rockfen

Den rubriken sammanfattar de föregående dygnen ganska bra. Detta kan komma att bli ett
långt inlägg, man vet aldrig. Det finns så mycket att berätta, så mycket upplevelser att dela med
sig av, jag vet inte ens om det går att få ner allt i ett enda inlägg. Eller tusen heller, för den delen.

Vi kom som sagt fram till Köpenhamn vid 23:00 i onsdags, kvällen innan konserten skulle börja.
Då hade vi hela natten och hela dagen framför oss, men det var inte så kallt som vi trodde i början
så det kändes rätt lugnt. Det var inga människor där överhuvudtaget, inga posters eller någonting,
så jag blev nästan paranoid och trodde att vi hamnat på fel ställe, trots två gigantiska bokstäver
som stod över halva väggen och tydligt bekräftade att detta var KB Hallen. Jag satt i stolen i början,
men sedan kom vi fram till att det var bättre att ligga direkt på marken, för då kunde man ligga tätt
intill och på så sätt behålla värmen bättre.  Natten gick rätt fort, man sov ju kanske inget vidare när
man låg där men man slumrade korta stunder i all fall. Svårt att vänta sig mer när man ligger på
asfalt med bara en filt under sig!

Hursomhelst, vid ungefär 5-tiden blev vi väckta av någon i Stage Crew som bad oss flytta på oss
från dörren eftersom de skulle lasta in instrumenten snart. "Inga problem", säger vi och lägger oss
under filten längre bort. Detta skulle komma att ha ganska stor betydelse senare.
Vi slumrar vidare, lastbilar börjar komma fram men efter att vi insett att det bara är scendelar så
försöker vi få lite sömn. Det är ju instrumenten vi väntar på. Vid ungefär 08:00 så går vi upp har jag
för mig, sätter oss och väntar. När det blir för kallt så tar jag och Manne promenader för att få igång
cirkulationen, letar upp ställen där vi kan äta senare och så. På det sätter går tiden framåt, både
långsamt och snabbt på samma gång.

Ungefär mitt på dagen börjar folk droppa in, men det är fortfarande inte fler än kanske tio stycken
fans som kommer, och jag funderar som så många gånger innan var hängivenheten finns, haha.
Där sitter vi som puckon medan vi inser att vi inte alls hade behövt frysa rumpan av oss hela natten,
det hade räckt med att vi kommit på morgonen så hade vi varit först. Jag tyckte trots detta om tanken
på att vi köat hela natten, det kändes gött att kunna säga det eftersom det trots allt tillhört en av mina
livsdrömmar sedan jag var 13.

Vid 12:00-12:30 någon gång kom bussarna med tonade rutor, där inne satt alla medlemmar och
deras crew. Det var coolt att veta att vi snart skulle stå där längst fram och ta del av allt.
Tiden sniglade sig, klockan tickade framåt och till slut var man klar med att bära in alla saker. Man
tänker aldrig på det annars, men den här gången fick man verkligen se hur mycket grejer som behövs
för en enda konsert. Det var över fyra lastbilar fulla med scendelar och annat, tänk då när det är större
konserter än detta? Herregud.

Tre timmar innan insläpp, alltså kl 16:00 börjar en kö bildas, vi ställer oss upp och bestämmer oss
för vilka saker som ska lämnas kvar i Köpenhamn. Man kan ju inte ha alla filtar och sånt med sig in,
det fungerar ju inte. Sedan är det dags för den sista väntan. Nu börjar jag bli nervös, det kittlar i magen
och jag försöker förbereda mig psykiskt på språngmarsch fram till scenen. "Tänk så får jag inte min
plats", tänker jag gång på gång, och tanken gör mig uppriktigt nervös. Jag måste ju stå där, det är ju
det som är meningen! Det känns oerhört angeläget för mig, långt ifrån bara på grund av de timmar vi
spenderat utomhus. Nu går tiden långsammare än någonsin.

Den dåliga stämningen börjar redan här. På andra konserter jag köat för så har det varit en go' stämning
redan i kön, man har sjungit låtar, snackat och fått vänner. I den här kön står rasistiska skåningar och
vrålar "SVERIGE!" gång på gång, medan andra som är mer eller mindre fulla drar igång en "BIRA BIRA
BIRA!" ramsa. Demonstrativt försöker jag få igång en kör som vrålar Slipknot, men icke. Tråkigt, tycker jag.

