rockfen

Jag har tänkt på studenten en hel del den senaste månaden. Innan dess så såg jag fram emot
det samtidigt som jag tyckte att det var obeskrivligt läskigt. Det var mycket blandade känslor då.
Jag vet inte riktigt vad det var som ändrade sig - men något gjorde att jag började tänka på ett
annorlunda sätt. Nu blir jag bara nedstämd av att tänka på det.
Just nu symboliserar studenten dagen då jag ska säga hej då till alla de vänner jag fått på
Bäckäng. För första gången i mitt liv så har jag hittat hem, känns det som. De vänner jag har nu
finns det inga ord som beskriver tillräckligt bra, de är helt enkelt för underbara för det.
Jag har ju mina små historier bakom mig, men de nära vänner jag nu fått har fått mig att
känna att historierna inte längre spelar någon roll. Det har känts underbart.
Jag älskar dem för det, och för en miljon andra orsaker också. <3

Häromdagen kom jag till skolan, och det första jag fick reda på var att studentmössorna hade
kommit. Jag gick ju självklart och hämtade ut den, men det var ingen positiv upplevelse.
Jag provade den knappt, kollade bara så att den inte var för liten innan jag lade tillbaka den
i lådan. Gah.
Jag är inte rädd för att bli vuxen, eller för att bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv.
Jag tror verkligen att allt sådant löser sig med tiden. Men människorna! Jag har sett dem
varje dag i tre år nu, jag har kommit att älska dem villkorslöst och nu ska alla åt olika håll.
Jag vill verkligen inte förlora dem.