rockfen

Nu kommer jag att sänka mig till en nivå som jag egentligen inte
vill sänka mig till, men för tillfället så skiter jag i vilket. Jag är så
himla arg.
Barnsligt hade ju varit att nämna ditt namn, men jag gillar inte
name-dropping och klarar inte av att skriva namnet, det är så
fruktansvärt onödigt. Det är inte namnet som gör personen, utan
vem man är på insidan, och jag vet en sak säkert: Jag skulle fan
heller vilja vara som DIG. Du äcklar mig.

Det känns sjukt att säga att jag brukade se upp till dig, tro att du
var bättre än mig, känna mig hotad av dig. Jag brukade gå in på din
sida och titta på dig, försöka tänka ut hur jag skulle bli som dig utan
att förlora för mycket av mig själv. För det var ju den jag trodde du
var, som jag ville bli. Detta var under min osäkra tid, den som är över
nu. Fy fan alltså. Jag vet bättre nu.
Ärligt talat, jag har stött på några sjuka människor i mina dar, men
du tar priset! Jag trodde aldrig att jag skulle få "träffa på" någon som
verkligen är sinnessjuk och som lider av vanföreställningar om sin egen
storhet, men där är du, och efter allt du har gjort mot människor i din
omgivning så finns det inga andra förklaringar än att du är helt sjuk i
huvudet och allmänt störd. Jag avskyr din blotta existens. Jag kommer
inte att göra det för evigt, för när jag har slutat vara arg, så kommer
jag att rycka på axlarna åt ditt patetiska försök till att bli ihågkommen
och förpassa dig till ett ställe där du passar allra bäst: Utanför medvetandet.
Du är inte värd folks energi, eftersom du sakta men säkert drar ner den
med dina lögner och din sjuka paranoia. Jag hatar vad du har gjort mot oss.

Jag kommer aldrig någonsin säga detta direkt till dig, av den enkla anledningen
att jag skiter i vilken riktning din person utvecklas åt. Genom att säga åt dig,
så skulle jag hjälpa dig till bättring, men denna gången tänker jag inte vara
den bättre för du förtjänar inte min uppmärksamhet. Dessutom tror jag på
fullt jävla allvar att du inte kommer att fatta, och att du sedan kommer att
fortsätta som en jävla mytoman. För det är vad du är, och för det tycker jag
synd om dig. Men jag tycker inte synd om dig angående dina sjuka infall
när det gäller att leka med folk i din omgivning, bolla med dem i luften lite
för skojs skull, för att sedan skita fullständigt i om de landar på fötterna eller
inte. Du är störd, mentalt sjuk och du behöver vård, ärligt talat. Det du har
gjort är inte mänskligt, känns det som. Det du har gjort är sjukt.

Innan brukade jag gå in på din sida, titta på dig med avund och beundran.
Men nu - NU - så vet jag bättre. Nu använder jag dig som ett avskräckande
exempel, för jag har lovat mig själv att ALDRIG bli som dig. Helvete heller.
Du patetiska människa, snart kommer alla i din omgivning inse hur du
verkligen är, fast det kanske inte är någon fara för du kanske gör samma sak
mot dem som du gjort innan, och då är de kvar. Mönster är alltid mönster.
När jag får barn, så ska jag berätta om dig, och använda dig som ett exempel
på hur man blir om man är riktigt ego, och vad konsekvenserna blir om man
skiter i alla förutom sig själv. Ditt straff kommer, det måste du inse.

Du har gjort skada som aldrig kan repareras, och det är ju lustigt att just jag
skulle drabbas med tanke på att vi inte ens känner varann. Tragiskt.
Men, du har visat mig att jag inte är så dålig som jag trodde, för jag ljuger inte,
jag manipulerar inte, jag hotar inte, jag utpressar inte, jag sviker inte, jag sätter
inte mig själv över alla andra människor i tron att jag kan behandla folk som jag
påstår mig bry mig om hursomhelst. Det gör du. Och för det... Så tar du priset.
Tror du verkligen att du kan behålla vänner på det sättet?
Du är patetisk, ömkansvärd, fast egentligen inte värd ens det.
Jag trodde att du var starkare än mig, men efter igår... Så vet jag bättre.

Jag hoppas innerligt att du inser vad du gjort.
För det kan aldrig fixas igen.
Du måste vara jävligt glad, tjejen...