rockfen

Snart måste något hända.
Jag känner en rastlöshet i kroppen, hela mitt inre vill ta en massa steg framåt men man hålls
hela tiden tillbaka. Jag vet ju att det kommer, det kommer snart, men när något är sådär nära
så kan tiden saktas ner till extrem dvala. En förändring måste ske för att allt ska förändras, så
mycket vet jag. Jag vet vad denna förändring är, jag vet att den kommer, och jag försöker hålla
ut. Måste hålla mig sysselsatt, måste se till att apatin stannar där den är, där den inte är över-
mäktig. Visst är det en lustig känsla, ni vet, när allt känns övermäktigt, när allt i princip är jobbigt
men när man samtidigt vet att det finns en ände på det? Då är det som om man inte längre har
rätt att må lika dåligt. När man inte vet om det blir förändring eller inte, så kan man lätt tro att detta,
detta kommer att hålla på för evigt. Även om den tanken återkommer till mig om och om igen så
vet jag rent logiskt att detta, det har ett slut. Och när det slutar...
...så kommer jag att ta min behandling på spa som jag fick i julklapp.
Då ska jag slappna av.
Då ska jag andas.
Då ska jag låta spontaniteten sprudla.


Mitt liv känns pausat, mitt i språnget. Så känns det. Ni vet, som starten av en löpning, när man står
där hopkrupen, i startposition. Musklerna spänns, man väntar på signalen som ska ljuda men
precis när den gör det så trycker någon på pausknappen. Jag befinner mig mitt i luften, redo att
rusa. Om ett litet tag springer jag ut från arenan, bort och iväg. Jag längtar efter den dagen.
Time will set me free.