rockfen

På torsdag är det bara två veckor kvar till planet lyfter med mig mot London!
Jag längtar ofantligt mycket, tänker på det dagligen, och jag ska verkligen ha
så underbart roligt. Jag ska bara släppa loss och inte tänka på något annat.
Varken skola, kärlek eller prestationer.

Ibland känns det som om det är så mycket man borde göra jämt, men att
man på något sätt missar på någon punkt inom alla områden. Skolan...
Man kan alltid bli bättre, en mening i inlämningen kunde varit annorlunda.
Kärlek... Don't get me started on that one. Relationer... Jag vill vara en vän
som är perfekt, jag gör alltid mitt bästa i alla fall.
Just idag känner jag stress inombords, och jag kan inte ens definiera
varför den är där. Det är som om något saknas, som om ett tomrum skapats.
Jag känner inte alltid av det, de flesta dagar så mår jag toppen och tycker
verkligen om den situation jag befinner mig i idag. Men ibland...
Jag tror att det har med kärleken att göra. Jag vill ha någon. Det är tråkigt att
vara singel. Och jag kan ha chansen att få något riktigt, riktigt bra. Men...
Jag fegar ur. Jag klarar inte längre av närhet, varken fysisk eller psykisk.
Den människa som kunde prata ut om allt tillsammans med sin respektive
kommer inte att komma tillbaka, inte utan en massa, massa övning.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag insett vad det förflutna gjort med mig
förrän nu. Och den tanken finns i mitt bakhuvud som en molande värk ibland.
Man ska inte döma andra människor, man ska inte dra alla över en kam.
Man bör använda sina logiska tankar istället för att lyssna på kroppen som
känner igen en situation och tror att den är tillbaka på ruta ett.

Trots den vetskapen...
...så är det inte lätt att tänka så när dina känslor löper amok och tankarna
snurrar. "Är det något?" "Nej", svarar jag. JA, skriker mitt inre.
Men jag vågar inte uttrycka det. Jag vill inte förlora den frihet jag känner nu.
Det kan bli så ofantligt bra, men det kan också bli ett fängelse.
Fast innerst inne... Så vet jag att det inte kommer att bli ett fängelse.
Det gäller bara att övertyga min kropp om det också.

Tvivel är inget farligt, det man ska frukta är det blinda accepterandet.