Ingen inspiration...
...för den står på paus. Kan någon berätta hur man hittar play-knappen?
Känner mig ensam på ett helt nytt sätt nuförtiden, det är inte den där starka ensamhetskänslan,
utan mer en underliggande känsla som liksom alltid är där. Märker mer och mer att vänner
försvinner, ofta känner jag att jag skulle göra vadsomhelst för att kunna spola tillbaka tiden till
precis innan studenten. Då skulle jag nog inte längta lika mycket till studenten längre, tror jag.
Och det är faktiskt så med majoriteten av människorna i mitt liv just nu, att hör inte jag av mig,
så blir det inte av att man träffas. Och det känns surt, för man vill gärna känna att man är två i
vänskapen. Annars är det ju ingen vänskap. Det är en del människor jag är besviken på, jag
får dåligt samvete bara genom att tänka som jag gör, men varför kan inte jag få bli besviken
någon gång? Varför ska jag alltid ursäkta folk? Det känns ledsamt att vänskap som man trodde
skulle hålla inte gör det bara för att man skaffat jobb istället för att gå i skola. Och vad är väl några
mil att åka för att träffa en vän? Och när man väl är hemma i Borås, hur mycket energi krävs det
egentligen för att lyfta telefonluren? Jag är besviken, för jag trodde mer om många än såhär.
Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Låg och tänkte på detta igår innan jag somnade, och det
är rätt ledsamt. Sen är det inte lätt att träffa nytt folk heller, beroende på arbetsplats. Är medel-
åldern 50 år så känns det fånigt att fråga om man ska fika, haha. Men imorrn ska jag träffa Elin,
det ska bli jätteroligt! Det är så uppfriskande när någon verkar se fram emot att se en. ^^
Känner mig ensam på ett helt nytt sätt nuförtiden, det är inte den där starka ensamhetskänslan,
utan mer en underliggande känsla som liksom alltid är där. Märker mer och mer att vänner
försvinner, ofta känner jag att jag skulle göra vadsomhelst för att kunna spola tillbaka tiden till
precis innan studenten. Då skulle jag nog inte längta lika mycket till studenten längre, tror jag.
Och det är faktiskt så med majoriteten av människorna i mitt liv just nu, att hör inte jag av mig,
så blir det inte av att man träffas. Och det känns surt, för man vill gärna känna att man är två i
vänskapen. Annars är det ju ingen vänskap. Det är en del människor jag är besviken på, jag
får dåligt samvete bara genom att tänka som jag gör, men varför kan inte jag få bli besviken
någon gång? Varför ska jag alltid ursäkta folk? Det känns ledsamt att vänskap som man trodde
skulle hålla inte gör det bara för att man skaffat jobb istället för att gå i skola. Och vad är väl några
mil att åka för att träffa en vän? Och när man väl är hemma i Borås, hur mycket energi krävs det
egentligen för att lyfta telefonluren? Jag är besviken, för jag trodde mer om många än såhär.
Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Låg och tänkte på detta igår innan jag somnade, och det
är rätt ledsamt. Sen är det inte lätt att träffa nytt folk heller, beroende på arbetsplats. Är medel-
åldern 50 år så känns det fånigt att fråga om man ska fika, haha. Men imorrn ska jag träffa Elin,
det ska bli jätteroligt! Det är så uppfriskande när någon verkar se fram emot att se en. ^^
Kommentarer
Postat av: Påli
Vill bara nämna - åter igen - att jag fortfarande finns här. Har inte åkt någonstans, har inget jobb att gå till och har egentligen all tid i världen. Har även föreslagit promenader och liknande ett antal gånger, men då har det varit mitt initiativ. Känner mig därför också ganska åsidosatt emellanåt.
Postat av: vicky
kunde lika gärna ha varit jag som skrivit det där :p
Postat av: Rockfen
Påli och Vicky: Det är rätt vanligt att folk känner såhär just nu, när man väl börjar prata om det så är det en hel del folk som instämmer i allt man säger. Det är lite synd att så många ska känna sig åsidosatta.
Trackback
