rockfen

Jag vet inte om det är att jag gav blod igår, för efter det har jag varit tröttare än vanligt,
och när man är det så har man ju en tendens att bli känsligare. Just idag så har jag
svårare än vanligt att hålla min positiva inställning uppe. Detta verkar bli ett ganska
pessimistiskt inlägg, vill ni inte läsa så behöver ni inte, ingen tvingar er. Kanske är det
fånigt att ens lägga upp det, men vad spelar det för roll egentligen? Bättre det än att hålla
allt inom sig, eller? Jag vet faktiskt inte.

Det är mycket just nu, och faktiskt, det känns som om jag inte har någon att prata med.
De jag har i min omgivning har en del att tänka på de också, och då vill jag inte vara den som
tynger ner dem med mina funderingar. Ibland hade jag bara behövt ringa någon och få ur
mig saker och ting, men jag vet inte vem det skulle vara. Vänner jag trott varit nära har flyttat
och slutat höra av sig, vilket har lämnat mig i en känsla av saknad och ensamhet vissa stunder.
På ett fånigt sätt känner man sig lurad när vänskap inte är besvarad på det sätt man tror, när
någon betyder så mycket att man helt ärligt tror att inget behöver förändras vänskapsmässigt
för att avstånd finns rent fysiskt, så känner man sig besviken och ledsen när man har fel.

Det är ju trots allt ofta så att de människor du har runt dig utgör en viktig grund för hur du mår,
så är det för mig i alla fall och för många andra också. Jag har aldrig förstått varför man inte bara
kan vara öppen mot varandra, visst kan jag sätta mig in i att man kan ha svårt att visa känslor,
men det finns fortfarande inget som ursäktar att man slutar att prata med varandra. Trots att
man kan ha svårt för det så har man ett val: Antingen pratar man eller så slösas vänskapen bort
på att man inte gör det. Väljer man det sistnämnda så kan vänskapen inte betyda så mycket för
en från början. Sad but true.

Jag vill känna mig viktig, det vill alla. Jag har en undebar pojkvän som alltid visar att jag betyder,
vilket känns jättefint. Men det kontaktnät jag en gång hade är inte längre där, och jag vet inte
riktigt hur jag ska vända på det. Att gå från den lyckligt lottade personen jag var, som alltid hade
någon att ringa, till den jag är nu som känner sig ensam ganska ofta, det är rätt tufft. Jag hade
mycket som jag värderade så högt, och nu är det borta, känns det som. Jag vill inte vara i mitten
av all världens uppmärksamhet, har aldrig bett om att alltid synas. Jag vill bara betyda mycket
för de människor som betyder och har betytt mycket för mig. För jag saknar er och önskar att det
kunnat vara såsom det var fortfarande.

Nåja, man gör sina val i livet och det måste jag också göra. Jag vet att jag inte kommer att
känna såhär för evigt, att detta bara är en fas och att det löser sig tids nog. För det gör faktiskt
allt, på ett eller annat sätt. Jag önskar dagligen att jag, mitt i allt jag befinner mig i mot min
vilja, hade haft stöd från de som brukade vara mina närmaste. Nu får jag hämta det från annat
håll, kanske får jag gå till mig själv och det kanske är bra, på ett sätt. Det gör en starkare och
får en att lita mer på sig själv, om man lyckas. Detta är helt enkelt en tröskel jag måste komma
över. Får väl lära mig också att inte tro alldeles för blint och naivt på människor, trots att jag
älskar dem villkorslöst. Det är inte nyttigt för en själv.



"No matter how the energies scatter, you have to know nothing exists but the dream"