig själv gång på gång genom att gå igenom varje smärtsam nyans i mina minnen,
för du får inte blekna! Världen får inte fungera så att man bara försvinner.
Trots att jag sårar mig själv gång på gång så är det inte jag som har det värst. Jag vet att det
kanske inte är det viktiga, men mina tankar återkommer ofta till din närmsta familj. Det spelar
ingen roll vad man gör, det är så smärtsamt oåterkalleligt. Trots allt detta så har jag dig i ljusa
minnen inuti mitt huvud, du när du ler det där blyga leendet som var så typiskt dig, din snälla röst
och dialekt har jag i färskt minne. Ibland tar jag fram din röst från mina minnen och då kan jag
lyssna på den som om jag verkligen hörde den. Så klart minns jag den, så klart minns jag dig,
för även om jag aldrig berättade det för dig så var du en person som jag instinktivt såg upp till
och som jag kunde identifiera mig med. Det gör otroligt ont inuti att du försvann, vi höll på att bli
så bra vänner och skulle festa ihop, på grund av min blyghet visste jag aldrig hur jag skulle gå
tillväga för att fråga just sådana saker. Det är en av de saker jag ångrar mest. För ord kostar ju
ingenting, och inga ord i världen hade varit slöseri att yttra till dig. Du var så bra.
Jag saknar dig, jag saknar vad vi kunnat vara. Jag saknar dig.
