rockfen

"Jag vet flera som har stora synliga ärr över hela armarna, och hur kul är det att påminnas
om det varje gång man ska ta en dusch? Påminnas om när man var ung och mådde så
fruktansvärt dåligt att man gjorde sig själv så illa. Hur kul är det att behöva bli dömd av andra
människor när man bär kortärmat, att alltid känna - Måste jag förklara mig?!"


Sitter och läser lite på en av mina favoritbloggar - Stinalee.se
Börjar kolla igenom gamla inlägg som jag inte läst förr, och kommer då över detta. Hon har
skrivit ett ganska långt inlägg om att fler och fler unga skär sig, och lagt till en bild på en
person med blodig arm. Under bilden har hon skrivit: "Hemsk bild, jag vet. Och flera av
er kommer säkert tycka att den är opassande att lägga in. You know what? Det tycker inte
jag. Det ni kan se ovan är vardagsmat för alldeles för många unga där ute och inget som vi
kan fortsätta blunda för."


För det första så tycker jag att hon är så himla bra, att hon skriver så rakt på sak om saker
som många människor helst av allt undviker. De flesta ser självskadebeteenden som någon
löjligt, patetiskt. De ser en person som gör det enbart för att få uppmärksamhet, och ibland
verkar de tycka att det är samma sak att skära sig för uppmärksamhet som att klä sig i annorlunda
kläder. Vad de inte tänker på är individen och känslorna bakom.
Om man nu enbart gör det för uppmärksamhet, varför är man en dålig person då, egentligen?
Vi har alla olika sätt att uttrycka oss, och om en person inte känner sig sedd, blir det då bättre när
man bara möts av kyla och ifrågasättande? "Honom tar vi inte på allvar, han gör det bara för
uppmärksamhet."


Jag var själv min största fiende ett tag, för ett par år sedan. Det har resulterat i några ärr på min
vänstra underarm. Det är inget jag stolt visar upp som någon bedrift, nej då. Men jag tänker inte
skämmas för någonting som faktiskt är en del av min historia. När jag ser mina ärr så ser jag
personlig utveckling. Jag ser minnen, visst. Jag ser misär, hemska minnen och djupa sår i själen.
Men jag ser också återhämtning, stärkt personlighet och tillförsikt. För jag vet vad jag gått igenom,
jag vet varför jag gjort som jag gjort, och vet ni? Det är okej. Jag mår inte dåligt av att se mina ärr,
för de är jag. En del av mig, oavsett varför jag gjorde det.


Det var längesen jag fick mina ärr använda emot mig, som ett vapen. Dels beror det nog på att de
nu bleknat ganska rejält, de finns där men inte lika markanta som innan. De syns helt enkelt mindre.
Igår hände det dock igen, en som jag trodde var min vän sa:
"När hon började gymnasiet hade hon ärr ända upp till armhålorna!"
Visst gör det ont att få höra att någon man stått nära pratar om en som om man vore en galning,
och när överdriften dessutom är så himla tydlig så skrattar jag nästan högt åt det ironiska.
     Jag brukar säga att vi alla har ärr, om inte utanpå så i alla fall på insidan. Om man ska använda en
persons förflutna som ett argument för hur dåliga dom är, så har man argument mot exakt ALLA,
för vi har alla varit med om saker och ting som varit jobbiga för oss. Om jag exempelvis haft en vän
vars mamma dött så hade jag aldrig kunnat med att använda det som ett vapen mot personen. "Ja,
men när din mamma dog så blablabla..." Varför? För att det sårar, och jag var inte där, så vem är
jag att prata?


Jag förstår att folk frågar, för det är trots allt ärr och att folk blir illa berörda kan jag förstå. Jag har
inget emot att svara på frågor om det heller, men jag går inte in på detaljer. Varför jag gjorde som
jag gjorde spelar mindre roll än att jag faktiskt tog mig ur det som en starkare mer säker person.
Och det är jag faktiskt stolt över. Låt ingen trycka ner er för att ni gjort som ni gjort, för den som
kastar stenen sitter själv i glashus. Vem har inte fattat beslut de ångrar? Enda skillnaden är väl att
de inte behöver bära dessa beslut synliga på sina kroppar. Annars är likheten ganska slående.