...men vännerna består?
alltid det viktigaste för människor, och i tider som dessa är det inte roligt att få mentala slag
i ansiktet när ens tillit redan är nästintill obefintlig. Känner mig skitlöjlig som skriver detta, vem
som helst kan ju se in rakt in i det som jag är mest ledsen för nuförtiden, och i och med det se
rätt in i en del av mig jag inte längre luftar särskilt ofta...
...men jag vet inte längre vad jag ska göra. Jag vet att jag slutat försöka för längesedan, t.o.m.
tidigare än jag trodde, för att jag redan då insåg att vill inte personer ha med en att göra mer,
så spelar det ingen roll om du ber tysta böner och gråtar ensamma tårar för att du inget hellre
vill än att det ska vara som förut. Vad bortskämd jag var, alltid omgiven, uppskattade varenda
minut av det. Det är därför det gör så ont nu, när vissa väljer bort en så lättvindigt och förut så höga
tankar om ens person ersätts av misstro och t.o.m. förakt. Jag vet inte vad jag har gjort för att
förtjäna detta. Det är det som är värst.
Tro gärna att jag tycker synd om mig själv. Ibland gör jag det, och det gör även du som läser
detta. Vi tycker alla synd om oss själva, vi är alla själviska i vissa stunder, för vi är mänskliga. Det
har jag slutat skämmas för sedan länge, i alla fall försökt. Man ska kunna vara ledsen utan att få
stenar kastade mot sig. Men detta är inte rätt, och jag är en dåre som försökt intala mig själv att
allt är okej. Att allt kommer att bli okej. För så är det inte, och det är bäst att jag inser det. Att jag
skulle vara opåverkad av att personer jag sett upp till och tyckt om (och fortfarande tycker om även
om jag ibland inte vill) helt plötsligt ser ned på en, är orealistiskt. Jag önskar att jag inte brydde
mig, men vänner har alltid varit viktigast för mig, för utan dem går vi under.
Jag har tack och lov kvar en massa människor i mitt liv som jag älskar och som jag vet alltid
ställer upp. Men tack vare allt som hänt så finns det där, tvivlet. Jag tvivlar inte på människors
ord, utan på mig själv, på min förmåga att vara tillräckligt bra för att de ska vilja stanna. Hade
jag bara varit bättre så hade de andra stannat, de som fortfarande betyder så mycket. Jag vet
inte längre vad jag ska göra.
Vet du vad Emelie; Såhär har jag kännt några gånger också.
Och då vännerna betydde mest, så var det hjärtekrossande för mig att plötsligt bli lämnad eller lågprioriterad. Därefter slutade jag bry mig - om inte de ville vara vän med mig, så var det deras förlust. En del människor är helt enkelt för olika. Och jag visste att ens familj alltid fanns där för en!
Jag tror att det tankesättet sitter kvar fortfarande... Jag har inga problem med att ha mysdagar hemma för mig själv, strosa omkring ensam - och ja, så pluggar jag ju på distans. haha
Vad jag vill säga är att; Vänner kan tillföra en jättemycket. Men att putta ner dem på en andraplats är inte helt fel heller. Det har gjort att, iallafall jag, känner mig mycket starkare som person. "Jag kan röra mig fritt" :)
Sen har man ju några få "guldklimpar" - och det är dem man skall ägna en extra tanke åt ♥
Sandra, det där är så himla sant och vettigt. Mitt i allt så är det svårt att tänka så, när man bara ser det sorgliga och önskar att det kunde vara bättre på vissa fronter. Men du lyfte precis upp ett nytt tankesätt för mig - kanske ger jag andra för mycket makt över mitt känsloliv? Så är det nog.
Man är ju trots allt sin egen huvudperson i sin egen berättelse, då är det ju inte helt fel att se till att man själv klarar sig. Tack för din fina kommentar, verkligen. Min dag ljusnade!
