För Oskar.
I söndags kom jag på att mitt Cambridgeresultat släppts redan på fredagen.
Man tar reda på resultatet genom att logga in på deras hemsida med en personlig
kod som man får. Jag, däremot, hade inte fått hämta ut min kod från receptionen
i skolan, av någon konstig anledning som jag fortfarande inte förstår.
På grund av detta kunde jag inte logga in hemma, så jag låg som på nålar hela
natten, tanken på resultatet gjorde mig nervös och mina nypiercade öron gjorde
att jag inte kunde ligga som jag brukar.
Dagen efter åkte jag till skolan, nervös som få. Jag sprang direkt till receptionen,
bara för att få reda på att en lärare hämtat ut koderna, och hon är minsann inte
här idag! En extra dag kändes som en evighet att vänta, framförallt eftersom jag
inte var säker på resultatet.
Igår kom jag till skolan, hade totalt förträngt allt vad Cambrdige heter, varför vet
jag inte, men jag antar att det var nervositeten som spelade mig ett spratt.
När mina vänner påminde mig, rusade jag bort till lärarrummet, fick koden,
knappade in koden, och...
Jag fick A!
Och det kändes så underbart att jag inte kunde hejda mig, jag skrek rakt ut och
började faktiskt t.o.m. gråta. För jag gjorde det inte enbart för min egen skull, även
om det var tänkt så från början.
Provet hölls bara fyra dagar efter att Oskar dog, och jag trodde inte att jag skulle
orka. Men så kom hans ord tillbaka till mig, de var bland de sista han någonsin
yttrade till mig:
- Jag vet att det kommer att gå jättebra Emelie, du kommer att nå dina mål.
Och det var det som gjorde att jag gick dit, för om jag inte orkade göra det för mig
själv, så skulle jag i alla fall orka göra det för honom, som trodde på mig.
Det här är inte bara ett provresultat.
Jag vet inte vad som händer efter döden.
Men om han ser oss alla, så log han när jag fick resultatet.
Det vet jag.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Aw.. ^^, vad kul, Emelie ! Grattis !
Postat av: Rockfen
Tack, vännen.
Trackback
