rockfen

Idag är ännu en ny dag på jobbet, lättare att ta sig ur sängen också, vilket alltid är positivt.
Eftersom jag inte har någon bokföring att syssla med medan jag sitter här i receptionen så
gör jag inget annat än att svara i telefon när det ringer, vilket kan sammanfattas med att jag
känner mig ganska onyttig. Därför blir det antagligen arkivering idag.

Arkivet ligger på bottenvåningen, eller källarvåningen, kanske man skulle kunna säga.
Häromdagen gick jag i korridoren där nere och fick syn på någonting som fick mitt hjärta
att försöka hoppa ur kroppen på mig - en STOR spindel bakom dörren.
Det var då de berättade det för mig.
- Ja, men visste du inte det? När det inte var kontor här nere så var det källare, och då fanns
det massa spindlar här. När man gick på toaletten här nere så kunde det sitta stora spindlar
på väggarna.

Jag är livrädd för spindlar. Och jag menar inte iiiiiiih-en-spindel-ta-bort-den-(!!!!!!)- livrädd, utan
verkligen helt skräckslagen. När jag gick in i förrådet första gången, som också ligger där
nere, så gick jag över tröskeln, tog några steg in i rummet, och får höra detta:
- Oj, det ligger visst en spindel där.
Som om det inte alls vore den största sak i världen, liksom. Jag vänder mig om, och där är den.
Visserligen död, det är alla man hittar nästan, men mitt på golvet låg den. Jag frös fast, helt.
Jag kunde inte röra mig och utan att tänka på det så började jag hyperventilera. Den fanns
mellan mig och utgången, en halv decimeter spindel gjord av ren ondska. Uääh.

Idag ska jag ner igen. Den döda spindeln bakom dörren hänger kvar, jag har inte vågat röra den
och lär inte göra det heller. Kanske kommer den hänga kvar där till min tids ände?
Jag vet, jag är en riktig fjant, jättelöjlig, men jag kan inte hjälpa det. Det sägts att spindlar kan lukta
sig till rädsla, framförallt om offret är 176 cm långt, mänskligt, mörkhårigt med bruna ögon och
heter Emelie Eliasson.  Be afraid, be very afraid.

Detta kanske är det sista jag skriver.