rockfen

Sagt och gjort, jag gick en promenad med Emma idag. Det bestämdes bland annat att vi ska börja
träna tillsammans, simma och gymma. Gött.

Platsen var Byttorpssjön, det var sådär mörkt ruggigt som hösten ofta är, föga anade vi att vi snart
skulle utsättas för psykisk terror. Helt plötsligt lyser världen upp, mörkret förintas och förvandlas till
isande ljus. Vi bevittnade världens största blixt (tyckte vi då iaf) och vår reaktion?
Vi gallskrek.

Livrädda för åska som vi båda är, började vi gallskrika, springa och vifta vilt med händerna. Det värsta
av allt är väl egentligen att reaktionen var spontan, hur överdrivet det än måste sett ut så var det ren
och skär skräck vi kände. Vi måste sett otroligt fåniga ut, haha!
Hursomhelst så sprang vi bort från sjön, glada att ingen sett oss, och promenerade på den asfalterade
vägen istället. Det kändes säkrare där. Precis när vi börjar tro att det gått över...

...då smäller det igen! Och igen. Och denna gång var det folk där, men det hindrade oss inte. Genast
var skriken, handviftningarna och springandet framme igen. Det gick helt enkelt inte att lägga band på
sig. Vi svischade förbi folket som mötte oss, de tittade konstigt på oss när jag ropade:
-Vi kommer att dö!
Vi kom fram till en busshållplats, vår borg, vår räddare i nöden tänkte vi och parkerade oss på bänken
där inne. Vi lämnade inte den platsen på ett tag, det spöregnade, men åskan verkade lugna ner sig.
Till slut säger jag:
-Ska vi kanske börja tänka på refrängen?
-Ja, det är väl bäst att jag går nu när det är såpass lugnt, menar Emma på.

Vi kramas, säger hej då, Emma vänder ryggen mot mig och går målmedvetet ut ur busskuren. Precis,
och jag lovar att precis när Emmas fot ska nudda marken utanför busskuren så lyser blixten upp vår
värld igen. Och ni vet de där människorna som kan få det att se ut som om de har ett osynligt rep om
halsen som drar dem plötsligt åt ett håll? Emma såg precis ut som dem!
Hon liksom slängde sig bakåt, vände sig i luften och på en nanosekund satt hon som klistrad vid
min sida. Haha, sedan ringde vi hennes pappa som hämtade oss, jag fick skjuts hem. Skrattade hela
vägen och har gjort det sen dess. Shit, vilken promenad alltså!

Men allvarligt, det var precis som om någon satt där uppe och jävlades med en.
Kanske finns det en gud ändå?


Foto: http://puffeltufflan.files.wordpress.com