rockfen

Var på Metaltown. Finns inte många ord som kan beskriva det, hittade nya band att lyssna på och
såg ett par av mina favoriter, inte minst Slipknot. Även om vädret stekte och köandet tog på krafterna
i solen så pallade jag trycket hyfsat lätt denna gång - förmodligen för att jag åt och drack tillräckligt.

Slipknot - Helt underbart. Kom längst fram även denna gång och fick med mig en trumpinne hem,
gissa om jag var glad? Fick äntligen en chans att se alltihop på nära håll - virveltrummorna, alla goa
låtar, se tumsetet höjas upp, se Clown och Chris slänga sig som idioter, hoppa upp i luften med
resten av publiken på given signal. Efter förra gången när jag blev utburen kändes detta verkligen
som en revansch. Var det värt flera timmars köande i gassande sol? Absolut! Bästa konserten på
Metaltown i år.

Disturbed - Inte så bra som jag hoppats men mycket värdigt - sångarens entré var bland det coolaste
jag sett. Han bars in fastspänd stående i en sådan där grej som Hannibal sitter fast i ni vet, och så
hade han tvångströja och masken med. Down with the Sickness var däremot lika bra som jag trodde!

Trivium - Nytt band för mig, har bara hört namnet innan men blev helt betagen av karisman och spel-
glädjen! Musiken var skön och vi kämpade oss längst fram, vilket resulterade i ett plektrum för mig.
Sångaren fick syn på mig från scenen och sträckte sig ut för att ge mig plektrumet i handen. Det blir
albumköp för min del.

Volbeat - Riktigt sköna danskar. Inte like tungt som många andra band, musiken var mer åt det softa
hållet med sköna melodier utan att för den sakens skull bli mesig. Alldeles lagom, helt enkelt.
Dessutom sa sångaren något som fastnade hos mig: "We're gonna go out and have a beer with you
guys after this, we're not really into that VIP-stuff 'cause you are the most important people here."
Kärlek.

Marilyn Manson - Festivalens stora besvikelse. Jag ansåg mig själv vara ett Manson-fan innan jag
såg honom live. Ni skulle bara veta hur pepp jag var, stämningen var så skön precis innan och jag
tänkte att detta nog skulle bli hur coolt som helst. Sedan kommer han ut, första låten är helt okej.
När han sedan ska prata med publiken så inser man att han är hur påverkad som helst, jag vet inte
av vad. Han kan knappt snacka med oss alls, vilket tar bort den där sköna live-känslan för mig.
Tycker dessutom att det är riktigt respektlöst att komma ut såpass påverkad att man inte kan göra
ett bra framträdande inför folk som köat i timmar och sett fram emot konserten i månader. Vem tror
han att han är? Att han dessutom tyckte så illa om att det var asfalt i logen att de var tvungna att
anlägga en gräsmatta är droppen som får bägaren att rinna över. Vi går innan framträdandet är slut,
och jag håller mig till studioinspelningarna i fortsättningen.

Dir en Grey - Coola! Att en så liten person kan få ur sig sådana enorma ljud är inte klokt, sångaren
gav verkligen allt på scen! Det gjorde ingenting att de inte kan engelska så att de inte kan prata med
publiken, jag tyckte att de kompenserade det bra med att ge järnet istället. Dessutom måste en av
gitarristerna vara den första snygga japanska kille jag sett. Bara det, liksom. ;)

All that remains - Bland de grymmaste någonsin! Hur bra som helst, med en perfekt blandning av
growl, sång, tunga partier och bra scennärvaro. Kommer förmodligen bli ett av mina favoritband,
need I say more?


Trött, mörbultad men mycket nöjd kom jag hem i lördags natt. Trots blåmärken och ömma partier
som fortfarande finns kvar så var det hur bra som helst. Hoppas det kommer lika bra band nästa
år!