rockfen

Och det sägs ju att ska man ha någonting gjort, så ska man göra det själv... Manne
kom förbi kontoret på hemvägen för att hälsa på, vi stod och pratade en stund, jag
bakom receptionen. Det är då det börjar:


Manne: Vad går den knappen till? (Pekar på strömbrytaren till lampan i taket som sitter på väggen.)
Jag: Det säger jag inte.
Manne: Varför?
Jag: Därför.
Manne: Men VARFÖR?
Jag: - - -
Manne: Om du inte säger det så trycker jag på den!
Jag: Nej, gör inte det!
Manne: MEN VARFÖR?
Jag: För att... (menande blickar åt kontoret jämte)
Manne: Vad är det med henne? Släcks lampan?
Jag: Nej.
Manne: Men vad är det som händer då?!
Jag: Strunt samma bara, jag måste jobba nu. (Mohahaha)
Manne: Jag går inte förrän du berättar.
Jag: Det är bara en knapp, sluta nu!
Manne: Nej.
Jag: Gå nu! (skrattar som en tok)
Manne: Det ÄR något! Berätta vad det är!
Jag: Nej, det är ingenting.
Manne: Då kan jag trycka då? (sträcker fram handen)
Jag: NEJ!
Manne: Nu trycker jag!
Jag: NEJ!
(klick)
- - -
Manne: Jag tryckte inte på riktigt.
Jag: Bra.
Manne: Men VARFÖR är det bra?
Jag: Därför, gå nu, vi ses om ett tag.
Manne: Jag kommer att ge igen!
Jag: Jaså?
Manne: Ja. Vi ses hemma.


Det var inte bara ord Manne tog till för att få mig att berätta vad den där knappen gick till.
Han hotade med att kleta in dörrhandtaget i Försvarets Hudsalva när han gått, när inte det
hjälpte så började han slicka sig på fingret och kleta av det på min hålslagare, haha.
Genom hela detta så skrattade jag ganska hysteriskt, för det känns som om detta behov
av att veta är så typiskt killar. Nu är han frustrerad, och jag längtar efter att komma hem och
se vad det är han kokat ihop åt mig! Roligaste av allt är ju att den bara går till taklampan.
Vilket bevisar att vi är lika omogna båda två. <3