rockfen

Idag när jag hade haft den sista Cambridgelektionen för terminen (Vad skönt det känns att
skriva, här kommer jag vila!) så stod jag vid mitt skåp och fixade med mina grejer. Stod och
småpratade lite med Emma, då någon kommer gåendes i korridoren. Jag tittar upp, tänker:
"Honom känner jag igen" men kopplar inte direkt. Det var ju så längesen. Men sedan fattar
jag: Det är ju Leon! Och jag blev hur glad som helst, han är en av de personer som jag trivts
bäst med i högstadiet, han gick i min klass. Vi stod och pratade ett tag innan jag var tvungen
att gå hem, och han berättade om sin pilotutbildning som han går.

Det fick mig att tänka på människor som har en dröm sen flera år, och följer den.
Det måste verkligen kännas underbart! Att veta vad man vill, och bara göra det.
Jag beundrar det.