När det är dags för insläpp kommer samma person som väckte oss på morgonen fram till mig:
- MJiu libag likajg.
- Sorry, I can't speak Danish, svara jag och känner mig oartig.
- I'll be back, säger han på knagglig engelska.
Mycket riktigt, senare kommer han tillbaka igen och visar att jag ska dra sönder plasten som spärrar av kön.
Förvirrad gör jag det, och han drar ut mig och Manne ur kön, samtidigt som han knuffar tillbaka en kille som
han sett stått och försökt knuffa bak mig. Efter att ha fått klart för sig att Filip och Arion också var med oss
får de också ställa sig framför avspärrningen. Det visar sig att han kommit ihåg att vi var de enda som
sovit över utanför, och vi kunde lugnt promenera in i en tom lokal. Jag promenerade iofs inte, jag skuttade
och skrek helt överlycklig. När resten av folket kom in stod vi redan längst fram i mitten.
Tack, underbara vakt!

Children of Bodom drar igång spelningen, och jag måste säga att de var mycket bättre än jag trodde!
Har hört en del studioinspelat material, men har inte gillar att de har så mycket synth i musiken. Jag har
till och med kallar dem för "fjantar", men det fick jag äta upp där jag stod och såg dem live.
Riktigt bra live-band! Karisman och energin var underbar, och när sångaren spelade gitarr med
tungan skrek t.o.m. jag.


Alexi i Children of Bodom
Foto: http://z.about.com

Ungefär i mitten av deras framträdande började helvetet. Vi råkade få några idiotskåningar bakom
oss som fullständigt förstörde slutet av konserten för oss. De bestämde sig för att rikta in sig på mig,
jag var den enda tjejen som stod längst fram och de tänkte väl att jag var lätt att flytta på. Tji fick dom!
Det började med att de lade armarna om mig, för att knuffa bort mig. Jag flyttade på deras armar och
stod kvar. Då började de nypas (haha, tjejfasoner?!) och det hela eskalerade hela tiden. Manne fick
syn på att de var på mig, har aldrig sett honom så arg och med svarta ögon smällde han till en av dem
i huvudet. Han slutade, men då började nästa. "Det är lugnt, kolla på scenen", säger jag till Manne, för
jag vet att han gillar förbandet. Jag får ta det, tänker jag. De ska inte vinna, de ska f*n inte ha min plats!

Förbandet går av scenen, och mardrömspausen börjar. Jag vet inte hur lång tid pausen tog, men trycket
ökade till det dubbla när hela publiken försökte ta sig så nära scenen som möjligt. Står man då längst
fram i mitten så är det AJ som gäller. Det var jag beredd på. Vad jag inte var beredd på var killarna bakom.
De körde in armbågar i ryggen på mig, vi snackar hårt, de tar tag i mitt ansikte för att dra bort mig, de slår
på mig, hårt. De backar hela publiken, för att sedan slänga sig på mig så att luften trycks ur mina lungor,
här var det ytandning som gällde. Och för varje slag, så växte min beslutsamhet.

Jag har köat hela natten, de kom nyss. Detta är min plats, och jag har rätt till den! Aldrig har jag upplevt
större ilska för min egen skull, detta var så otroligt viktigt för mig och jag gav mig tusan på att det var
min upplevelse, inte deras. Jag fick ett benhårt psykiskt grepp över min kropp, att jag knappt kunde andas
valde jag att inte känna, att staketet tryckte in mina revben kände jag inte heller. Det som kändes minst
av allt var deras slag och tafsande händer. Jag lovar, de gjorde allt för att få bort mig! Riktigt förnedrande
behandling var det. Tänk vad man är villig att utsätta en annan människa för, för att få komma 30 cm längre
fram. Vissa är ju dumma i huvudet.

Introt till Slipknot börjar, förvånande nog är det från ett tidigare album, IOWA. Nu börjar min energi komma
tillbaka, innan detta så har jag hängt över staketet och försökt andas medan den underbara men nu mycket
oroliga vakten kollar om jag inte vill att han ska dra bort mig. "Nej", mimar jag. Än är det liv i luckan.
Draperierna dras isär, och Joey Jordison, trummisen, står ensam på scen. Det är så cool öppning, han
står där med fingrar gjorda av grenar och det är så snyggt. En efter en kommer medlemmarna ut på scen,
vid det här laget är jag inte medveten om vad jag gör, jag går bara in i känslan. När Corey Taylor till sist
kommer ut skriker jag som en galning, men det är jag inte medveten om. Manne berättar det för mig
först efteråt. Trots slagen så är detta ett av de största ögonblicken i mitt liv, lätt.

