rockfen

Englas mördare har erkänt - ja, det vet ni med all säkerhet om. Och så kommer denna störtflod
från välmenande och sörjande människor med ord som "Vi kommer aldrig att glömma dig."
Jag är en person som verkligen tror att man kan sörja en person som man inte ens kände.
Jag gör det själv, precis just nu, i detta ögonblick. Och även om vissa cyniska och obekväma
tankar har blivit flitiga besökare i mitt huvud under denna period så håller jag ändå fast vid
min naiva men för tillfället mycket klena tro:Kärleken segrar, på det ena viset eller det andra.
Många gånger på det andra.


Det är ju bara det att...
Många kommer att glömma! Livet går vidare för så många människor. Kärleken är stark och
kanske segrar till slut, men vägen fram dit kan vara full av smällar likvärdiga den smäll som
Englas familj nu går igenom. Det är lätt att uttrycka välmenande ord, och i sig är det inget
negativt.

Men ibland blir jag så frustrerad över vår natur. Jag vill så gärna tro att man minns allt,
glasklart. Men det gör man inte. Kanske är det det som kallas överlevnadsinstinkt.
För att överleva, så måste vi gå vidare. Alternativet är ju inte så trevligt, och vi har sett nog av det.
Ibland önskar jag bara att ord kunde hela på samma sätt som de kunde innan.
Min föredetta naiva men ändå på något sätt uppseendeväckande inställning om att allt som
krävs är kärlek och att alla människor innerst inne är goda krockar nu med mina iakttagelser.
För det går inte ihop. Och jag har förstått en massa saker så komplicerade att jag inte ens
kan uttrycka dem i ord. För det är inte klara tankar, det är förnimmelser.


OCH BLÄ, för jag skrev precis ett långt inlägg här som i detalj beskrev precis vad jag känner
just nu. Och när jag trycker på Spara och publicera? Jo, det FÖRSVINNER.
Det kanske är ett jävla tecken.
Ovanstående text är allt som återstår.
Nu tänker jag gå och lägga mig.