rockfen

Jag har en pockande kreativitet som ligger och gror inom mig, känner att den börjar bli
ilsken eftersom jag försummar den. Egentligen har jag försummat den sedan ettan i
gymnasiet. Jag vill uttrycka allt jag känner, få ner allt på en duk eller ett papper, det blir
aldrig så härligt överskådligt och så rofyllt som när man lyckas få bort sina förutfattade
meningar och kan ge plats åt uttryck.


De senaste dagarna har jag känt det igen, känt lusten att faktiskt hålla i en pensel, känt
idéer strömma genom mig. Men jag känner också bieffekterna av att försumma sin kreativitet
så länge - osäkerheten, olustkänslorna, strävandet bort från det som kan komma att döma mig.
Jag vet inte vad det är som gör att jag mer än någonsin känner för att möta dessa rädslor.
Kan vara att jag har fått använda min logiska sida alltför länge det senaste, obarmhärtigt har
jag ansträngt mitt sinne för att försöka utröna någon slags logik där ingen logik kan hittas.
Jag har kommit att bli känslomässigt avtrubbad på ett sätt som jag inte varit innan, och jag
känner tydligt hur hela jag gör motstånd mot det. Kanske är det därför jag vill möta det.
För att känna.


Hursomhelst så känner jag tydligt hur någonting fladdrar inom mig, en liten låga som bestämt
tar sig och växer sig större. Känner enorm dragning till oljepasteller, massor av färger, diffusa
sätt att uttrycka sig, ett hemligt språk som bara jag förstår, en dialog med mig själv.
Vi pratar för sällan med oss själva, vi bara rusar på, tänker på alla andra, men vi behöver alla
stunder då vi kan vara oss själva tillsammans med bara oss själva. Och då menar jag inte
fysiskt, utan själsligt.


Jag tänker pånyttföda min dragning till konst i alla dess former, den jag inte riktigt vågat
erkänna (tänk så är jag inte bra på det längre?) för jag vill möta mina rädslor. En stor del av
mig själv ligger förankrad där. Nästa steg är att kasta mig ut och faktiskt visa upp det.
Men det är nästa steg, och för tillfället duger detta fint åt mig.