rockfen

Det är lustigt hur minnen kan få en att både skratta och gråta - fast egentligen är det
inte alls särskilt lustigt just nu.
- Jag mår inte bra.
Dörren stängs för att mamma ska sova, och mitt tangentknatter hörs så tydligt när
allt annat tystnat. Jag förstår henne, är själv hur trött som helst, men just ikväll är
verkligheten påträngande och vägrar att släppa greppet om sanningen som jag
annars är så bra på att förtränga. Mamma ligger och läser, jag sitter här i mitt rum
med dörren stängd om mig. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, vill bara att
någon ska krama mig, krama mig på riktigt, och inte släppa taget efter två sekunder.
Helst av allt vill jag krypa upp hos mamma, men jag vet att min sorg bara skulle
förvandlas till ilska, och så skulle hon få lida för det, fastän inget alls är hennes fel,
fastän inget alls är någons fel. Jag vill bara vara sju år igen, då man grät och så
kom det någon och tog hand om en. Nu förväntas man ta hand om sig själv, vara
stark, nu när man nästan är vuxen. Jag brukar tilltalas av spänningen som ligger i det.
Men nu känner jag inte alls för att vara vuxen längre.

I tisdags var det två veckor sedan. Härmodagen fick jag reda på datum för begravningen.
Jag fasar för det, vill inte att det ska vara såhär, men samtidigt måste jag acceptera det.
Fattar inte hur jag pallar att skriva såhär utlämnande texter, men jag vet att jag kommer
att publicera detta utan att ens gå igenom texten för finslipning, för vad spelar det för roll?
Alla perspektiv byts ut, allt man trodde var viktigt visar sig vara irrelevant i jämförelse med
allt det som verkligen betyder. Människorna i mitt liv. Allt annat är luft i jämförelse.
Jag vet att jag kommer att klara av detta för att jag måste. Han hade velat det.
Men jag vill verkligen inte behöva säga farväl.


Hur ber man om en kram egentligen? Ni vet, en sån där riktig kram där personen verkligen
kramar en och håller om en i flera minuter. Jag vågar inte be om det, för det känns så fånigt
att stå där, utlämnad. Men många gånger vill jag verkligen bara säga: "Kan du inte ge mig
en riktig kram, så att allt blir lite lättare för ett par minuter?"
Folk borde verkligen ta i varandra mer, krama varandra mer.
Man borde inte vara rädd för fysisk kontakt, egentligen.