rockfen

Dagligen mår folk dåligt, utan att man vet om det. Och hur lätt är det egentligen att ens veta
om att man borde fråga, när en person ser ut att vara hur lycklig som helst? När man frågar
och får ett positivt svar, hur ska man egentligen veta om att man kanske inte ska lita på det
där svaret? När alla signaler pekar åt samma håll, när en person har blivit expert på att dölja
allt det där mörka han/hon känner, då ser man inte vad som döljer sig under ytan, hur mycket
man än älskar någon.





För några år sedan visste jag inte vad sorg innebar, jag hade aldrig konfronterats med
döden, därför var den bara ett abstrakt uttryck för mig, något jag fruktade i ovisshet. Vid
det här laget har inte bara en, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan sex personer ryckts
ifrån detta liv på bara ett par år, majoriteten för att de själva valde det. Det är så ofattbart.
Nu har det drabbat ännu en, jag kände honom inte, men efter att se så många försvinna
så kommer jag aldrig längre att kunna höra talas om självmord utan att känna stark
samhörighet med alla dem som drabbas, oavsett vem. Därför vill jag sprida denna film.
Av respekt för mina vänner som kände honom, av respekt för honom och av respekt för
de jag är så tacksam att jag fått känna, om än bara för en stund.


En sak återkommer till mig: Folk talar om förebyggande åtgärder för att färre ska dö i trafiken.
Men årligen dör flera gånger mer människor av självmord. Varför är det ingen som tar upp den
diskussionen på en högre nivå? Det är så frustrerande.