En bitterljuv känsla
Jahopp. Nu är det över. Bara sådär. Och jag känner mig... tom. Men samtidigt fylld
av... allt.
Detta är en jobbig känsla. När all stress släpper och ens känslor befinner sig på
alla möjliga ställen där de inte hör hemma. När man bara känner sig trött även om
man sovit normalt, även om man ätit normalt. När man bara känner sig... ledsen.
Fast jag vet ju varför. Jag har varit jättespänd och nu behöver jag inte vara det längre.
Och då kommer alla känslorna tillbaka, de som man inte haft tid att känna.
Men även om man vet om det så gillas det inte. Jag tycker INTE om det.
Men det går över.
Vår föreställning gjorde succé! The Golden Flamingo visades tre gånger i fredags,
och alla tre föreställningarna var fullsatta med lååång kö.
Alla som ville fick inte ens plats därinne. Det är lite roligt. :)
All ansträngning var så värd det när man stod där och tog emot applåderna.
Så man har ju haft en bra anledning till stress, det är ett som är säkert.
Jisses, det är sjukt vad tiden går! Man tror att man de människor man har runt sig
alltid kommer att vara där, även om man innerst inne vet att så inte är fallet.
Det är skrämmande när man konfonteras med obehagliga fakta, speciellt under
en dag som redan är allmänt jobbig.
Jag, pappa och syrran var i Varberg inatt, och jag fick då träffa pappas tjej för allra
första gången, vilket var väldigt trevligt. På vägen hem hälsade vi på underbara
farmor och farfar, och åt middag där. Jag hade inte träffat dem på ett tag...
Och det är så att farfar har börjat bli lite glömsk, och det ska inte vara så! Min farfar
är inte glömsk, man vill förneka det hela tiden!
Han glömmer saker och har ont i sin höft, han börjar helt enkelt bli väldigt... gammal.
Jag har aldrig varit med om att en närstående dött, och jag vill aldrig vara det.
Men det var några ord som farfar sa mellan sitt skojfriska bus som fullständigt svepte
undan mattan under mina fötter:
- Jag har nog inte lång tid kvar nu.
Han känner det. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kännas vid det. Inte min farfar, inte än!
Jag vill ha kvar min busiga, snälla farfar med de stora händerna. Han som alltid ler.
Han sa det inte med särskilt sorgsen stämma heller, log till och med litegrann.
Men jag tycker fortfarande inte om tanken. Världen ska ha en farfar i sig!
Jag älskar ju min farfar och vill inte att han ska försvinna.
Än är det lååååååång tid kvar tills farfar lämnar oss. Han är seg, den lilla
gubben! <3
18:56
Var bara tvungen att skriva in en vits som min otroligt fyndiga pojkvän kom på
alldeles nyss:
"Det var en Bellman, en norsk och en boråsare som skulle tävla om vem som
kunde gräva den största gropen.
Norsken började gräva, och efter att ha grävt i en timma var han klar.
- Det där var väl ingenting, sa Bellman.
Han började gräva, och efter en timma var hans grop dubbelt så stor som
norrmannens.
- Ynkligt, sa boråsaren.
Sedan tog han med de båda andra till Borås, och när de fick se staden sa de:
- Åh jävlar, vilken håla!"
Är det inte otroligt fyndigt? Det är ju så man kissar på sig alltså. ^^,
av... allt.
Detta är en jobbig känsla. När all stress släpper och ens känslor befinner sig på
alla möjliga ställen där de inte hör hemma. När man bara känner sig trött även om
man sovit normalt, även om man ätit normalt. När man bara känner sig... ledsen.
Fast jag vet ju varför. Jag har varit jättespänd och nu behöver jag inte vara det längre.
Och då kommer alla känslorna tillbaka, de som man inte haft tid att känna.
Men även om man vet om det så gillas det inte. Jag tycker INTE om det.
Men det går över.
Vår föreställning gjorde succé! The Golden Flamingo visades tre gånger i fredags,
och alla tre föreställningarna var fullsatta med lååång kö.
Alla som ville fick inte ens plats därinne. Det är lite roligt. :)
All ansträngning var så värd det när man stod där och tog emot applåderna.
Så man har ju haft en bra anledning till stress, det är ett som är säkert.
Jisses, det är sjukt vad tiden går! Man tror att man de människor man har runt sig
alltid kommer att vara där, även om man innerst inne vet att så inte är fallet.
Det är skrämmande när man konfonteras med obehagliga fakta, speciellt under
en dag som redan är allmänt jobbig.
Jag, pappa och syrran var i Varberg inatt, och jag fick då träffa pappas tjej för allra
första gången, vilket var väldigt trevligt. På vägen hem hälsade vi på underbara
farmor och farfar, och åt middag där. Jag hade inte träffat dem på ett tag...
Och det är så att farfar har börjat bli lite glömsk, och det ska inte vara så! Min farfar
är inte glömsk, man vill förneka det hela tiden!
Han glömmer saker och har ont i sin höft, han börjar helt enkelt bli väldigt... gammal.
Jag har aldrig varit med om att en närstående dött, och jag vill aldrig vara det.
Men det var några ord som farfar sa mellan sitt skojfriska bus som fullständigt svepte
undan mattan under mina fötter:
- Jag har nog inte lång tid kvar nu.
Han känner det. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kännas vid det. Inte min farfar, inte än!
Jag vill ha kvar min busiga, snälla farfar med de stora händerna. Han som alltid ler.
Han sa det inte med särskilt sorgsen stämma heller, log till och med litegrann.
Men jag tycker fortfarande inte om tanken. Världen ska ha en farfar i sig!
Jag älskar ju min farfar och vill inte att han ska försvinna.
Än är det lååååååång tid kvar tills farfar lämnar oss. Han är seg, den lilla
gubben! <3
18:56
Var bara tvungen att skriva in en vits som min otroligt fyndiga pojkvän kom på
alldeles nyss:
"Det var en Bellman, en norsk och en boråsare som skulle tävla om vem som
kunde gräva den största gropen.
Norsken började gräva, och efter att ha grävt i en timma var han klar.
- Det där var väl ingenting, sa Bellman.
Han började gräva, och efter en timma var hans grop dubbelt så stor som
norrmannens.
- Ynkligt, sa boråsaren.
Sedan tog han med de båda andra till Borås, och när de fick se staden sa de:
- Åh jävlar, vilken håla!"
Är det inte otroligt fyndigt? Det är ju så man kissar på sig alltså. ^^,
Kommentarer
Trackback
