rockfen

Alla de människor som har fått sätta livet till på grund av andra.
Alla de familjer som mist sina söner, döttrar, föräldrar på grund
av händelser som de varit oförmögna att påverka.
Livet är orättvist.
Men det finns inga händelser som i sig bryr sig om oss, eller alls
tänker på hur de påverkar oss. För de är bara ting.
Det är människorna i händelserna som hade kunnat handla på
ett annat sätt, men som valt våldets väg.
Men samtidigt har de inte det.
De som utför våldsdåd har i sin tur bivit utsatta för saker och ting
som ingen någonsin skulle välja. För livet är orättvist.
Och samtidigt kan INGENTING ursäkta ett vålsdåd.
Så mycket motsägelsefulla faktorer att överväga, att jag blir alldeles
yr i huvudet. Ibland känner man sig så maktlös inför all mänsklig
ondska. Och jag kan inte göra ett skit överhuvudtaget.
Och det gör mig så arg.
Men framförallt gör det mig oändligt ledsen.

Tittade nyss på ena halvan av filmen Bowling for Columbine.
Efter det började ett program på TV som hette Mördarna på Columbine.
Och nu... Så klarar jag helt enkelt inte av att titta på andra halvan
av filmen. Inte förrän imorgon.
Men tankarna kommer obevekligt, och jag får skuldkänslor.
Jag vet, löjligt, för hur skulle jag överhuvudtaget kunnat påverka händelserna
antingen positivt eller negativt?! Svar: Inte på något sätt!
Om ni inte vet något om händelserna på Colombine, så var det två
ungdomar som gick in på sin skola beväpnade med diverse
vapen och skjöt ihjäl totalt 12 elever och en lärare. Kort sagt.
Den långa historien är flera år av utstötthet, otrevlig behandling och
mörka tankar.
Om bara om fanns:
Tänk om någon hade sagt till dessa två att det kan finnas en framtid
trots en mörk bakgrund.
Tänk om de bara fått ha någon som var där för dem.
Tänk om de inte ens träffat varandra.

Hade det ändrat någonting? Kanske så hade det det, eller så hade
det inte gjort någon skillnad. Vem vet.
Men jag vill så förtvivlat gärna göra skillnad!
Fast det kan jag inte.

Jag slås av det ofrånkomliga när jag i programmet ser blodet från
de offer som gömt sig under datorborden i biblioteket. När jag ser
två unga män i långa rockar, solglasögon och vapen i händerna
som går runt helt kallt och skjuter de människor som visserligen
stängt dem ute i flera år med som inte förtjänar att dö för det.
Fast helt kalla var de inte, folk som överlevde har berättat att Dylan
skrattat och njutit av dödandet.
Och dessa pojkar var vanliga barn med stabila familjeförhållanden.
Var gick det fel?
Om de var helt vanliga barn som unga, innebär det då att vem som
helst kan utvecklas till mördare?
Jag tror det. Jag tror att vem som helst kan, på grund av tillfälligheter
och händelser, påverkas till att göra sådana här saker. Vissa saker
är säkert ärftliga osv, men jag tror verkligen att det till störst del är
omgivningen och miljön som formar oss till personerna vi blir.
Och den tanken skrämmer livet ur mig, för då måste jag ju
oundvikligen räkna in mig själv i den gruppen. Obekvämt? Ja.
Men alla är ju lika mycket människor som Dylan och Eric var.
Är det bara tur som format mig till den jag är?
Jag var också utstött som liten, utanför och ganska utsatt.
Varför är inte jag lika arg som de där unga männen var?
Ilska kan således inte vara den enda anledningen.
Eller också så kan det det, eftersom jag vid närmare eftertanke
inte kunde känna ilska som liten, bara sorg. Och sorg har ju en
förmåga att göra oss apatiska och oförmögna till handling.
I motsats till ilska. Kanske räcker det således med ilska?
Jag kan relatera till hatet de måste ha känt, men det kan inte bara
vara denna anledning. Vi kommer förmodligen aldrig att få reda på
exakt varför alla människor blir som de blir, eftersom det är så
otroligt komplext att räkna upp varje liten sak som format oss.
Man brukar säga att psypopati är ärftligt, dvs att man har olika lätt
att utveckla psykopati på grund av gener man fått.
Men bara för att man har genen, behöver man inte utveckla det om
man har rätt omgivning. Tvärtom så kan det då växa bort och
försvinna.
Tillfälligheter formar oss. Om de fått bättre behandling så hade
nog inte utgången blivit fullt så tragisk.
Vem ska man skylla på? Jag vet inte.
Men det är dags att tänka efter lite på hur man behandlar varandra,
och att handlingar man utför faktiskt kan påverka andra.
Och personligen så tycker jag att bara för att någon inte går runt och
börjar skjuta folk, utan kanske "bara" blir ledsna, så räcker det för att
klassas som dålig behandling. Och det ska ingen utsättas för!

Folk väljer kanske våldets väg, men samtidigt underlättar ibland
andra människor deras val.
Misstolka mig inte, alla är ansvariga för sina egna handlingar.
Men då måste väl även de människor som bidragit till
konsekvenserna ta ansvar för den faktorn?
(Fast vem ska man egentligen skylla på?)



Eric Harris och Dylan Klebold - mördare och offer.