De öppnar med Surfacing, fortsätter med Get this och sedan är det dags för The blister exists. Den energi
jag fått tillbaka i och med introt börjar avta, nu är idioterna bakom mig värre än någonsin och min kropp
börjar sakta domna bort. En av medlemmarna i Slipknot, Shawn Crahan (även känd som Clown) tittar
på mig från scenen, men jag tror att jag bara inbillar mig. Det fortsätter så, till slut ställer han sig längst fram
på scen och pekar rakt på mig, våra blickar möttes, det var hur häftigt som helst. På det korta avståndet kan
man inte se så fel, dessutom såg Manne det också. Jag var ju enda tjejen längst fram, dessutom skrek jag
väldigt mycket, vilket innebär att jag nog syntes rätt bra.

Clown kommer ner från scenen, går längst raden av människor, kommer sedan fram till mig. Han ställer sig
på en upphöjning så att mitt ansikte är ungefär vid hans mage, jag vet inte vad han gör bakom mig, men innan
han ställer sig där så lägger han handen på min axel och verkligen tittar på mig. När han fortsätter raden
fram så klappar jag tillbaka på hans axel, sedan försvinner han bortåt.
Efteråt berättar Manne att han när han stått framför mig slått till någon som stod bakom mig,
riktigt hårt, rakt i ansiktet. Jag kommer väl aldrig att få reda på om han såg hur dumma i huvudet
personerna bakom mig var, men chansen är stor att han gjorde det eftersom han såg mig från
scen. Om det är så, så är det jävligt coolt.

När min kropp börjar domna så inser jag psykiskt vad som skulle kunna hända mig om jag ramlade ihop
mellan folkmassan och staketet. När jag på något plan ändå ger upp psykiskt, så är det rätt kört för mig, för
när mitt hjärngrepp om mig själv släpper så känner jag hur slut jag verkligen är. Mina ben bär inte, mitt
huvud väger bly, lungorna känns för små, revbenen trycks samman, armbågarna i ryggen gör att jag tappar
andan, listan kan göras lång. Jag svimmar inte helt, för jag kan fortfarande höra och känna allt på avstånd,
och jag minns att det sista jag säger till Manne innan jag lyfts upp av vakterna är:
"Min jacka ligger på golvet.  Biljetterna!" Förmodligen mumlar jag bara, för han tycks inte förstå vad jag
säger. Jag hänger över staketet utan någon kraft kvar.

När jag halvt avsvimmad lyfts över kravallstaketet håller en av idioterna kvar min fot och sträcker sig fram
för att tafsa mig på rumpan. Tyvärr för honom så får Manne syn på det, och han får inte heller se resten av
konserten. Jag brukar inte förespråka våld, men någonstans så känns det gött att han inte fick min plats
efter allt han utsatte mig för. Jag läggs på en bår, får syrgas och hör låt efter låt ropas upp, varje låt känns
som ett nederlag. Där ligger jag backstage och missar hela konserten på grund av de där idioterna. Jag
gråter hejdlöst och låter paniken sväva fritt, jag får trots allt ingen luft, men till slut går det att andas igen.
Jag vill tillbaka, men Manne (som offrat sin plats och följt efter mig) låter mig inte gå tillbaka in. Innerst inne
förstår jag varför, och jag älskar honom för att han bryr sig så mycket om mig. Han var så underbar under
hela vistelsen!

Jackan som legat kvar på golvet blir snodd (så klart) och jag hittar den senare på marken tillsammans med
min mössa. Biljetten till konserten är borta, jackan en aning sönderriven, och man frågar sig en aning varför
man vräker ur papperslappar ur fickor när de inte betyder mer för en än så. För mig var de ju viktiga...

Alltihop, positivt som negativt, känns som en dröm. Jag vägrar att säga att det inte var värt det. Folk undrar:
Var det värt att köa i över 20 timmar för lite över 3 låtar? Ja, lätt. Skulle jag göra om det? In a heartbeat.
Varje gång jag tror att jag drömt så trycker jag lite lätt på mina högra revben. Förmodligen är det en spricka
där, och jag låter förmodligen som en fanatiker när jag säger att det var värt det, också.
Känslan var obeskrivlig.


Han är så cool, Shawn Crahan.
Foto: http://www.radiohey.cz