rockfen

Jag sitter här på jobbet, och som jag skrev i det förra inlägget så är det bara denna
arbetsdag kvar tills vi tar tåget från Borås till Köpenhamn. Det är svårt att hålla fokus uppe
när det pirrar i magen av förväntan, detta är så stort för mig och något jag har väntat på i
flera år nu. Då går det inte obemärkt förbi heller.

Tänk på mig när ni vaknar under den kommande natten, för jag lär inte få så mycket sömn
då kan jag tala om. Att sitta utomhus i november är förvisso självvalt och värt det, men man
kan inte förvänta sig att man kommer att kunna somna bara för att man vill det.
Men tänk, trots detta, tänk vad roligt vi kommer att ha! Att sitta och köa anses jobbigt av många,
men den gemenskap som kan uppkomma i en kö utanför en konsert är obeskrivlig. Jag har
några vänner som jag kanske kommer att få återse imorrn, för de har stått längst fram med
mig under flera spelningar vid det här laget. Hur trevliga som helst.
Man får göra det bästa av situationen. Sjunga låtar, prata med folk, det är det man får passa
på att göra nu när man får träffa människor med lika intressen som en själv. Jag har sett fram
emot och tänkt på detta ända sedan jag fick reda på att Slipkot skulle komma hit, och vad är
väl lite vind och kyla mot en grym spelning som blir ett minne för livet?
Jag är så uppspelt, för äntligen händer det!

Har räknat ut att vi kommer att få köa i över 20 timmar, i runda slängar. Mitt rekord hittills är 6
timmar, man kan ju säga att jag slår det med hästlängder den här gången. Vem vet vad det
slutliga rekordet blir? Jag köar väl så mycket som behövs antar jag, det är ju inte direkt någon
tävling heller men det är allt lite roligt att hålla koll på det ändå.

Kommer garanterat att blogga om denna upplevelse, för den kommer att vara stor för mig.
Större än vad jag någonsin skulle kunna beskriva. <3