Manne.

Jag finns vid din sida oavsett vad som sker, for better or worse. Min kärlek till dig vet inga
gränser, varje ögonkast är en lycka, varje leende är en välsignelse, varje dag med dig en
gåva. Du kom in i mitt liv plötsligt, jag trodde inte på kärleken längre och jag vet att det låter
klyschigt, men det var så det var. Jag hade helt ärligt bestämt mig för att satsa på mina
vänner, killar kändes totalt oviktigt och lockade inte alls.
Sedan kom du.

Du förändrade allt, du vände på min värld och innan jag lyckats övertyga mig själv om att
det inte var så farligt så gjorde min kropp revolt. Jag fick ont i magen, nervositeten bubblade
och ångesten var tillbaka, den gamla ångesten som jag sedan länge gömt längst in i mitt
innersta. Det var tillbaka med rytande käftar och hotade att uppsluka mig.
"Jag vill inte bli fast igen", tänkte jag och övervägde mer än en gång att bryta med dig helt,
men jag kunde inte för jag visste att jag inte skulle må såpass dåligt om det inte fanns något
där. Trots allt så bestämde jag mig för att i alla fall försöka, jag sade till mig själv att så länge
det inte enbart är ångest jag känner så måste jag försöka.

Du övervägde allt det där långsamt, men målmedvetet. Du pressade mig aldrig, aldrig har du
klandrat mig och när det var som värst så var du alltid villig att försöka förstå. Du tog det jag
kände på allvar och lärde mig att jämställdhet inte bara är ett sagouttryck, det existerar faktiskt.
Det vi har är så djupt förankrat i verkligheten att man omöjligt kan förneka den dragningskraft som
finns, och så har det varit från början. Att jag försökte förneka det i början, med envisa, arga uttryck
som: "Vi är inte alls ihop!" känns i nuläget löjligt och avlägset. Men jag tänker inte förneka mina
reaktioner, för de är en del av vår historia, och det gör dem vackra.

Inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar dig, det har jag för länge sedan gett upp.
Du är den enda som vet vad jag menar, för du känner samma sak. Vårt uttryck som vi skapat
tillsammans får bli en symbol för den kärlek som omöjligt kan beskrivas. Du vet vad jag menar.

Genom allt, Manne. Jag älskar dig och mer!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0