rockfen

Efter att ha börjat träna så smått (ett pass, men ändå) och legat i som tusan
på jobbet så känns det automatiskt som att jag har koll på det mesta. Jag mår som bäst när jag
känner mig meningsfull.

Annars så börjar motivationen för bloggen att sina, men jag antar att det går i perioder. Så är det
ju, ibland känner man att man har en massa att skriva medan man i nästa period inte har det alls.
Livet går sin stilla gång.

Man saknar många av de vänner som efter studenten flyttat ifrån lilla Borås.
Jag känner stor tacksamhet och kärlek för Ammi, som trots att hon flyttat från Sverige inte tappar
kontakten med mig. För som hon skrev i ett mail: "Man kan flytta ifrån varandra, men man kan alltid
skriva." Och hon har så rätt! Det är så många som rusar in i sin nya vardag, och visst kan jag förstå
att det är svårt att hålla kontakten i början med anpassningar som måste göras och soffor som
måste inhandlas, men efter ett tag märker man verkligen vilka man betyder något extra för.
Jag och Ammi utbyter långa, långa mail om vad som händer i våra liv, och varje gång ett mail ramlat
in i min inkorg som är från Ammi, blir jag alltid väldigt glad. "Vi kommer att ha kontakt i många, långa
år", skriver hon, och jag vet att det är sant.
Det gör mig så glad. <3

För visst är det ju så att det är människorna i våra liv som egentligen betyder något? Bakom alla saker
vi köper, alla till synes viktiga bråk vi deltar i, alla utbildningar vi pluggar oss igenom och varje mil vi
lägger mellan varandra så finns de riktiga vännerna fortfarande kvar där.
Det, mina vänner, är det som verkligen betyder.
Det gäller bara att inte slösa bort det.